Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landsmål. 1. No. landsmaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en början landssproget (så Aasen i
"Norsk gramm.", 1864). Nu är landsmål
detsamma som "landssproget", och dialekterna kallas
"bygdemål" (no. bygdemaal). Så har Det norske
samlag (stiftadt 1868) till ändamål att utge böcker
"på norska, antingen i landsmål eller i bygdemål".
Detta numera s. k. landsmål visar sig först uti
Aasens nyssnämnda "Pröver". Där finnas nämligen
jämte prof på verkligt folkmål "några prof på en
obestämd norsk dialekt med enstaka tillämpningar
efter det gamla språket", och denna dialekt kan
anges "som ett slags allmänt landsspråk i fri
bearbetning efter en viss antagen plan, en till närmare
pröfning föreslagen form för ett norskt riksspråk".
Tanken på ett sådant språk var redan tidigare
framkastad af P. A. Munch. Under inflytande af dels
den nyvaknade nationalitetskänslan och dess sträfvan
att sammanknyta nutiden med en ärorik forntid,
dels den historiska (nyromantiska) riktningen af den
tidens språkvetenskap, som värderade endast det
gamla och ej hyste någon aktning eller något
intresse för språkets nyare utveckling, upptog Aasen
vid byggnaden af detta nya språk företrädesvis de
äldsta tillgängliga formerna, utan hänsyn till deras
allmännare eller sällsyntare förekomst i folkmålen.
Alltefter målens större eller mindre ålderdomlighet
skilde man emellan (mera eller mindre) "fullkomliga"
mål, ofta undangömda i aflägsna fjällbygder,
och "förvanskade" mål med nyare utveckling i mera
odlade bygder. Enär de västnorska "målen" stå
närmare fornspråket eller isländskan (Island fick
hufvudparten af sina bebyggare från Väst-Norge)
och Aasen själf var bördig från Söndmöre (i
Väst-Norge), blef landsmålet företrädesvis väst-norskt.
Men det innehåller också ljud- och böjningsformer,
som ej finnas i något lefvande mål, t. ex. korn,
horn, i st. f. honn, hodn o. d., tid för ti, ord
för or, annat, huset, kastade, i>kastat</i>,
i st. f. anna,
huse, kasta. Landsmålet blef på detta sätt en
ögonfägnad för den tidens historiker och filologer, men
föga skickadt för det praktiska lifvet, ett språk på
papperet. Som teoretisk enhet i en grammatik eller
en ordbok eller t. o. m. i en ordspråkssamling,
såsom detta normalmål af sin upphofsman användes,
kunde det vara på sin plats, men som verkligt språk
har det ingen annan betydelse än att för en tid
vara märke och samlingspunkt för en berättigad
sträfvan att bringa folkmålen till heders och höja
allmogens andliga odling. Opposition mot det
"höglärda" landsmålet har icke saknats. På 1860-talet
yrkade Fjörtoft (med "Andvaki" och "Fram") på
närmande till det talade språket. H. E. Berner och
Chr. Bruun ("To foredrag om maalsagen") yrka
på nationell och folklig bildning samt på norskt
språk, men ej speciellt på landsmålet, och den
förre föreslog på "målsmansmötet" i dec. 1883
landsmålets ombildning till större likhet med de
allmännast utbredda folkmålen och sammanjämkning
af språket i stad och på land. Landsmålet är för
fornartadt, för svårt att lära sig; det norska språk,
till hvilket man sträfvar, måste duga för både stad
och land och ej blott för västlandet (d. v. s. ¼ af
befolkningen).
På 1890-talet infördes landsmålet äfven i
skolorna. Enligt förordn. af 26 juni 1892 bestämmer
kommunens skolstyrelse, om folkskolans läse- och
läroböcker skola vara affattade på landsmål eller
på det allmänna bokspråket och på hvilket af dessa
språk lärjungarnas skriftliga arbeten skola affattas;
de skola emellertid lära sig läsa båda språken
(i de blandade språkområdena i Tromsö stift kan
endera språkformen i skolan ersättas af finska eller
lapska). Enligt förordn. af 27 juli 1896 rörande de
högre läroverken skulle lärjungarna i dessa skolor
läsa såväl landsmål som det allmänna bokspråket
och kunna redogöra för valda stycken af litteraturen
på båda språken; för skriftliga arbeten kunde de
välja hvilkendera språkformen de ville, men skulle
alltid ha "nödig öfning i att skrifva det vanliga
bokspråket". Enligt nu gällande reglemente för
studentexamen ("artium") af 24 maj 1907, hvilken
skall tillämpas första gången 1912, ges två ämnen
för skriftligt prof i modersmålet, de kunna besvaras
såväl på landsmål som "paa almindeligt bogmaal":
de examinander, som behandla båda ämnena på
samma språk, undergå en tilläggspröfning, "bestående
i en lätt stil af berättande eller skildrande
innehåll på det andra språket". Agitationen för
landsmål i skolan föranledde å andra sidan
bildandet af Norsk rigsmaalsforening med en serie
småskrifter och möten, på hvilka bl. a. S. Bugge,
Bj. Björnson, L. Dietrichson o. a. uppträdde mot
landsmålet. 1899 upprättades vid Kristiania
universitet en lärostol "i landsmaalet og dets
dialekter" (denna förändrades sedan till en professur
i folktraditioner, och en ny lärostol upprättades i
norskt folkspråk). Enligt en k. resol. af 5 maj 1908
kunna vid universitetet skriftliga prof utföras efter
examinandens val "enten paa rigsmaal eller
nynorsk", i ämbetsexamen fordras skriftliga prof i
båda språken. Det var emellertid alltjämt oklart,
hvad som närmare bestämdt menades med landsmål.
1893 förklarade Kirke- og undervisningsdepartementet,
att man närmast hade att tänka på
"det aasenske landsmaal" och hänvisade till Aasens
och Hægstads språkläror, Garborg-Mortensons och
N. Rolfsens läseböcker. Att bestämma skrifsättet
uppdrogs 1899 åt en kommitté. 1901 autoriserades
Skards ordlista. Genom förordn. af 19 febr. 1907
bestämdes i detalj stafsättet för båda språken
(autoriserade regler och ordlistor för landsmålet
af Skard och Eskeland). Som normer för språket i
öfrigt kunna nu anses gälla Hægstads och
Eskelands språkläror samt Schjötts ordbok. Om
landsmålets uttal är ingenting bestämdt, och därom
vet man fortfarande ingenting. Att i skolorna
inlära och hålla isär de båda språkformerna med
massor af ord, som skilja sig blott genom en
eller två bokstäfver (för att icke tala om
ordval, betydelse och konstruktion) kräfver naturligtvis
mycket arbete och vållar mycken förvirring.
Inom litteraturen är landsmålet alltjämt mycket
variabelt. Man kan urskilja tre hufvudformer: 1)
det ortodoxa aasenska västlandsmålet, 2) en
"midlandsform" påverkad af Sæterdalens och Telemarkens
bygdemål, skrifven af Vinje, Garborg (tidtals),
Ivar Mortenson, Sven Moren o. a., 3) "Upplandsmål"
med plur. mask. o. fem. -er, utan dativ, inf.
spinne-lesa o. s. v., impf. kaste, i anslutning till
östnorska bygdemål (men med diftonger, kvit för hvit
o. s. v.). Den sista formen (efter förslag af Ivar
Prestkvern, P. Holter, Eitrem o. a.) har ännu ingen
litterär betydelse, men torde med hänsyn till
östlandets ekonomiska och kulturella öfvervikt ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
