Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaninugglan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koksalt i ringa mängd samt gips, kolsyrad järnoxidul
och särdeles stor mängd fri kolsyra. Såväl på grund
af dessa källor som för mildt klimat, välordnade bad
och vackra omgifningar besökes staden mycket af
främlingar. Den är ock Stuttgartbornas förnämsta
förlustelseort. Af K:s mångsidiga industri må framhållas
en stor järnvägsvagnfabrik, en motorvagn- och
motorbåtfabrik, järngjuterier, tillverkning af
bleckvaror, elektriska apparater, ylle- och bandfabriker,
cigarrfabriker m. m. K:s största prydnad är det i
morisk stil 1842—51 af konung Vilhelm uppförda
slottet Wilhelma. S. om detta ligger lustslottet
Rosenstein (byggdt 1823—29), och på det
närbelägna Rothenberg låg fordom det württembergska
husets stamborg, Wirtenberg, hvars plats nu
intages af ett grekiskt kapell. K. nämnes 708 och
746 under namnet Condistat samt blef 1330
riksstad.
J. F. N.
Kannstattrasen. Se Människoraser.
Kannstöpare, den, som utan insikter och
sakkännedom gärna vill yttra sin mening om politiska
frågor, inbillande sig ega en genomträngande blick i
statssaker. Ordet, som äfven fått insteg i tyska
språket (kannegiesser), är hämtadt ifrån Holbergs
lustspel ”Den politiske kandestöber” (1722), där
hjälten är en ofarlig politiserande småborgare, till
yrket tenngjutare (kandestöber). — Kannstöpa,
yttra sig utan sakkännedom, med anspråk på insikt
om dagens politiska tilldragelser. — Kannstöperi,
kälkborgerligt politiskt snack.
Kannus, konsistoriellt pastorat af 2:a kl.,
Gamlakarleby kontrakt, Åbo ärkestift, Finland, Vasa
län, Pedersöre härad och Gamlakarleby domsaga.
Areal 405 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,482
pers. (1908).
A. G. F.
Kannväxter, bot. Se Borneo, sp. 1206, och
Nepenthes.
Kano. 1. Förr provins i negerriket Sokoto
och ett af Hausaländerna, nu hörande till
brittiska kolonien Northern Nigeria, en af
de fruktbaraste och bäst befolkade trakterna
af Sudan. 27,530 kvkm. Omkr. 300,000 inv.,
fulbe, det härskande folket, araber, kanuri,
mandinka o. a. Jordbruk är hufvudnäringen, och
landet producerar mycket bomull, spannmål, tobak,
indigo, meloner, tamarisker m. m. — 2. Hufvudstad
i denna provins, den största staden i västra
Sudan, vid foten af en 40 m. hög brant klippa
på stranden af floden Schaschun. Omkr. 35,000
inv. Den är omgifven af en 10—15 m. hög lermur,
som är 18 km. i omkrets och vid basen har en
tjocklek af 12 m. I K. mötas karavanvägarna
från Tripolis, Marokko, Sahara, Tsadsjön och
Wadai, och dess marknad är rikt försedd med
allehanda varor samt besökes af arabiska köpmän
från Tripolis och Egypten. Staden har ock en ej
obetydlig industri: tillverkning af bomullstyger,
sandaler (se pl. Afrikanska kulturföremål
14), tofflor, läderfickor (dschebair), sadlar
m. m. K. eröfrades af engelsmännen under öfverste
Morland 3 febr. 1903, hvarefter dess emir flydde
till Sokoto.
J. F. N.
Kanobos (grek. Κάνωβος), stad. Se Kanopos.
Kanoldt, Edmund Friedrich, tysk målare,
f. 1845, d. 1904, studerade i Weimar och i Rom
och egnade sig åt det stiliserade landskapet med
idealiska figurer. K. var hufvudsakligen verksam i
Karlsruhe. Arbeten, betecknande för K:s konstnärskap,
äro Odysseus på jakt (galleriet i Weimar),
Ifigeneia vid hafsstranden, Landskap med Hero
(Karlsruhe), Landskap med Penelope (Berlin,
nationalgalleriet). Sagan om Amor och Psyche samt
Kassandra och Antigone utförde han i sviter af
väggmålningar i privata bostäder. K. illustrerade ”En
midsommarnattsdröm” m. m.
G—g N.
Kano Montonobu, japansk målare. Se Japansk konst.
Kanon (grek. kanon, lat. canon, rättesnöre, regel).
1. Teol. a) Bibelkanon (se d. o.). — b) Kyrkligt
påbud, i synnerhet mötens beslut och påfliga
förordningar. Se Kanonisk rätt. — c) Den del
af katolska högmässan, som knyter sig till
konsekrationen af brödet och vinet och som är
oföränderlig året om (mässkanon). — d) Inom
katolska kyrkan förteckningen på de kanoniserade.
2. Jur., i romersk rätt benämning på den
afgift, som erlägges till jordegaren af den, hvilken som
emphyteuta innehar jord. Se Emphyteusis.
3. Konsth., en sammanfattning af reglerna
för människokroppens måttförhållanden, afsedd
att tjäna som en direkt praktisk handledning
vid återgifvandet af människogestalten.
En sådan, lagligen fastställd, skall enligt
antika författare (Diodoros) ha funnits hos de
gamle egypterna: den egyptiska kanon.
Med ledning af denna kunde två på olika håll
arbetande konstnärer utföra hvar sin del af
ett gemensamt verk, utan att proportionen
mellan delarna behöfde rubbas. Den egyptiska
kanon skall under tidernas lopp ha undergått
åtskilliga förändringar, hufvudsakligen i syfte
att framställa formerna smärtare och elegantare.
Möjligen kan det kvadratiska rutnät, som stundom
finnes angifvet på gamla egyptiska bildverk, ha
afseende härpå. Kroppslängden delades (enligt
Ch. Blancs beräkning) i 19 lika delar, hvilkas
mått är långfingrets längd. Diodoros uppgifver
21 1/4 delar, hvarvid dock möjligen den höga
egyptiska hufvudbonaden kan vara inberäknad.
Andra uppgifva näslängden som det gemensamma
måttet. — Bland Greklands konstnärer sysselsatte
sig Polykleitos från Sikyon, hufvudmannen för
den peloponnesiska skolan, Fidias’ yngre
samtida och medlärjunge hos Ageladas, mycket
med läran om människokroppens proportioner. Han
skref därom en bok, kallad ”Kanon”, och
utförde som ett slags illustration till
denna en bildstod af samma namn, Polykleitos’
kanon, en normalgestalt för ungdomlig manlig
skönhet, hvilken framställde en naken yngling
bärande ett spjut (Doryforos; se d. o.
med fig.). Efterbildningar af denna och en
annan idealgestalt af samma syfte,
en yngling, som lägger en bindel om
hufvudet, har man trott sig finna i senare
antika konstverk, f. n. i Neapel och i British
museum i London. Enskildheterna i hans
system äro ej närmare kända. — Vitruvius,
den romerske arkitekturförfattaren,
har likaledes åtskilligt att meddela i
detta ämne. — Jämväl under medeltiden torde
liknande matematiska regler för konstruerandet af
människogestalten ha uppställts. Intressanta
exempel därpå finnas i den franske stenhuggaren
Villard de Honnecourts skissbok från
1200-talet (nationalbiblioteket i Paris), där
kropparna äro intecknade i bestämda geometriska
figurer, trehörningar och cirkelsegment.
Dessa konstruktioner afsågo dock endast att
underlätta uppritandet af figurer, ej att fastslå
några normalmått för desamma. — Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
