Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 913-914 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusstråle ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

margarintillverkningen blef allt dyrare. Vår landsman Scheele
upptäckte 1777, att fett kan sönderdelas under af
skiljande af glycerin, men först genom Chevreuls
forskningar klargjordes 1811 denna operation,
försåpningsprocessen, hvilken sedan blef grundläggande för
ljusindustrien därigenom, att de feta syror, som
därvid jämte glycerin afskiljas, låta bearbeta sig till
"stearin" (se d. o.), ett vida bättre och vackrare
ljusmaterial än råvaran talg. Numera användas så
godt som uteslutande stearin och paraffin, enbart eller
i blandning, som ljusmaterial. Stearinljuset har
trängt undan talg- och vaxljuset, paraffinen
har därefter småningom blifvit stearinens svåraste
konkurrent som ljusmaterial, medan allt hvad ljus
heter under sista årtiondet fått en mycket farlig
medtäflare i den allt billigare vordna elektriska
belysningen. Fotogenlampan däremot kunde, trots sitt
betydligt billigare lyse, icke uttränga stearinljuset,
utan samtidigt med att fotogenkonsumtionen i vårt
land steg, ökades också förbrukningen af stearinljus
till de allra sista åren, beroende dels på ljusets
bekvämlighet som bärbart belysningsmedel, dels på
ökadt ljusbehof ("ljushunger").

L. J. Hierta i förening med kemie adjunkten
J. Michaelsson anlade 1841 den första
stearinljusfabriken i Sverige, Liljeholmens stearinfabrik (sedermera
flyttad till Stockholm), hvilken utvecklat sig till den
största i Sverige och en bland de större i Europa.
Därefter kom 1843 Klara stearinljnsfabrik, anlagd af
Lars Montén i Stockholm och snart flyttad till
Alviken i Bromma. Under de senaste åren ha
tillkommit 2 ljusfabriker i Göteborg och 1 i
Hälsingborg, hvilka, i olikhet med de bägge förstnämnda,
icke själfva tillverka sitt behof af stearin. Medan
Liljeholmens stearinfabrik till en början icke kunde
åstadkomma mera än 6,000 paket (à 425 gr.) om
året, är kapaciteten nu hos de fem fabrikerna omkr.
7 mill. paket per år. Konsumtionen af ljus var störst
1906 (5,823,000 paket). Sedan 1860-talet har
importen af lysoljor stigit (till 111,485 ton 1909) och det
elektriska ljuset vunnit en spridning, som motsvarar
mera än 2 mill. 16-normalljuslampor. Sedan
metalltrådslampor införts och den elektriska strömmen
gjorts allt billigare, har ljuskonsumtionen minskats
till under 5 mill. paket per år, och ljustillverkningen
är numera en småningom, om än långsamt,
försvinnande industri.

Ljustillverkningen har två hufvudoperationer,
vekfabrikation och stöpning af ljusmassa kring
veken. Talg- och vaxljusvekar förfärdigades af löst
spunnet s. k. vekgarn af bomull, hvilket tvinnades
till en veke, hvars tjocklek afpassades så, att ljuset
vid bränningen icke skulle rinna. Dessa vekar hade
emellertid olägenheten att brinna rakt, hvarför de
behöfde "snoppas" för att icke bli för långa i
lågan, afsätta sot och ryka både under bränningen
och vid släckningen. Med stearinljusen har
vektillverkningen förbättrats därigenom, att vekarna
flätas med maskin (fig. 1). Vekgarnet spolas på
rullar, som uppsättas i flätmaskmen och genom en
enkel mekanism röras i en åtta, så att de tre rullarna
i förhållande till hvarandra ändra läge på samma
sätt som trådarna vid flätnins: för hand. Den flätade
veken har benägenhet att kröka sig i lågan, så att
dess spets ständigt står i dennas ytterkant (se
Ljuslåga), där den fullständigt förbrinner. För att
icke vekens askbeståndsdelar skola hopa sig i dess
spets, indränkes garnet med en lösning af
ammoniumfosfat och ammoniumsulfat. Det förra smälter
tillsammans med askan i veken till små glaskulor,
som under bränningen nedfalla i "skålen" å ljuset.
Ammoniumsulfatet bidrager till vekens krökning,
hvarjämte det tillsammans med det andra saltet vid

Fig. 1. Vekflätningsmaskin.

släckning hindrar veken att glöda och ryka.
Talgljus tillverkades mest genom hastig doppning af
veken i smält talg, uppdragning ur talgbadet, så att
den på veken fästa talgen stelnade, och därefter ny
doppning o. s. v., tills ljuset fick åsyftad tjocklek.
Det blef därigenom icke obetydligt koniskt. I
fabriksskala förfärdigades talgljus medelst en maskin, hvars

Fig. 2. Maskin för tillverkning af talgljus.

konstruktion synes å fig. 2. En träring E med flera
järnkrokar F är upphängd kring en vridbar axel
B. På ramarna C äro vekarna fästa, axeln vrides,
så att ramen kommer öfver kärlet A, där talgen
hålles smält, ramen sänkes med en tälja ned i
badet, upplyftes hastigt, häktas på en af krokarna,
ringen vrides vidare, så att nästa ram kommer öfver
talgkärlet, o. s. v. Talgljus götos äfven i formar
(fig. 3) kring en däri spänd veke. — Vid
tillverkning af vaxstaplar upprullades veken på skif-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>