Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leontiasis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
193
Leopardi-Leopardo
194
anträffat svarta eller nästan svarta leoparder, som
likaledes uppfattats som tillhörande en särskild art
(F. melas); numera veta vi dock, att sådana svarta
individer kunna tillhöra samma kull som normalt
färgade. Leopardens utbredningsområde omfattar Afrika
och en stor del af Asien (Mindre Asien, Persien,
Belutsjistan, Indien, Assam, Ceylon, Malajiska halfön,
Sumatra, Java och Kina), under kvartärperio-den
fanns den i västra Europa. - Om leoparden säger
A. E. Brehm, att "den är otvifvelaktigt det mest
fulländade af alla kattdjur. Väl förefaller oss
lejonet mera majestätiskt, tigern grymmare och
ozeloten färgrikare, men i anseende till harmonien
i kroppsbyggnaden, hudens skönhet och rörelsernas
kraft, vighet och behag stå de, liksom alla öfriga
kattdjur, långt tillbaka för leoparden. Den förenar
i sig alla de öfrigas mest utmärkande egenskaper i
såväl kroppsligt som andligt hänseende och visar oss
rofdjuret i dess högsta fulländning." Leoparden är
en farlig fiende för en mängd olika djur äfvensom
för människan, ehuru den helst undviker henne. Den
springer väl ej fort, men gör väldiga hopp,
klättrar ledigt, vistas ofta i träden och simmar
utan svårighet. Leoparden är listig, blodtörstig och
dödar alla djur, som den kan rå på. Dess förnämsta
föda utgöres af antiloper, getter och får. I träden
förföljcr den apor, och bland klipporna jagar den
klippdassar. Bland hjordarna anställer den stor
förödelse, ty en och samma leopard kan på en enda
natt döda 30 till 40 får. Djuret fångas i fällor,
saxar och andra giller. Huden värderas högt för sitt
vackra utseende. Kaffrerna begagna huden, svansen,
tänderna och klorna af de leoparder, hvilka de lyckats
nedlägga, som segertecken. Leoparden härdar länge ut i
fångenskap. I det forna Rom framfördes ofta leoparder
(pantrar) vid kämpaspelen. C. R. S. (L-e.)
Leopa’rdi [leå-], Giacomo, grefve, italiensk skald,
f. 29 juni 1798 i Recanati i Mark Ancona, d. 24 juni
1837 i Neapel, var från födseln svag och utvecklades
olyckligt under öfverdrifvet vidlyftiga studier. Efter
nödtorftig handledning i latin tillegnade han sig på
egen hand detta språk samt grekiska och hebreiska. I
faderns bibliotek studerade han med pennan i hand
kyrkofäderna och sedan nästan alla antika författare,
så att han vid 16 års ålder var en fulländad
klassiker och teolog. Under de tre följande åren
kommenterade han Porfyrios och flera retorer, skref
afhandlingar i Milanotidskriften "Lo spettatore" och
utgaf Saggio sopra gli errori popo-lari degli antichi
(1815), i hvilken skrift han citerar
Tryckt den 4/10 11
mer än 400 auktorer. Allteftersom han trängde djupare
in i det antika lifvets storhet, fick han ögonen öppna
för det samtida Italiens förfall och slafsinne. Hans
patriotiska sorg däröfver frambröt i en öfver-raskande
fulländad lyrik, i några canzoner: All’ Italia (1818),
can-zoncn öfver det tilläm-nade Dantemonumentet
i Florens (s. å.), canzo-nen till Angelo Mai, då
denne upptäckt Ciceros "De republica" (1820) och
odet öfver Brutus d. y. (1822). Ungefär vid denna
tid skedde hans slutliga brytning med katolska
religionen. De ifriga studierna hade ytterligt
försämrat hans hälsa. Benen i kroppen uppmjukades;
han blef sned och puckelryggig, senare äfven döf och
halfblind, hvarjämte han led af sömnlöshet. Därtill
kommo en tidtals tryckande fattigdom och vantrefnad i
den kälkborgerliga hemorten, icke minst på grund af
föräldrarnas oförstående och brist på sympati. Allt
detta bidrog att göra L. till den mest utpräglade
pessimist. På ett besök i Rom 1822 afböjde L. ett
anbud af Niebuhr på en professur i Berlin. 1824 utgaf
han sin första diktsamling, Canzoni, 1826 Versi
(mestadels elegiska och idylliska dikter), 1827
Operette morali (dialoger på en mönstergill prosa,
fulla af fina iakttagelser och den bittraste ironi,
ny uppl. 1895), s. å. en edition af Petrarcas lyrik
med ypperliga kommentarer samt en italiensk krestomati
på prosa och vers, 1831 slutligen ett urval af sina
dikter, Canti. Han vistades 1825-26 i Milano och
Bologna, 1827-31 mest i Florens, där han stiftade
bekantskap med öfriga reformatorer af den italienska
litteraturen, och sedan 1833 i Neapel. En minnesvård
öfver honom restes nära Vergilius’ graf. - Bland
Italiens lyriker i nyare tider intager L. främsta
platsen genom tankarnas lyftning och klarhet,
intensiv känsla, storartadt patos samt diktionens
rena, plastiska skönhet. Hos Hellas’ skalder hade
han tillegnat sig språkuttryckets kyska enkelhet
och måtta; aldrig står hos honom ett öfverflödigt
ord. Rimmet anbragte han ganska sparsamt. Antalet
af de (delvis fragmentariska) skaldestycken, med
hvilka L. skapade sitt rykte, är ringa; de flesta
äro oden, i hvilka han inspireradt förkunnar sin
tröstlösa världsåsikt (berömdast är kanske La
ginestra). Om kärleken sjöng han blott elegiskt
(A se stesso, Aspasia). L:s Opere utgåfvos af hans
vän A. Ranieri (2 bd, 1845; 4:e uppl. 1856), nyare
uppl. af Straccali 1892 och Scherillo 1900, hans brefväxling,
Epistolario, 1849 (2:a uppl. 1856, tillökt
uppl. utg. af Piergili i 3 bd 1892) och Pensieri
(7 bd 1898 ff.). Se arbeten af Teresa Leopardi
(1881), Piergili (1889), Cesareo (1893 och 1902),
Graf (1898), Mestica (1901), Zum-bini (1902-04)
och Chiarini (1905). (R-n B.)
Leopardo [leåpa’rdå], Alessandro, italiensk
bildhuggare, tillhörande ungrenässansen i Venezia,
lefde under senare hälften af 1400-talet samt var i
stil och omfattning måhända den ädlaste af den tidens
venezianska mästare. Af hans hand är den här-
16 b. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
