Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allmänt odlas potatis, foderrofvor, ärter, lin
och humle, på sina ställen foder, morötter och
hvitbetor. Ängsskötseln är mindre framstående än
åkerbruket, men har på senare år mycket förbättrats. –
Den vilda djurvärlden har mycket förändrats genom
människans inverkan. I lundar finnas många sångfåglar
(näktergal, sommargylling), ekorrar äro vanliga i
skogarna och åkersorkar på fälten. Harar och räfvar
finnas ännu rätt talrikt, ehuru de äro föremål för
ifrig jakt. Loar ser man mera sällan, och de stora
rofdjuren kunna nästan sägas vara utrotade. Älgar
ha däremot blifvit mycket allmänna och göra på sina
ställen betydande skador. Sedan man fått tillfälle
att jaga dem, ha de dock åter minskats. I skärgården
finnas ännu uttrar, och sälen gör där skada på
fisket. Där ge äfven hafsörnar, fiskgjusar, måsar,
ejdrar och en mängd änder och vadare lif åt naturen. Af
andra vilda fåglar må nämnas hök, kråka, trana,
tjäder, orre och järpe. – I skärgården utgör fisket
(i synnerhet strömmingsfiske och hvassbuksfångst)
förnämsta, att ej säga enda inkomstkällan. I
Kymmeneälf fiskas mycket lax. Ål, lake, torsk,
gädda, braxen, sik, abborre och gös äro allmänna,
den sistnämnda dock blott i vissa delar af östra
skärgården samt i sjöar och träsk. På kräftor ha
de flesta åar och bäckar i landskapet fordom haft
öfverflöd, men numera har antalet af dessa skaldjur
begynt att betänkligt minskas till följd af kräftpest,
ifrig fångst samt export i massor till Petersburg.
N., hvars västra del fordom bildade ett slottslän
under det i närheten af Ekenäs belägna Raseborg och
hvars östra del, det s. k. Borgå län, stundom var lagd
under slottshöfdingen i Tavastehus, stundom under
den i Viborg och någon tid äfven jämte Raseborgs och
Tavastehus län lydde under höfdingen i Äbo, blef 1640
ett särskildt höfdingdöme under benämningen Nylands
län, med Helsingfors till residensstad. Men redan 1648
förenades största delen af N. med Tavastehus län. Af
landskapets östligaste socknar jämte angränsande delar
af Tavastland och Savolaks bildades Kymmenegårds
län. Genom freden i Åbo 1743 kom den del af N.,
som ligger ö. om Kymmeneälf, under rysk spira och
har sedan dess tillhört Viborgs län, jämte hvilket
den 1811 återförenades med det öfriga Finland. Vid
länsregleringen 1831 skildes N:s och Tavastehus län,
och landskapet N. utgör nu (med undantag af den
viborgska länsdelen samt den med Åbo län förenade
nyländska andelen af Kisko socken) jämte de tre
tavastländska socknarna Orimattila, Iittis och Jaala
N:s län. Landskapets vapen (som äfven är länets)
framställer en gyllene båt mellan två silverströmmar
i blått fält. Skölden betäckes af en greflig krona.
I administrativt afseende indelas N. i 4 härad:
Raseborgs med fyra länsmansdistrikt, Lojo med sex,
Helsinge härad med sju och Pernå härad, af hvars
sju länsmansdistrikt de tre norra dock höra till
Tavastland. De fyra östligaste socknarna bilda jämte
utöarna Hogland och Tytterskär samt tre till Karelen
hörande socknar Kymmene härad af Viborgs län. Den
nyländska delen af Kisko socken, det s. k. Kisko bol,
tillhör Halikko härad af Åbo län.
I judiciellt hänseende lyder landskapet under
Åbo hofrätt, med undantag af viborgska länsdelen, som
bildar två tingslag af Kymmene domsaga under Viborgs
hofrätt. De under Åbo hofrätt lydande nyländska
domsagorna äro Raseborgs med fyra tingslag, Lojo med
tre, Helsinge med fyra, Borgå med tre, Mäntsälä med
tre, af hvilka två nyländska, och Iittis äfvenledes
med tre, af hvilka två äro nyländska.
I ecklesiastikt afseende är N. deladt mellan Borgå
och Nyslotts stift. Till det förra höra Borgå
domprosteri samt Helsingfors, Raseborgs, Lojo, Tusby
och Iittis prosterier, till det senare Fredrikshamns
prosteri. De tre sistnämnda innehålla delar äfven af
andra landskap.
N:s folkmängd utgjorde 1911 403,116 pers., hvaraf
179,610 voro bosatta i landskapets sju städer:
Hangö, Ekenäs, Helsingfors, Borgå, Lovisa, Kotka
och Fredrikshamn. Med hänsyn till nationaliteten
voro ungefär 37 1/2 proc. svenskar och 62 1/2
proc. finnar. Ett mindre antal ryssar och tyskar,
bosatta förnämligast i Helsingfors stad, är icke
inbegripet i dessa folkmängdsuppgifter. Den finska
befolkningen utgöres af tavaster, men har genom
uppblandningen och den täta beröringen med sina
svenska grannar förändrat en stor del af sina
ursprungliga karaktärsdrag, blifvit rörligare och
mera praktisk än de egentlige tavasterna. Finnarna
inneha i regel upplandet, svenskarna kustsocknarna och
skärgården. Den svenska befolkningen utmärker sig för
hurtigt och lifligt lynne, raskhet och större ifver,
men mindre uthållighet i arbetet än finnarna. Dess
utseende är detsamma, som i allmänhet kännetecknar
den svenska folkrasen: längd oftare öfver än under
medelmått, smärt, men kraftig växt, ljust eller
brunt hår, blå eller grå ögon och rödlett hy. Hos
bägge folkstammarna, men i synnerhet hos svenskarna,
finner man städadt skick, hyfsade seder, sinne för
snygghet och prydlighet så inom- som utomhus och en ej
ringa grad af själfkänsla. Folkbildningen innehar en
aktningsvärd ståndpunkt. Svenska folkhögskolor finnas
i Pojo, Ingå (Vestankvarn), Esbo (Finns), Helsingfors,
Borgå och Pernå; finska i Vichtis, Thusby, Sörnäs,
Sippola och Vederlaks. I Malm nära Helsingfors finnes
en svensk "folkakademi". Fornforskningen (Atlas öfver
Finland 1910) lär oss tills vidare, att bosättningen
åtminstone i västra N. under stenåldern egt rum
från Uppland. I östra N. har den måhända egt rum
från Karelen. Södra Tavastlands inbyggare hade längs
de östnyländska åarna och floderna förbindelse med
hafskusten. Äfven under bronsåldern synes åtminstone
västra N. haft en skandinavisk befolkning. Efter
bronsåldern synes N. ha blifvit affolkadt. Under den
yngre järnåldern rådde tavasterna om de nyländska
jaktmarkerna och drogo sina nät vid kusten. Den
svenska bosättningen i N. skulle efter bristen
på karakteriserande fornfynd att döma ha egt rum
först efter vikingatiden. Det må påpekas, att enligt
uppgift af biskop Mikael Agricola (d. 1557) på hans
tid den sägen var gängse, att N:s svenska befolkning
härstammade från Gottland.
Det svenska folkspråket i N. skiljer sig från
högsvenskan genom många egendomligheter, af hvilka de
flesta känneteckna äfven Egentliga Finlands svenska
folkmål (utom de västligaste) och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
