Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lif ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
trott sig vid flera tillfällen kunna påvisa
en s. k. uralstring (se Ge-neratio se q u i v
o c a), men det har alltid visat sig, att man
härvid begått ett misstag. Hvarje lefvande väsen
förutsätter ett föregående lefvande väsen. Den
moderna utvecklingsläran visar, huru de nuvarande
lifsformerna successivt utvecklat sig ur föregående
enklare byggda former. Man kan tänka sig möjligheten
att följa utvecklingskedjan tillbaka till en enkel
cell eller "lifs-frö" eller möjligen flera sådana. De
negativa resultat, som man erhållit vid forskningen
ang. uralstrin-gen, tala emot antagandet, att sådana
lifsfrön spontant uppstått på vår planet. Enligt ett
annat antagande skulle "lif sf rön" finnas spridda
öfverallt i universum (se P a n s p e r m i), och
Arrhenius har uppvisat de fysikaliska betingelserna
för deras öfverförande genom världsrymden fi ån en
himlakropp till en annan. Ansluter man sig till denna
åsikt, så kan man naturligtvis ej tala om lifvets
uppkomst lika litet som man kan tala om uppkomsten
af den ponderabla materien, etern eller energien,
och försöken att åstadkomma en uralstring ha samma
utsikter som försöken att konstruera ett perpetuum
mobile.
2. Filos. Försök att förklara lifvet och bestämma dess
begrepp ha sedan äldsta tider sysselsatt forskarna
på det filosofiska området. Ett mycket vanligt
sätt att gå till väga vid dessa försök har varit,
att man från början tagit för afgjordt, att lifvet
skall förklaras ur det döda, och sedan på olika
sätt sökt lösa den sålunda begränsade uppgiften. Ett
typiskt exempel härpå erbjuda de rent materialistiska
förklaringsförsöken. Enligt materialismen är den
kroppsliga verkligheten den sanna och lifvet ingenting
annat än ett af de förhållanden, i hvilka kroppar
kunna stå till hvarandra. Svårigheterna vid ett sådant
förklaringssätt röja sig bl. a. äfven där-uti, att
materien själf visar sig tarfva förklaring likaväl
som lifvet och att, då den obestridligen är till för
vårt medvetande, en hänvisning här ligger just på
detta medvetande som dess förklaringsgrund. Äfven
om det lyckades forskaren att genom kombination af
vissa krafter inom det liflösa frambringa lifvet, så
vore därmed ingalunda en verklig förklaring gifven
af detta. Ty att den liflösa materien i sig eger
krafter, som under vissa förhållanden frambringa
lifvet, är just det, som framför allt behöfver
förklaring. Jämväl åsikter, som i öfrigt velat
tillerkänna det andliga en själfständig verklighet,
ha ofta i fråga om naturlifvet bibehållit detta
mekaniska betraktelsesätt. Så t. ex. Cartcsius,
som, ehuru han betraktade det mänskliga medvetandet,
eller hvad han kallade själen, som ett själfständigt
väsen, likväl betraktade djuren helt enkelt som efter
mekaniska lagar sig rörande maskiner och människans
djurlif i enlighet därmed. Äfven här framträda
betydande svårigheter, särskildt i det af seendet,
att klyftan mellan medvetandet, eller själen, å ena
sidan och den rent kroppsliga verkligheten å den
andra visar sig oöfverstiglig. Det genomgående sätt,
hvarpå båda enligt erfarenhetens vittnesbörd bestämma
hvarandra, icke minst medvetandets af materialismen
med eftertryck framhållna genomgående beroende af
kroppsliga villkor, blir under dessa förhållanden
rent oförklarligt.
Ett motsatt betraktelsesätt är att i lifvet se en
själfständig princip, som omöjligen kan förklaras ur
Lif
424
det döda, utan som själf utgör väsendet i allt,
äfven i detta senare. Förberedd af flera tänkare,
bl. a. Aristoteles och Leibniz, var Schelling den,
som på ett afgjordt sätt beträdde denna väg. Genom
reflexion på naturen fann Schelling, att denna till
väsendet är lefvande och att ingenting finnes,
som är h. o. h. dödt. Men samma betraktelsesätt
fann Schelling sig böra tillämpa äfven på det
mänskliga lifvet och de mänskliga förhållandena,
hvilka därigenom betraktades ur den synpunkten,
att de äro former af lifvet, eller, med andra ord,
organiskt bestämda. Genomfördt på olika områden
(psykologi, historia, språk m. m.), visade sig detta
betraktelsesätt, trots all den ensidighet, hvartill
det stundom ledde, som epokgörande. Uppgiften måste
emellertid bli att bestämma, hvad lifvet är till sitt
innersta väsen, hvilket det röjer ej i sina enklaste,
utan i sina högsta och egentligaste former, samt att
därur förklara de lägre former af lif och den brist på
lif, som naturen faktiskt röjer. Sistnämnda uppgift
sökte Schelling lösa så, att han betraktade som för
lifvet väsentligt att utveckla sig och framträda
som en enhet af motsatta. Boström fann emellertid,
att man, för att komma tili rätta med frågan om, hvad
lifvet är, måste söka ett mått för bestämmandet af
högre och lägre former af lif. Vore detta mått funnet,
så hade man därmed ock funnit lifvets väsen. I sina
högsta och egentligaste former är lifvet medvetande,
och ju högre lifvet är, dess egentligare och
bestämdare röjer det medvetande. I medvetandet eller
själfmedvetandet ansåg sig därför Boström ha funnit
lifvets egentliga väsen. Huru ringa denna sida än
framträder hos de lägre arterna af lif, är det dock
omöjligt att ange en bestämd gräns, nedom hvilken
den skulle h. o. h. saknas, eller ens uppgifva något
fall, där detta vore förhållandet. Hvad däremot angår
lifvets karaktär af att utvecklas och vara en enhet
af motsatta, så äro dessa bestämningar visserligen
väsentliga för naturens och människans lif, men ej
för lifvet i det hela. Fastmera ange de brist och
inskränkning i lifvet och tillhöra i så måtto dess
ändliga sida. - Lifvet, sådant det för oss är gifvet,
framträder i en mångfald af lägre och högre former,
hvilka ständigt gå öfver i hvarandra utan fixa och
bestämda gränser och af hvilka de lägre städse utgöra
de högres förutsättningar. Det är därför den i det
hela dominerande prir.jipen, ej förekomsten af mer
eller mindre sporadiska yttringar, hvarefter man har
att afgöra, på hvilken ståndpunkt man i ett visst fall
befinner sig. Som hufvudformer inom naturen har man
antagit vegetativt, animaliskt och mänskligt lif, men
inom hvar och en af dessa former finnas otaliga arter
och grader. Inom det mänskliga lifvet skiljer Boström
emellan dess förnuftiga och sinnliga sida. - Under
det att Boström och flertalet af hans föregångare i
verklighetens högre former sågo ett trognare uttryck
för dess innersta väsen än i de lägre och därför sökte
förklara de sistnämnda som grader af de förra, så har
den empiriska riktningen inom nutidens filosofi ledt
till öfver-vikt för det motsatta betraktelsesättet,
hvarvid man försöker förstå de högre formerna genom
att studera deras utveckling ur de lägre. Man anser då
som väsentligt för verkligheten endast det, som kan
konstateras äfven i de lägsta verklighetsformerna,
och kan då komma till en sådan uppfattning af lifvet
som den, åt hvilken Spencer gifvit ett karakteristiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
