Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Föreningsvillkoren i den norska grundlagen,
hvilka delvis äfven infördes och kompletterades
i riksakten (1815), hade emellertid tillkommit
alltför brådstörtadt, så att ofullständigheter
och otydligheter förekommo, och den norska
konungamaktens svaghet (t. ex. genom det blott
suspensiva vetot) gentemot stortinget, som
till på köpet genom sin egen organisation
(enkammarsystem i vissa frågor) inom
sig själft saknade nödiga garantier mot
maktmissbruk och förhastade beslut, betydde den
sammanhållande institutionens svaghet gentemot
särintressena. Någon planmässig och målmedveten
unionspolitik att motväga dessa fördes ej heller
på den svenska sidan. Norges eget finansiella och
ekonomiska betryck under de första föreningsåren
inskränkte dock dess förmåga till och håg för
separatpolitik, och denna stannade sålunda
under denna tid i hufvudsak vid, att man
ställde sig afvisande mot svenska önskemål
eller förslag om en närmare förening. Särskildt
på det handelspolitiska området påkallades
emellertid i stor utsträckning Sveriges stöd;
norska fartyg tillstaddes sålunda 1814 att få
använda svensk flagga och svenska sjöpass på
farvatten, som oroades af Barbareskstaternas
sjöröfvare; i mellanrikshandeln började 1815
principen om ömsesidighet mellan rikena med
hänsyn till varor och skepp att tillämpas
för att efter hand alltmer utvidgas, och efter
midten af 1820-talet förvärfvades i en rad
handelstraktater med främmande makter åt norska
fartyg i fraktfart från Sverige på utlandet
likställighet med svenska, hvarigenom den norska
sjöfarten kraftigt befordrades. K. J:s upprepade
förslag om ökade rättigheter för konungamakten
i Norge — bl. a. genom det suspensiva vetots
utbyte mot absolut — blefvo däremot af
stortinget oupphörligt afvisade, och äfven
andra tvistefrågor mellan honom och stortinget
började under 1820-talet förekomma. 1821 upphäfde
detta sålunda mot hans veto genom ett för tredje
gången upprepadt beslut adliga rättigheter i
landet, och på grund af den s. k. Bodösaken (se
d. o.) började stortingen under årtiondets
senare del begära ökad delaktighet i
utrikesärendenas handläggning, medan däremot
förslag om skälig höjning i Norges bidrag till
utrikesbudgeten tillbakavisades. Tillika hade
man (1824) till konungens stora misshag börjat
fira 17 maj — dagen för utfärdande af den
Eidsvoldskonstitution, som tillkommit för att
omöjliggöra unionen och K. J:s norska konungadöme
— som norsk nationaldag, och konungens åtgärder
för att afstyra detta hade endast till en tid
framgång. Vid de tillfällen, då spänningen
mellan honom och stortinget var starkast —
särskildt 1821 för danska statsskuldsfrågan
och 1827—28 på grund af 17-maj-firandet och
frågan om Norges bidrag till utrikesbudgeten —,
böjde emellertid stortinget till sist undan,
och de förslag, som varit dryftade om att göra
om unionsbestämmelserna, blefvo sålunda ej satta
i verket. Efter grefve von Platens död 1829
tillsattes icke mera någon svensk ståthållare
i Norge, hvilket betydde, att Sverige framgent
saknade representant därstädes. De norska krafven
på ökade förmåner eller ökad likställighet i
rättigheter växte under sådana förhållanden och
rönte i vissa fall tillmötesgående (t. ex. i
fråga om utrikesärendens handläggning 1835
m. m.) samt blefvo i andra hänseenden 1839
öfverlämnade till behandling af den första
unionskommittén, som emellertid fick i uppdrag
att jämväl upptaga svenska önskemål och
vid hvars tillsättning K. kraftigt betonade,
att rättigheter och förpliktelser borde stå
i inbördes öfverensstämmelse. Kommitténs
arbete hann dock ej slutföras under K. J:s
egen regering.
Äfven på den inre politikens fält tog kort efter
sin ankomst K. J. till en början obestridt
ledningen. Ständermöten hade dittills af
regeringen fruktats som bråkiga och ohandterliga;
1812 års riksdag beslöt däremot så godt som
utan invändningar nästan allt hvad regeringen
begärde: beväringsinrättningens införande, stora
anslag till kriget, fri dispositionsrätt för
regeringen öfver ultramarinska besittningar,
afskrifning af en stor del af statsskulden,
ja, införande af indragningsmakten gentemot
pressen, så att en obekväm kritik af den
nya politiken kunde undgås. Efter krigsåren
framträdde dock efter hand åter en rätt
besvärlig ständeropposition. Statsarbetet hade
då närmast att rikta sig på landets ekonomiska
upphjälpande från det betryckta läge, hvari en
ohejdad sedelutgifning 1808 och följande år, en
öfverväldigande utländsk import och snart äfven
dåliga skördar samt en allvarlig jordbrukskris
bragt landet. Då ständerna sammanträdde
1815, hade emellertid konungens rådgifvare, i
förtjusningen öfver de yttre framgångarna och,
efter hvad det vill synas, utan full insikt
om krisens betydelse, uraktlåtit att taga
initiativ till åtgärder för dess afhjälpande,
och ledningen härutinnan fick då i stället
omhändertagas af ständerna med grefve F. B. von
Schwerin i spetsen, hvilken härigenom fick
ett ypperligt tillfälle att grundlägga den
”opposition mot ministären”, som han efter
brittiskt mönster eftertraktade. Riksdagens
beslut gick i starkt prohibitivistisk riktning,
en åskådning, som K. J. stod mindre fjärran än
åtskilliga af hans rådgifvare. Samtidigt gjorde
han under åtskilliga år framåt ifriga, ehuru i
regel fruktlösa försök att ”styra kursen” genom
växeloperationer på utlandet och tillsatte därvid
personligen betydande belopp. En finansåtgärd
af stor betydelse, som med K. J:s medverkan
genomfördes 1815, var beslutet om hela den
återstående statsskuldens likvidation genom
användning af lösesumman för Guadeloupe (se
d. o.) mot ett årligt anslag till konungahuset.
Äfven under den följande tiden förekom
ej sällan, att regeringen i viktiga inre
politiska spörsmål underlät att taga
initiativet, hvilket naturligtvis stärkte
ständeroppositionen. Särskildt 1823 års riksdag
utmärkte sig under sådana förhållanden för en
stor mängd reformbeslut och reformyrkanden ej
minst på det ekonomiska området, genom hvilka man
eftersträfvade ett systemskifte i näringslifvet
och i ganska stor utsträckning proklamerade den
liberala näringsfrihetens grundsatser både i
fråga om handtverk och handel. Oppositionen
var emellertid ännu öfvervägande saklig, och
konungens person hölls i regel utanför. Grefve
K. H. Anckarsvärds (se Anckarsvärd) 2
framträdande till större betydenhet bland
oppositionens ledare bidrog likväl att gifva
den en mera personlig karaktär, och betänkliga
tendenser började framträda att särskildt sätta
försvarsväsendet på förknappning. Vid 1828—30
års riksdag hade regeringen emellertid, på grund
af kraftig organisation af sina egna anhängare
genom friherre af Nordin och grefve M. Brahe,
merendels öfverhand, och genom myntrealisationens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
