Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlorade områden, och Sverige, som under
frammarschen därstädes alltmer aflägsnades
från sitt mål i striden, Norge, och K. J. sökte
under sådana förhållanden både spara de svenska
trupperna för den blifvande uppgörelsen med
Danmark och öfver hufvud undvika en alltför
oförvägen krigföring, som kunnat kosta
Sverige dess fälthär och kanske honom själf
tronföljden. I striderna vid Grossbeeren (23
aug. 1813) och Dennewitz (6 sept. s. å.) buro
alltså preussarna tyngsta bördan af Berlins
försvar; särskildt svenska artilleriet under
K. von Cardell (se denne) fick dock tillfälle
att på ett berömvärdt sätt utmärka sig. Äfven i
”folkdrabbningen” vid Leipzig (16—19 okt.) fingo
svenskarna endast mot slutet verksamt ingripa
i striden. Medan därför de öfrige förbundne
förföljde den slagne Napoleon in öfver Frankrikes
gränser, drog sig K. J. norrut för att i
Holstein tvinga Danmark till eftergift. Efter
striden vid Bornhöved (7 dec.), Frederiksorts
kapitulation (19 s. m.) och Glückstadts
uppgifvande (4 jan. 1814) nödgades Danmark
ock ge vika och i Kielfreden (14 jan.) afträda
Norge till Sverige. K. J. förde därpå sin här
åter söderut, men stannade i Belgien dels på
grund af misshälligheter med de allierade,
som otillbörligt åsidosatte honom, dels i
följd af naturlig motvilja att med väpnad hand
bryta in i sitt gamla fädernesland; planer voro
f. ö. härvid å bane att göra honom till regent
och ”medlare mellan Frankrike och Europa” efter
Napoleons fall. Dessa planer gingo emellertid
om intet, och sedan Napoleon störtats och
Bourbonerna återkallats, återvände K. J. norrut
för slutuppgörelse med Norge. Där hade under
tiden Kielfredens verkställighet för en tid
undanskjutits genom danske ståthållaren prins
Kristian Fredriks (sedermera konung Kristian
VIII) försök att grundlägga en själfständig
norsk monarki på basis af Eidsvoldsgrundlagen
af 17 maj 1814. Försöket misslyckades
emellertid. Stormakternas föreställningar
och de af K. J. anförda svenska truppernas
framgångar framtvungo konventionen i Moss (14
aug.), genom hvilken prins Kristian nödgades
nedlägga sin regeringsmyndighet i Norge, och
efter en del underhandlingar mellan svenska
kommissarier och norska stortinget om för
föreningen nödiga ändringar i norska grundlagen
följde 4 nov. 1814 Karl XIII:s erkännande som
Norges konung. Sveriges ställning var sålunda
sedan 1810 snabbt förändrad, K. J. hade ryckt
upp det ur dess vanmakt efter statshvälfningen,
åter förvärfvat det ett ansedt namn bland Europas
stater och trots alla svårigheter genomfört sin
afsikt med 1812 års politik, Norges fästande
vid Sverige. Skyddad af ”naturliga gränser”
på alla sidor, skulle den nya skandinaviska
halföstaten kunna undgå att mot sin vilja dragas
in i kontinentens strider.
I enlighet härmed förde K. J. såväl under
sin återstående kronprinstid som efter sin
tronbestigning (5 febr. 1818) en så fredlig
politik, att vid hans död Sverige ej tillförne
åtnjutit en så lång fredsperiod. Endast vid ett
par tillfällen hotade mer allvarliga konflikter
med öfriga europeiska makter. Den första gällde
den andel i danska statsskulden, som Sveriges
konung i egenskap af Norges suverän i Kielfreden
hade förpliktats att åtaga sig. Norges klena
finansiella ställning gjorde önskligt, att
beloppet blefve det minsta möjliga, och man
sökte därför genom allehanda motfordringar nå
detta mål. Efter långa förhandlingar vände sig
Danmark då till stormakterna med anhållan om understöd,
och från kongressen i Aachen (1818), vid hvilken
dessa makter företogo sig att utöfva ett slags
förmynderskap öfver de mindre staterna, fick
K. J. mottaga mycket kraftiga föreställningar
att bringa frågan till slut. Han lyckades
emellertid förmå England till särskild medling i
frågan, och på detta sätt kunde med Danmark
afslutas ett fördrag (1 sept. 1819), hvarigenom
de ursprungliga fordringarna, 7 mill. rdr
hamb. b:ko, nedsattes till 3 mill. att betalas
på 10 år. Då norska stortinget emellertid
ville, att Sverige skulle påtaga sig en del
af skulden, uppstodo nya svårigheter, hvilka
aflägsnades, först sedan K. J. sammandragit
svenska och norska trupper utanför Kristiania
och erinrat, att fortsatt vägran kunde sätta
Norges författning på spel, hvarpå stortinget
omsider gaf vika (maj 1821). En annan ganska
skarp konflikt med utlandet gällde den
s. k. ”skeppshandelsfrågan”. För att skaffa
bidrag till flottans förnyande försåldes under
1825 åtskilliga äldre svenska örlogsfartyg,
först två och sedan ytterligare tre. Nominella
köpare voro engelska handelshus, men dessa voro
blott ombud för Spaniens amerikanska kolonier,
hvilka just frigjort sig från moderlandet,
men dittills blott af England erkänts som
själfständiga stater. De öfriga stormakterna åter
betraktade dem ännu som upproriska undersåtar
och protesterade därför mot försäljningens
fortgång, och kejsar Alexander hotade till
sist med krig, om ej köpet återginge i fråga
om de tre senare fartygen, hvilka på grund af
myndigheternas långsamhet ännu ej afgått. Äfven
denna gång reste sig K. J:s själfkänsla mot
förmynderskapet, och han var benägen att stå
fast, men gaf till sist på statsrådens enträgna
föreställningar vika. Skadestånd fick dock
enligt kontraktet betalas till köparna, och i
st. f. väntad vinst blef det förlust på affären,
hvilket ock föranledde skarpa efterräkningar hos
statsrevisionen (1827) och riksdagen (1828—30).
En hufvudfaktor i tidens allmänna
politik var rivaliteten mellan England
och Ryssland. Lyckligtvis uteblef dock
den väpnade konflikt mellan båda staterna,
hvarmed den starka spänningen mer än en gång
hotade, och Sverige undslapp sålunda profvet,
huruvida den neutralitet skulle kunna bevaras,
som K. J. vid en dylik eventualitet önskade
upprätthålla. Vänskapen mellan K. J. och
Alexander I fortlefde i stort sedt till dennes
död (1825), och hans efterträdare Nikolaus I
visade i allmänhet K. J. mycken artighet (så
t. ex. genom sitt oväntade personliga besök
juni 1838). Under det polska frihetskriget
(1830—31) rådde emellertid hos opinionen i
Sverige på de flesta håll en mycket stark
polskvänlig stämning, hvilket gjorde konungen
åtskilligt bekymmer. Oppositionen gjorde sig
inom pressen också ofta till tolk för den
traditionella misstron mot den östra grannen,
men lät detta icke hindra sig att på riksdagarna
ställa sig ganska afvisande mot anslag för
försvarsväsendet. 1824 förevar en gränstvist
mellan Norge och Ryssland (”Varangerfrågan”),
som emellertid då lyckligt bilades, men mot
slutet af K. J:s regering började vid norska
Finnmarksgränsen åter slitningar framträda,
hvilka under hans efterträdare vunno ökad
aktualitet.
Jämväl på det unionella området visade sig
K. J. mån om att i det längsta undgå skarpare
konflikter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
