Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusstråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oädla och ädla metaller, porslin, fajans, glas, trä,
marmor, alabaster o. s. v. Uråldriga föregångare
voro de hos Nordens allmoge brukliga stickhållarna
och ”stickstakarna” (af trä eller järn), hvarå fästes
de spjälkade kådstickor, som nyttjades till lyse. Som
kyrklig altarprydnad förekommo tidigt under medeltiden
armstakar (med två eller flera armar) efter
mönstret af judarnas gyllene sjuarmade ljusstake,
afbildad (se fig. 1) å Titusbågen i Rom, bland
tempelbytena från Jerusalem. Under romanska tiden
utmärkte sig de emaljerade Limogesstakarna af förgylld
koppar (fig. 2). Gotiken använde till material ”malm”,
tenn m. m. och gaf kyrkstakarna monumentala former
(se fig. 3). Fotstycket bestod ofta af två öppna skålar,
ställda med bottnarna mot hvarandra, eller uppbars
af lejon eller lejonfötter; skaftet var merendels
ledadt. Sengotiken ersatte stundom skaftet med en
människofigur, som uppbar ljuspipan. I hemmen
hade man enklare stakar af järn eller lergods.
Hemslöjden förlustade sig ej sällan med utsirning af
järnstakarna (se fig. 4). Renässansen utbildade nya
former. Ett vanligt material var ”malm” (en
legering af koppar, zink, bly och tenn). Vackra äro
1600-talets stakar af mässingsbleck med vridet skaft
och drifna ornament (fig. 5) samt de å väggar
anbragta ljussköldarna l. lampetterna af mässing, som
återkastade ljusskenet (fig. 6). Framstående i
tillverkningen voro den belgiska staden Dinant,
Nürnberg och Holland, och i Sverige tog man intryck
därifrån. Tenn blef jämväl ett omtyckt material,
som framkallade sobra och smakfulla former, icke
minst under rokokotiden, som f. ö. gaf eleganta linjer
särskildt åt silfverstakar (se Guldsmedskonsten, fig.
18 å pl. IV) samt kom med en nyhet
i porslins- och fajansstakarna. Louis-seize-(hos oss
gustavianska)stilen omhuldade den antika pelarformen
äfven å ljusstakar, dock förskönad af girlander,
slejfer o. d. Under empiren blef denna form
stelare. En senare tid har frambragt en mängd
skiftande, ofta nyckfulla former af ljusstakar. – Litt.:
Wallem, ”Lys og lysstel” (1907, i Norsk
folkemuseums publikationer), och Lagerberg, ”Till
belysningsredskapens historia” (i Göteborgs museums
årstryck, 1910).
E. F–t.
Fig. 1. Sjuarmad ljusstake från Jerusalems tempel, relief å Titusbågen i Rom.
Fig. 2.
Fig. 3.
Fig. 4.
Fig. 5.
Fig. 6.
Fig. 2. Romansk ljusstake i Limogesemalj, 1200-talet. – Fig. 3. Gotisk ljusstake af malm. – Fig. 4. Ljusstake
af smidesjärn, från Nås, Dalarna. – Fig. 5. Ljusstake af mässingsplåt med drifna ornament, 1600-talet, från
Ragunda kyrka, Jämtland. – Fig. 6. Ljussköld af drifven mässingsplåt, 1700-talets förra hälft. (Fig. 3–6 i Nordiska museet, Stockholm.)
Ljusstråle, fys. Se Ljus och Ljusbrytning.
Ljusstyrka, fys. Se Fotometer.
Ljustelegrafering, fys. Se Fotofon.
Ljuster. Se Fiskredskap, sp. 449.
Ljusterapi, med. Se Ljusbehandling.
Ljusterö, socken i Stockholms län, Åkers skeppslag.
9,441 har. 1,784 inv. (1910). L. utgör ett
konsist. pastorat i Uppsala stift, Sjuhundra kontrakt.
Ljustillverkning, Ljus, d. v. s. konstgjorda, af
brännbara ämnen bestående kroppar, som vid
förbränning frambringa en klar och jämn belysning,
omnämnas redan af Livius och Plinius vid tiden
omkr. Kristi födelse. Enligt dem användes en sort
med fett eller vax indränkta vekar af lin eller säf
som belysningsmedel. Under 300-talet voro ljus
allmänt kända, men dyra, så att användningen af
dem annat än vid högtidliga tillfällen gick
långsamt framåt. Under medeltiden brändes mycket
vaxljus i kyrkorna, och man använde dem också
som tidmätare (ett ljus af vissa dimensioner brann en
bestämd tid). De s. k. vaxstaplarna tillverkades
först under 1600-talet i Venezia. Vid den
tiden voro vanliga doppade talgljus, som lära
räkna sin uppkomst från 1100-talet, med veke af
lin eller bomull, en betydande förbrukningsartikel.
De smörjiga talgljusen och de dyra vaxstaplarna,
som i vårt land i stor skala bibehöllos ända in på
1870-talet, utträngdes småningom af stearinljusen,
som med förbättrade arbetsmetoder och
nya råvaror blefvo allt billigare, medan talg
däremot genom den uppblomstrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
