Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landsmål. 1. No. landsmaal - Landsmål. 2. Allmogemål l. dialekt - Landsmålsalfabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda utsikter för framtiden, bl. a. som brygga mellan
dansk-norska och landsmål. Den starka motsättningen
mellan "riksspråkets" och landsmålets förkämpar har
åtminstone något mildrats. 1902 omorganiserades
Det norske samlag, som varit medelpunkt i
landsmålsagitationen, i så måtto, att det delades
på två likställda grupper: "landsmålslaget" och
"bymålslaget" (det senare disponerar öfver den
Knudsenska stiftelsen till förmån för det dansk-norska
maalstrævet och utger tidskr. "Maal og minne";
landsmålslaget utger fortfarande "Syn og segn" samt
böcker på landsmål).
Emellertid har landsmålet en ej obetydlig
tryckt litteratur. Dennas förnämsta författare
äro Ivar Aasen ("Symra. Tvo tylfter med nya
visor" samt sångspelet "Ervingen"), A. O. Vinje
("Ferdaminni fraa sumaren 1860" och "Storegut"
samt tidn. "Dölen" fr. o. m. 1858; "A. O. Vinjes
skrifter i utval", 1882–90), Kr. Janson ("Fraa
bygdom", "Han og ho", "Torgrim", "Den bergtekne",
"Sigmund Bresteson" m. fl.) och A. Garborg ("Em
fritenkjar", "Bondestudentar", "Forteljingar og
sogur", "Kolbotnbrev", "Fred" samt den poetiska
"Haugtussa"). Aasen har dock skrifvit sina
vetenskapliga arbeten på dansk-norska. Andra
författare på landsmål äro John Lie ("Hugaljo",
"Aarolilja" på vers), den begåfvade P. Sivle
("Sogur"), J. Telnes ("Sterkenils", "Guro Heddelid"
samt "Kvæe" tills. med S. Telnes), J. Tvedt ("Inn
i fjordarne", "Skuggar og solglytt", "Kjærleik",
"Madli und apalen"), O. Vik ("Björn Berge"). Till de
mera bemärkte af en yngre generation höra I. Mortenson
("Or duldo", 1895), R. Löland ("Folkeliv", 1891,
"Ungar", 1892 och 1897, "Paa Sjölvstyr", 3:e
uppl. 1892–1905, "Kor vart det af jola", 1894 och
1900, "Aandelige klenodier", skådespel 1895 och
1904 m. fl. m. fl.), V. Vislie ("Heldöla", 1895,
"Solvending" och "Forteljinger", 1897), A. Hovden
("Sunnmöringen", "Odd", "Hardhausar" o. a.), samt som
etnografer I. Kleiven, J. Skard o. a. F. ö. finnes
en del psalmer, skolböcker i historia, geografi
och naturlära, katekes och biblisk historia,
öfversättningar af Sturlassons konungasagor, af
åtskilliga isländska sagor, af Schillers "Wilhelm
Tell", Chamissos "Peter Schlemihl", Molières
"Tartuffe", Thomas a Kempis samt bibeln (öfv. af
E. Blix). Äfven tidningar ha utgifvits på landsmål:
"Dölen" (af Vinje), "Ferdamannen" (af H. Krohn),
"Fraa by og bygd" (af "Vestmannalaget") samt
fr. o. m. 1877 "Fedraheimen", ett litet veckoblad
med utpräglad vänsterhållning m. fl. Alla större
politiska tidningar, äfven de mest demokratiska, utges
dock på dansk-norska. En mellanform (med inblandning
af nordanfjällska beståndsdelar) mellan detta språk
(dansk-norskan) och det aasenska landsmålet var den
höyemska målformen, som återfinnes i "Norsk maallære"
af I. Höyem och några af samme författare utgifna
småskrifter. Det höyemska landsmålet förkättrades
argt af de ortodoxe målsträfvarna. Jfr Garborg, "Den
ny-norske sprog- og nationalitetsbevægelse" (1877),
"Vor sprogudvikling" (1897), J. Storm, "Det norske
maalstræv" (i "Nord. tidskr.", 1878), "Det ny-norske
landsmaal" (1888), "Norsk sprog" (1896), "Landsmaalet
som kultursprog" (1903), Eitrem, "Samarbeide mellem
landsmaal og riksmaal?" (1908), T. Mauland, "Det
norske samlaget 1869–1908" (i "Syn og segn",
1908) och J. A. Lundell, "Norskt språk"
(i "Nord. tidskr.", 1882). – 2. I och med
landsmålsföreningarnas (se d. o.) stiftande från
Norge i svenskt språk infördt namn i betydelsen
af allmogemål eller dialekt ("bygdemål").
Lll.
Landsmålsalfabet är det vanliga namnet på den
ljudbeteckning, som brukas i de flesta nyare arbeten
rörande svenska folkmål. Före landsmålsalfabetets
uppkomst skaffade sig den, som undersökte ett mål,
på egen hand tecken för de språkljud i målet,
hvilka ej i det vanliga latinska alfabetet egde
sådana. Hvarje afhandling företedde alltså sin egen
ljudbeteckning; ett och samma språkljud återgafs
af olika forskare med olika tecken, och samma
tecken hade i olika skrifter olika värden. Detta
försvårade eller omöjliggjorde jämförelse, i
synnerhet som ljudbeskrifningarna under saknaden
af ett allmänt antaget system ofta blefvo mycket
otillfredsställande. De olika landsmålsföreningarna
(se d. o.) hade också till en början hvar sin
"ljudbeteckning". Ett 1873 framlagdt förslag till
gemensam ljudbeteckning för Uppsalaföreningarna
hade ingen framgång. Med tanke på en blifvande
tidskrift upptogs frågan ånyo 1876, och det uppdrogs
åt dåv. filos. kand., senare prof. J. A. Lundell
att efter vissa allmänna grundsatser uppgöra nytt
förslag till ett svenskt dialektalfabet. Det af
honom framställda förslaget godkändes med obetydliga
förändringar och tillägg af Uppsalaföreningarnas
"samfällda utskott" 1878, antogs senare jämväl af
föreningarna i Lund och brukas uteslutande i den på
uppdrag af föreningarna utgifna tidskriften. Några
få nya tecken ha efter 1878 tillkommit, och
några få ha ändrats. – Landsmålsalfabetet är ett
"organiskt" alfabet, byggdt på grundvalen af det
vanliga latinska alfabetet, så att de nya tecknen
äro bildade ur de förut befintliga bokstäfverna
genom systematiska förändringar i deras form,
således icke genom lösa tillsatser (diakritiskt),
icke heller genom stilblandning (paleotypiskt) eller
sammanställning (polygrafiskt). Utgångspunkten är
tagen i K. J. Sundevalls 1856 framställda förslag
till fonetiska bokstäfver (i Vet. akad:s handl., ny
följd I, n:r 2). Af landsmålsalfabetets 118 tecken
äro 28 i oförändrad form och betydelse öfvertagna från
Sundevall. Konsonanter, som uttalas på samma ställe
i munnen (jfr Kontaktsläge), ha likformigt bildade
tecken, så att t. ex. supradentalernas tecken gå ned
under linjen och böja sig åt höger, palatalernas
gå under linjen och kröka sig åt vänster (efter
Sundevall), kakuminalerna hvila på en båge öfver
linjen. De nya vokaltecknen påminna i allmänhet om
de förutvarande bokstäfver, hvilkas ljud de af dem
föreställda språkljuden närmast likna. Bokstäfvernas
form och betydelse äro följande:
a. a, "öppet" a som i sv. hatt; [a3] samma vokal
nasalerad (näsvägen öppen); [<&], europ. (ty.,
it.) samt norrländskt och norskt a, en vokal mellan
vokalerna i sv. hat och hatt; [a], "slutet" a som
i sv. hat; [q], samma vokal nasalerad; [a], ett ljud
mellan a och ä (eng. cap); [q], samma vokal nasalerad.
b. b, vanligt svenskt b; [5], ett b-ljud utan
sångton: [6], ett v-ljud, uttaladt med läpparna mot
hvarandra (sp. b).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
