Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor del Finlands och Östersjöprovinsernas i gemen.
Liksom alla dessa mål öfverensstämmer det nära
med dialekterna i det nordligare Sverige. Ett
skiljemärke mellan det och nästan alla de öfriga
är, att det saknar det s. k. tjocka l-ljudet (t. ex.
i blå, tala), som det låtit sammanfalla med
vanligt l. Få svenska dialekter kvarstå i så många
afseenden som nyländskan på en ålderdomligare
ståndpunkt än högsvenskan. Bl. a. ha de gamla
diftongerna äi, öy, öu icke sammandragits till enkla
vokaler, t. ex. stäin, sten, öy, ö, sköut, sköt.
Långt e kvarstår som sådant, utan öfvergång till ä,
t. ex. knē, knä. Kort i har icke blifvit e framför
en kort konsonant, som slutar ordet eller efterföljes
af a, t. ex. tīn, tenn, lĭga, legat. Kort a har
aldrig utvecklats till å framför ng, ld, nd, mb,
t. ex. langer, lång, hald, hålla, standar, uppståndare,
vamb, vom. Någon öfvergång af kort y till
ö har icke egt rum framför r, ifall detta efterföljs
af i eller j, t. ex. fȳri, före, myrjo, mörja.
I svagt betonade stafvelser har i allmänhet öfvergång
af i till e icke inträdt, t. ex. ludi, ludet,
fallin, fallen, himil, himmel; icke heller har a i
presensparticipets ändelse omedelbart efter vokal
blifvit e, t. ex. roandist, roende. Främmande för
nyländskan är vidare öfvergången af g till ng-ljud
framför n och till j efter l, r, hvarför t. ex. vagn,
talg, sorg där uttalas med g-ljud; assimilationen
af ng-ljud + g, ld och mb till ng-ljud, ll och
mm i t. ex. ung, ung, keldo, källa, lamb, lamm;
utvecklingen till sje-ljud af stj, skj och framför
”len” vokal stående sk, hvilka uppträda
oförändrade eller (i vissa trakter) alla tre som stj,
i t. ex. stjäla, stjäla, skjut, stjut, skjuta, skäid,
stjäid, sked; bortfallandet framför v af h (som
dock i stället blifvit k), t. ex. kväit, hvete.
Nyländskan afspeglar jämte Egentliga Finlands mål
trognare än någon annan svensk dialekt
kvantitetsförhållandena i fornsvenskan. Den bevarar i
olikhet med högsvenskan fortfarande kort vokal
med följande kort konsonant i betonad stafvelse,
såväl sluten som öppen, t. ex. hǒl, hål, bĭt, bett,
găli, galen; lång vokal med följande lång
konsonant, t. ex. kvētt, tvätta, klēdd, kläde; lång vokal
med följande kort k, t, p i vissa ord, där detta
efterföljts af stafvelsebildande n eller r, t. ex.
sōkn, socken, nēter, nätter; lång vokal (annan än
a, å) med följande kort m, t. ex. blōmo, blomma,
līm, lim. En del pronomina och pronominala
adverb, som i högsvenskan visa blott former på d-,
utvecklade i obetonad ställning, förete i nyländskan
former på t-, som fortsätta de ursprungliga
betonade formerna, t. ex. tu, du, tätta, detta,
tär, där. Ett p, som framför böjningsändelser på
t- öfvergått till f, har icke som i högsvenskan blifvit
återställdt under inflytande af öfriga böjningsformer,
t. ex. släft, släppte, djuft, djupt; ett d
eller b, som i pres. sing. af starka verb utvecklats
mellan ll, nn, resp. m och ändelsen, har icke åter
aflägsnats, t. ex. falder, faller, brinder, brinner,
komber, kommer. Ord med ändelsevokalen u ha
aldrig ersatt den genom o, t. ex. stuvur, stugor,
ginum, genom. Ett par mycket ålderdomliga drag
utmärker dessutom språket i vissa delar af Nyland.
I östra delen kvarstår kort u framför kort, af a
efterföljd konsonant och framför kk, tt, pp, där det
i högsvenskan blifvit o (å), t. ex. knŭda, knåda,
stukk, stock, luppo, loppa. Och i mellersta N. ha
k, g icke ens i betonade stafvelser "förmjukats"
framför "len" vokal och j, sålunda icke t. ex. i känn,
känna, gift, gift, gjut, gjuta. – Å andra sidan är
dock nyländskan i många punkter oursprungligare än
högsvenskan. Den ursprungliga språkformen har i den
förändrats bl. a. genom öfvergång af kort a till ä
framför kort, af u efterföljd konsonant, t. ex. lädur,
lador; af kort u till öppet o framför n + konsonant,
m + konsonant, dd och bb, t. ex. bronn, brunn,
trombo, trumma, stobb, stubbe; af långt ä till e,
t. ex. sed, säd, sete, säte; af förbindelsen arn
till ån, t. ex. bån, barn; af kort ä till ö framför
m, t. ex. skömmas, skämmas; af t till k framför v,
t. ex. kviling, tvilling; af mn i ordslut till mm,
t. ex. namm, namn. I svagt betonade stafvelser har en
vokal, om den slutat ordet, i mycket stor utsträckning
bortfallit, t. ex. dik, dike, hendren, händerna, låg
(den, det, de), låga, ynger, yngre, slit, slita,
bränd, brände, ill, illa. Likaså konsonanterna t,
d, g, v, l, t. ex. biti, bitit, kalla, kallad, ja,
jag, Gusta, Gustaf, sku, skulle. Hos mask. och
fem. substantiv med ändeisen -e resp. -a i
nom. sing. har denna i allmänhet blifvit ersatt
genom den gamla genit., dat., ack. sing.-ändelsen -a
resp. -u, -o, t. ex. bakka, backe, häku, haka, grimo,
grimma. Mask. och fem. substantiv på lång vokal,
hvilkas plur.-ändelse i högsvenskan är -r, ha ersatt
den genom (den gamla best. plur.-) ändelsen -nar,
t. ex. skonar, skor, tånar, tår. Hos de svaga verben
har mask. och fem. sing. af pret. part. alternativt
undanträngt dess öfriga former samt supinum; hos
de starka neutr. sing. af pret. part. och supinum
pret.-participets öfriga former; t. ex. kalla,
kallade, byggd, byggt, byggda, bruti, bruten,
brutna. I passivet ha verbens pret. ind. och supinum
utvidgats med pret.-märket -t, som tillagts efter
ändelsen -s; framför denna har i pret. ind. af de
starka verben inskjutits ett i och i supinum af de
svaga (utom l:a konj.) da, t. ex. kalladist, kallast,
kallades, -ats, byggdist, byggdast, byggdes, byggts,
barist, burist, bars, burits. Endast i de västligaste
socknarna uppvisar nyländskan den för högsvenskan
karakteristiska motsatsen mellan två olika tonfall;
f. ö. har den antagit den s. k. finska betoningen.
– De för dialekten egendomliga dragen ha numera delvis
utplånats genom inverkan af det bildade språket; i den
östligaste delen af landskapet äro de bäst bibehållna,
i den västligaste sämst. Litt.: A. O. Freudenthal, "Om
svenska allmogemålet i Nyland" (i "Finska vet.-soc:s
Bidrag", h. 15, 1870), H. Vendell, "Samlingar
af ord ur nyländska allmogemålet" ("Nyland", I,
1884) och "Ordbok öfver de östsvenska dialekterna"
(i "Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland",
LXIV etc., 1904–07), O. F. Hultman, "De östsvenska
dialekterna" (i "Finländska bidrag t. sv. språk-
o. folklifsforskn.", 1894), och B. Hesselman,
"Stafvelseförlängning och vokalkvalitet" (1902).
A. O. F. (J. E. R. ) O. F. H.
Nyland, municipalsamhälle i Ytterlännäs socken,
Västernorrlands län (enl. k. br. 1 maj 1885 och 22
jan. 1897) samt hamn och lastageplats på högra
stranden af Ångermanälfven och vid Härnösand–Sollefteå
järnväg, 62 km. från Härnösand. 206
inv. (1912). Älfven är ofvanför N. på sina ställen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
