Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leontiasis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meningsfrände, ehuru de båda skaldernas skilda
skaplynnen och olika lefnadsbanor lade hinder i vägen
för vänskapens förtrolighet. Med tacksamhet omfattades
L. af den äldre skaldebrodern, i synnerhet då han
trädde inom skranket mot Thorild, som äfven angrep och
förkättrade Kellgren. Det var i skrifterna Den nya
lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga
satt (1792) och Bref till den store och märkvärdige
författaren Th– (s. å.) som L. hufvudsakligen blottade
den väldige angriparens många sårbara punkter och
från akademisk, rationell ståndpunkt försvarade
den vitterhet Thorild angrep och de samhälleliga
grundsatser, mot hvilka han riktade sitt tunga,
men oviga vapen.
Med monarkens död (1792) upphörde naturligtvis
L:s dittills innehafda befattning, och han blef
medarbetare i tidningen "Extra posten" (se d. o.), som
uppsattes på hösten 1792. Särdeles uppmärksammade voro
den polemik L. där förde mot Thorild och åtskilliga
af hans anhängare samt den kvicka visan om Per Enbom,
som länge fortlefde. Tidningen indrogs emellertid
i sept. 1795, ehuru den var konservativare än
"Stockholmsposten". L. hade emellertid då lämnat
bestyret med dess redigering och var bosatt i
Linköping. Af Reuterholm utverkade sig L. åtskilliga
ekonomiska förmåner och ställde i utsikt, att
han skulle besjunga sin välgörare. Han påbörjade
också ett längre skaldebref, hvaraf han tillsände
Rcuterholm stycke efter stycke, men förhalade dess
fullbordan så länge, att Reuterholm afgick från
makten dessförinnan. L:s dikt trycktes sedan med
vissa förändringar och utan adress i de samlade
skrifterna, och man trodde länge, att L. varit
oböjlig i förhållandet till Reuterholm, på hvilken
han likväl äfven röstade vid invalen till Svenska
akad. 1794 (se T. Westrin, "Leopold och Reuterholm" i
"Samlaren", XII, 1891). När Gustaf IV Adolf som myndig
själf tillträdde regeringen (1796), återflyttade L.
till Stockholm, där han ifrån 1797 blef en flitig och
gärna läst medarbetare i "Läsning i blandade ämnen",
i hvars första årgångar flera af L:s mest bekanta
uppsatser och granskningar återfinnas. Han utnämndes
1799 till kansliråd och hade därmed åter en fast
syssla och en lugnare ekonomisk ställning. 1800–02
utgaf han tre delar af sina Samlade skrifter (2:a
uppl. 1814–16). Genom denna samling, som äfven var
en utmärkt förlagsaffär, intog L. utan gensägelse
främsta rummet bland samtida svenska skalder; och då
han tillika var en af Svenska akad:s ledande män, kan
man säga, att han i väsentlig mån tryckte stämpeln af
sitt skaldelynne och sina estetiska åsikter på detta
tidehvarf i vår vitterhet. Det var ej heller endast
till denna han sträckte sina omsorger och vände sin
begåfning. Genom sin Afhandling om svenska
stafsättet, hvilken öppnar den nya följden af "Svenska
akademiens handlingar" (1801), ingrep L. i denna
viktiga fråga, där han visade sig konservativare än
Kellgren och på det hela taget stadfästande bruket
(se Noreen i "Vårt språk", I). Och i sina af Rühs
utgifna Briefe über Schweden und Schwedens neueste
verhältnisse (1804), hvilka innehöllo en varmhjärtad
och dräpande polemik mot italienaren Acerbis vrånga
omdömen om vårt land, visade han sig än en gång som
den kvicke och dock grundligt lärde man, till hvilken
hans svenska samtid med aktning och beundran blickade
upp. För scenen
arbetade han äfven under detta skede. Den talande
taflan, "operaparade", en öfversättning från
franskan (1799, uppf. nära 50 ggr, senast 1828),
samt sorgespelet Virginia (uppf. 1803–33 25 ggr)
tillhöra sin tids bästa alster.
Med statshvälfningen 1809 och den ungefär samtida
uppkomsten af en ny riktning i Sveriges vitterhet,
den s. k. nyromantiken, inträdde också L. i andra
lefnadsförhållanden. Redan före riksdagens början hade
L. blifvit förordnad till led. i en kommitté, nedsatt
att bereda förslag till en ny tryckfrihetslag. Det
af denna kommitté uppgifna projektet blef väl ej i
sm helhet antaget; men åtskilligt af hvad L. hade
föreslagit gillades dock och inrycktes i den af
ständerna sanktionerade tryckfrihetsförordningen. Som
en gärd af tacksamheten hos 1809 års män måste väl
anses hans upphöjande i adligt stånd (1809) under
namnet af L. (han hette förut Leopold), hvarjämte han
äfven blef led. af Kanslistyrelsen. Mot denne af sina
medborgare högt uppburne man, den främste kvarlefvande
skalden från Gustaf III:s lysande dagar, anhängaren
af Voltaire och den franska upplysningsfilosofien,
var det, som den nya vitterhetsriktningen i främsta
rummet riktade sina angrepp. Det var framför allt det
satiriska veckobladet "Polyfem" och L. Hammarskölds
ströskrift "Kritiska bref rörande herr cantslirådet
af Leopolds Samlade skrifter" (1810), som öppnade
kampanjen. Den bland de äldre rådande öfverskattningen
af L:s diktning möttes af de unge med en absolut
underskattning, som på grundvalen af den romantiska
åskådningen kritiserade L. som litteratör, filosof,
estetiker och skald. Hos Hammarsköld rådde ohämmad
hätskhet mot L., de öfrige motståndarna erkände L:s
kvickhet, enstaka dikters behag och retoriska glans,
men angrepo hans åsikter, frånkände hans skaldskap
fantasi och gemyt samt misstänkte honom för att vara
upphof till såväl polemiska artiklar som hotet
om indragning m. fl. administrativa åtgärder. L:s
enda stora inlägg i striden skedde 1813, då han
i "Journalen" offentliggjorde sin dräpande satir
Silfvertonen eller Tasso i fosforisk öfversättning,
i hvilken han med glänsande kvickhet uppvisade
de barockheter, till hvilka Atterbom gjort sig
skyldig genom en af honom i "Phosphoros" utgifven
tolkning af en episod ur Tassos dikt. Denna artikel
utgjorde länge fataburen för alla anmärkningar och
angrepp mot romantikerna. Till sitt anseende inom
ledande kretsar skadades L. naturligtvis icke af de
unges angrepp. Han vardt led. af. Mus. akad. 1814,
erhöll statssekreterares värdighet 1818 och blef, när
han 1819 drabbades af blindhet, föremål för allmänt
deltagande. Småningom tystnade bullret af anloppen
mot honom; och när Tegnér tackade honom i tillegnan
af "Axel" (1822) för hvad han uträttat i vettets
och smakens tjänst, var det säkerligen uttrycket
för tänkesättet hos nationens bildade flertal. Sina
senare år tillbragte L. i tillbakadragenhet och
dikterade därunder åtskilliga populära filosofiska
betraktelser samt en mängd af den finaste artighet
och den behagligaste stil präglade bref. Om aftnarna
mottog han merendels hos sig en krets af likatänkande
vänner och förstod då med äkta gustaviansk snillrikhet
föra ordet. Hans beundrare präglade öfver honom en
medalj, som öfverlämnades till honom 2 april 1827,
på hans (förmodade) 72:a födelsedag. En beklaglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
