Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomförande, i vissa hänseenden dock på
ett sätt, hvartill K. J. personligen endast
motvilligt gaf sitt bifall, gjordes slut på den
osäkerhet i finansväsendet, som skadat landets
ekonomiska utveckling alltsedan den ekonomiska
krisen.
1830-talet medförde däremot ett oppositionens
genombrott. Julirevolutionen i Frankrike stärkte
öfver hela Europa de liberala idéströmningarna,
”Aftonbladet” gaf dem i Sverige ett skickligt
och målmedvetet organ, hvars inflytande snart
vida öfversteg den konservativa pressens,
och konungens gamla rådgifvarpersonal begynte
åldras och i följd däraf känna ökad betänksamhet
gentemot nyheterna. K. J. åter kunde på grund
af sin främmande härkomst och sin oförmåga att
tala landets språk själf svårligen taga mera
djupgående initiativ på det konstitutionella
författningslifvets område, där nu alltmer
politiska stridsfrågor började framträda, såsom
representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets
organisation och rådgifvarnas ställning till
konungen o. s. v. Oppositionella skriftställare
(Crusenstolpe, Lindeberg m. fl.) började
ock alltmera rikta sina angrepp mot honom
personligen, det s. k. ”allenastyrandet”
och det starka inflytande, som hans
gunstling grefve Brahe af dem antogs utöfva
(”Braheväldet”) vid sidan af hans egentliga
rådgifvare. 1834—35 års riksdag blef under
sådana förhållanden en stor missräkning för
regeringen, som där led åtskilliga betydande
nederlag tack vare oppositionens herravälde
i borgar- och bondestånden samt i förstärkt
statsutskott. Under de följande åren skärptes
striden ytterligare genom den kamp mot pressen,
som regeringen förde med hofkanslern som sin
målsman (jfr Hartmansdorff) och indragningsmakten
som hufvudvapen. Crusenstolpes domfällande
för majestätsbrott sommaren 1838 förde omsider
krisen till ett utbrott genom oroligheter i
hufvudstaden, under hvilka fönsterinslagningar
upprepade gånger förekommo, och äfven
republikanska tänkesätt funno åtskilliga
förespråkare. Mot slutet af året minskades
dock spänningen något, och oppositionen
trädde i förbindelse med kronprinsen
samt började rikta sina förhoppningar mot
dennes regeringstillträde. 1839 bildades
den s. k. koalitionen mellan en rad
oppositionsmän och andra missnöjda för
att vid den stundande riksdagen (1840)
störta det gamla systemet och, måhända,
äfven förmå konungen till abdikation. Den
hade förbindelser äfven bland statsråden,
och regeringens riksdagsförberedelser blefvo
sålunda svaga och otillräckliga. Oppositionen
kunde alltså vid utskottsvalen bemäktiga
sig ett afgjordt herravälde i utskotten,
men dess förhoppning om fullständig seger
stäcktes, sedan Hartmansdorff m. fl. lyckats
reorganisera konservativa majoriteter hos
adeln och prästeståndet, hos hvilka därefter
en stor del af oppositionens angreppsplaner
blef hämmad genom upprepad propositionsvägran
eller eljest nedvoterad. K. J. själf släppte
visserligen sina gamla rådgifvare i samband
med departementalstyrelsens införande (1840),
men förstod ock med synnerlig seghet att
vid valet af de nye icke gifva de egentlige
oppositionsmännen rum, och kampen mellan honom
och dem rann sålunda efter hand ut i sanden,
utan att de nya idéerna lyckades vinna afgjordt
öfvertag. Efter riksdagens slut (1841) stillade
sig stormen; och då den 80-årige konungen 1843
firade sitt 25-års jubileum som
konung, fick han från hela riket mottaga de
uppriktigaste och varmaste bevis på tacksam
tillgifvenhet. Man kunde vid slutet af hans
regering peka på en rik fredlig utveckling
på olika områden: en folkmängd, som nästan
uppnått Sveriges och Finlands vid skilsmässan,
en utplånad statsskuld, nya samfärdsmedel
i kanaler (Göta kanal m. fl.) och vägar,
ett nyupprättadt landtförsvar, ett årligen
starkt växande jordbruk, som numera ofta gaf
landet exportöfverskott af spannmål, en mer
än fördubblad industri, ett återupprättadt
bank- och myntväsen, minskade skatter, men
mångdubblade tullinkomster trots det tullsatserna
på särskilda varor nedsatts, o. s. v. Man kunde
ock erinra sig, att under denna tid fallit en
sådan guldålder för den svenska litteraturen
och vetenskapen, som utmärkes af namn sådana
som Almquist, Atterbom, Geijer, Tegnér, Wallin,
Stagnelius, Ling och Fredrika Bremer; Boström;
Fryxell och Schlyter; Berzelius, Retzius,
Fries, Agardh, Sven Nilsson, Hwasser m. fl., och
att äfven på undervisningsväsendets område en
viktig utveckling dels skett, dels förberedts,
exempelvis genom hela folkskoleväsendets
grundläggning vid 1840—41 års riksdag.
 |
| Fig. 2. Öfre Bernadotteska grafkoret med Karl XIV Johans sarkofag af Älfdalsporfyr, Riddarholmskyrkan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
