Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leontiasis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
195
Leopardus irbis-Leopold
196
ligastc af alla dogegrafvar, nämligen den öfver
A. Vendramin (d. 1478) i koret till kyrkan S. Giovanni
e Paolo, utmärkt lika mycket genom storartad och
harmonisk fördelning af rummet samt jämn af-vägning
mellan friskulptur och relief som genom de enskilda
figurernas ädla former och den rika fantasien i
uppfinningen. Berömda äro i synnerhet de små "putti"
(genier), hvilka rida på fantastiska sjöhästar och
beteckna Venezias herravälde öfver hafvet. Vidare
utförde han gjutningen af condottie-ren Colleonis
ryttarstod i Vcnezia, till hvilken modellen var
utförd af Verrocchio. Som dekoratör af hög rang
visade L. sig i hallarna till de tre fanstängerna
på S. Marcoplatsen, hvilka utfördes 1501 och i sin
stil vittna om antika studier. Slutligen deltog
han samtidigt i arbetet inom Capella S. Zeno i
S. Marco, ehuru det icke är alldeles klart, hvilka
delar af den plastiska utstyrseln afgjordt tillhöra
honom. Stridigheter uppstodo 1505, till följd af
hvilka han skildes från arbetet, som anförtroddes
åt Pietro och Antonio Lombardi. Sex bronsstatyer
af dygden, hvilka karyatidmässigt uppbära kardinal
Zenos sarkofag och utmärka sig för sin klassiska
skönhet, äro med säkerhet utförda af honom.
C. B,. N.*
Leopa’rdus irbis 1. uncia, zool. Se Irbis.
Leopold, Karl Gustaf af, skald, prosaförfattare och filosof,
f. 1756 i Stockholm, hvarest han döptes 3 april s. å.,
d. där 9 nov. 1829, skref sig urspr.
Leopoldt. Fadern var tullförvaltare i Norrköping; gossen
sattes i skola i Söderköping samt afgick därifrån till
Linköpings gymnasium. Som gymnasist höll L. 1770 på
stora rådhussalen i Norrköping ett tal på vers till
firande af kronprinsens födelsedag, hvilket sedan
trycktes. 1773 blef L. student i Uppsala, men lämnade
universitetet mot slutet af 1774, för att mottaga en
informatorsplats hos hofmarskalken grefve Douglas
på det natursköna Stjärnorp. Antagligen fortfor
hans kondition till inpå 1777, då han åter befann
sig i Uppsala. Han hade under tiden (1776) blifvit
invald till led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg,
ett nytt bevis på, huru hoppgifvande den unge redan
ansågs. I Uppsala gjorde han sig snart bemärkt som
skald. Men ett af hans första arbeten, Skaldebref
til Adjuncten G. i Norrköping (1777), väckte genom
sin lasciva ton de akademiske fädernas misshag
och föranledde, att författaren erhöll en "skrapa"
inför konsistoriet. Sin egentliga ryktbarhet erhöll
L. genom sitt Ode öfver den 1 Nov. 1778, hvilket
utgick i 2 uppl. och hälsades med stort bifall,
hvaremot Kellgren i "Stockholmsposten" underkastade
dikten en hård detaljkritik, som föranledde en längre
polemik mellan skalden och kritikern. Ett längre poem
af det lättare slaget, Kärlekens Ericsgata (1778),
stadfäste samtidigt L:s vunna rykte. Af ekonomiska
skäl begaf sig L. till Greifswald 1780, där han,
efter aflagdt disputationsprof, blef 1781 filos.
magister och 1782 docent i lärdomshistoria. Snart därpå
utnämndes han till vice bibliotekarie vid Stralsunds
stadsbibliotek, hvars 17,000 band han ordnade. Hans
forne gynnare J. H. Lidén, som då nyligen till
Östgöta nation i Uppsala skänkt den boksamling,
som blef universitetets, kallade honom 1784 till
dess bibliotekarie, och L. befann sig 1785 åter i
Uppsala. Hans vistelse där blef ej långvarig, men
utmärktes genom tre nya skrifter, alla på sitt sätt
betecknande för skaldens och tänkarens vunna mognad. I
sina Critiska anmärkningar vid hjeltedikten Tåget
öfver Bält (1785; jfr en uppsats härom af A. Gauffin i
"Samlaren" 21, 1900) lämnade L. en bland de första
genomförda och på bestämda kritiska grundsatser
fotade granskningar af ett svenskt skaldeverk. Julie
Eberhardt, hymeneisk offersång (s. å.) är ett alster
af diktarens fina umgängeston och förmåga af eleganta
vändningar. Erotiska oder (s. å.) åter visa oss hans
lyriska förmåga, sådan den tager form i dessa i fransk
skola bildade, halft smäktande, halft skämtande
känsloutgjutelser. I febr. 1786 antog Gustaf III
L. till sin biträdande sekreterare, gaf honom bostad
på slottet och uppgjorde hans affärer. Genom denna
förändring af lefnadsuppgift, genom det tillträde
till konungens person och hofkretsarna L. snart
vann och den ställning han äfven kom att intaga till
Kellgren, den svenska litteraturens då erkändt främste
man, inträdde hans lif i ett nytt och lyckosamt skede.
Nu följde också framgång på framgång. Redan i juni
1786 valdes L. till led. af Svenska akad. och höll ett
längre inträdestal om akademiens valspråk, i början
af 1787 blef han bibliotekarie vid Drottningholms
bibliotek och 1788 konungens handsekreterare. Han
offentliggjorde under dessa år, utom ett par tal,
smärre dikter och en prolog och versifierade Gustaf
III:s enaktsopera Frigga (1787) samt skref de större
skaldestyckena Öfver segren vid Hogland (1788)
och Häfdernas röst (1789). I konungens gunst stod
L. så högt, att denne under finska kriget kallade
honom till sig för att njuta af hans vittra umgänge
och kvicka skämt. Frukterna i poetiskt hänseende af
denna vistelse voro endast fortsättandet af den förut
påbörjade tragedien Oden samt de intryck L. sedan
nedlade i sina bekanta skaldebref till konungen
öfver slaget vid Fredrikshamn 1790 och segern vid
Svensksund s. å. Skaldebrefven andas en behagfull
blandning af allvar och skämt, fint smicker och
eleganta poetiska vändningar. Det märkligaste bland
dem är det, i hvilket L. gör sig till tolk för den
allmänna meningen, som yrkade nåd för Anjalaförbundets
upproriska hufvudmän. Om ock dessa och flera andra
poesier i den lätta och lekande genren höjt L. till
rangen af en bland Sveriges då lefvande förnämsta
skalder, blef tragedien Oden eller Asarnes utvandring
(1790; uppförd å k. teatern s. å. och kvarstående
på repertoaren ända till 1825) en verklig triumf
för honom och gjorde i allmänhetens och hofvets ögon
L. till Kellgrens medtäflare. Konungen, som delade
den allmänna förtjusningen, sände honom en smickrande
biljett och en lagerkvist, bruten af hans egna händer
på "Vergilii graf", en artighet, som L. besvarade
med ett fyndigt och fint epigram. Samtidigt därmed
och under de sista åren af Gustafs regering deltog
L. flitigt i "Stockholmspostens" redaktion, sedan
han alltmer närmats till Kellgren och blifvit hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
