Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 199-200 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leontiasis ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anledning till ständig saknad hade han däri, att hans
maka, den begåfvade Petronella Fehman, alltifrån 1819
var hemfallen åt en själsslöhet, som bjärt stack af
mot hennes förra liflighet och kunskapsrikedom. Efter
tio års lidande afled hon i maj 1829, och L. följde
henne snart i grafven. – Svenska akad. lät på Klara
kyrkogård i Stockholm 1832 resa

Minnesvården öfver Leopold på Klara kyrkogård.

en minnesvård (se fig.) öfver sin frejdade ledamot
och hugfäste äfven 1861 hans minne genom en medalj,
då B. von Beskow författade hans biografi. Efter
L:s död utgåfvos de tre sista delarna af hans
Samlade skrifter genom L. M. Enberg (1831, 1833);
af en ny, fullständigt omordnad upplaga, besörjd
af K. R. Nyblom, utkommo på grund af alltför
ringa afsättning blott 2 bd, 1873. I Svenska
vitterhetssamfundets upplagor af svenska författare
har K. Fredlund 1910 börjat utge L:s ungdomsarbeten.

Som skald tillhör L. h. o. h. 1700-talet, med dess
eleganta lätthet, sträfvan efter att undervisa
i den allvarliga dikten, kvickhet och artighet
i skaldebrefvet, dess muntra, ibland något
fria stämning i "berättelsen" och "sagan". Han
sammanfattar århundradets kultur och är dennas sista
förkämpe i vår vitterhet. Fåfängt vore att neka,
att hans skaldskap hämtat sin formella sida från
den klassiska franska litteraturen, om hvars alster
han egde stor och förtrolig kännedom. Å andra sidan
röjer han i många hänseenden en ursprunglig begåfning
(dock är hans skaldskap icke undersökt med hänsyn till
sina förebilder i utländsk och inhemsk litteratur)
och ett svenskt tycke, som ingenstädes förefaller
älskvärdare än i hans berättelser på vers, hvilka
också säkerligen längst skola skydda hans namn mot
glömskan. "Leopold", yttrar B. E. Malmström, "egde
ingen djup känsla, ej heller någon djärf fantasi;
däremot egde han ett skarpt förstånd, en gnistrande
kvickhet och en mjuk och liflig inbillning, just
de egenskaper, som erfordras för den lätta och
muntra genre, där täckheten och behaget få ersätta
skönheten och majestätet". Ett af de yppersta poem,
som det gustavianska tidehvarfvet lämnat oss i arf,
är Eglé och Anette, den friska och känsliga
skildringen af motsatsen mellan flärdens kvalm och det
enkla, landtliga lifvet, en äkta tafla af svenska
seder och svensk natur. Den vackra bedjerskan
är likaledes mästerligt "genom det behag och den
elegans, hvarmed det är utfördt, och den fina ironi,
som strör sitt retande salt öfver det hela". Satiren,
hvarmed L. målade människornas dårskaper, härskar i
stycken som Hvem har rätt? (1795), Menniskolotten
(1815), Sethos m. fl. Särskildt märkas Den nya
kolonien (från omkr. 1810), där L. skämtar med
den nya skolan, samt Byxorna, där Kants lära om
tid och rum förlöjligas. Till dessa dikter sluta
sig L:s många skaldebref, affattade med uddig
och skimrande elegans, oefterhärmlig kvickhet och
fyndighet. Mindre tillfredsställer oss L. i sina
allvarligare skaldestycken, i odena Öfver begäret
till ett odödligt namn, Häfdernas röst, Det blinda
nitet o. a., i hvilka den pompösa, något uppskrufvade
stilen höljer tankarna i ett tungt och yfvigt draperi,
ur hvilket deras former ej sällan tämligen otydligt
framskymta. Öfver hufvud nedtynges, enligt vår tids
uppfattning, hans allvarliga poesi för mycket af
reflexioner; "hans poesi är i allmänhet en poetiskt
uttryckt filosofi", yttrar Grubbe. Men detta hindrar
ej, att enstaka ställen af stor skönhet förekomma
och att styckena i sin helhet vittna om författarens
ädla afsikter. Detsamma kan sägas om L:s många rent
undervisande stycken, hvilka hos hans samtid njöto
ett mycket högt anseende. Att skaldekonsten hade
till en af sina förnämsta uppgifter att upplysa och
undervisa, denna åsikt ingick i L:s estetiska teori,
enligt hvilken han lade stor vikt på den filosofiska
och moraliska halten i all poesi. Till denna art
höra, utom de fyra s. k. "moraliska sångerna",
Religionen, Predikaren (1794) m. fl. "Enligt naturen
af detta skaldeslag", säger Grubbe, "sänker sig
tonen här från den lyriska höjden till den lugnare
betraktelsens område: tankarna utveckla sig med
klarhet och ordning i en strängare sammanbindning;
men äfven här behålla dock inbillningen och känslan
sin rättighet att gjuta lif och behag öfver tänkarens
betraktelser". – Genom sina sorgespel Oden (1790;
öfv. till da. af Höst 1812; till ty. 1803 och 1805,
till fr. 1823) och Virginia (1802; öfv. till fr. 1823)
intog L. främsta rummet bland det gustavianska
skedets dramatiska skalder. Efter måttet af detta
diktslags högsta mönster kan nutiden ej tillägga dessa
arbeten stort värde; framställningen är fullkomligt
ohistorisk och utvecklingen schematisk, men de böra
dömas efter sin art, d. v. s. efter det franska
sorgespelet, sådant det utvecklats i synnerhet
under Corneilles och Voltaires händer. Och om man
medgifver denna relativa måttstock, kunna dessa
sorgespel anses som ganska lyckade efterbildningar
af franska skolans. Anläggningen är redig och delvis
effektfull, karaktärerna visserligen mycket abstrakta,
såsom teorien kräfde, men här och hvar utrustade med
drag af sant mänskligt patos, diktionen fulltonig
och ståtlig samt rikt smyckad med tänkespråk, också
enligt gällande sed. "Oden" har många anspelningar på
den samtida politiken och händelserna under kriget
mot Ryssland. Lyckligare förefaller L. nutidens
smak i sina versifierade småstycken: Suppliken, ett
tillfällighetsskämt (1793), samt Den talande taflan,
till hvilka kan läggas öfversättningen af Pirons
komedi Metromanien eller versvurmen (1808). –
L. författade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>