Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaninugglan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våta varor, i Bajern = 1,069 l., i Sachsen = 0,9356 l.
o. s. v., i Oldenburg dessutom ett spannmålsmått
= 1,425 l.; i Tyska riket äfven 1868—84 en
bibenämning på liter; i Sachsen från 1851 tillika 1
smörvikt = 1 kg. Jfr Kan, Kande och Kanna.
Kanne, H. J. Se Henricus Johannis
Norvegus.
Kannegiesser [-gīser], Karl Friedrich
Ludwig, tysk skriftställare, f. 1781, d. 1861 i
Berlin, gjorde sig ett namn som öfversättare från
såväl klassiska som moderna språk (äfven svenska)
och särskildt för sin tolkning af Dantes ”Commedia
divina” (1809—21), till hvilken han jämväl skref
en kommentar.
Kannelerad (ty. kannelirt, fr. cannelé, af
canne, rör), bygnk., försedd med tättsittande,
rännliknande fåror eller fördjupningar af
vertikal hufvudriktning (kannelurer),
räfflad. Svagt räfflade kolonner förekomma,
ehuru såsom undantag, redan å graffasader
vid Beni-Hassan i mellersta Egypten från
3:e årtusendet f. Kr. (s. k. protodoriska
kolonner). Äfven den gamla persiska arkitekturen
har att uppvisa räfflade kolonner (ruinerna vid
Persepolis). Sin regelbundnaste och mest typiska
utbildning har kanneleringen erhållit inom den
grekiska byggnadskonsten. Den användes där,
om ock med någon olikhet i behandlingen, både
för den doriska, den joniska och den korintiska
ordningens kolonnskaft (jfr Byggnadskonsten,
pl. V, och Kolonnordning). Kanneleringens
estetiska uppgift, åtminstone hvad de doriska
kolonnerna angår, torde ha varit att genom
de starkt framträdande vertikala skugg- och
glansdager-linjerna draga uppmärksamheten från
den horisontala fogindelningen, d. v. s. gifva
kolonnen utseende af monolit. Då kolonnen
utfördes af bästa material, såsom pentelisk
marmor (Parthenon), nedlades mycken omsorg och
yrkesskicklighet på att, genom sammanslipning af
”kolonntrummorna”, som de olika blocken kallas,
göra de horisontala fogarna så osynliga som
möjligt. Hos romarna förekommer kannelering ej
blott å kolonner och halfkolonner, utan jämväl
å pilastrar och fyrsidiga pelare. Stundom
är endast öfre delen af en kolonn räfflad,
den nedre däremot slät, eller äro räfflorna
nedtill fyllda med inlagda rundstafvar. Jämväl
räffling i spiral förekommer under den senare
kejsartiden, dock endast å smärre föremål,
sarkofagkolonetter o. d. Med den romerska
användningen af kanneleringen öfverensstämmer
i det stora hela renässansens. Under den
romanska medeltiden förekommer kannelering af
mångahanda slag: jämte de här nämnda arterna
äfven i långsträckta våglinjer samt i sicksack.
Upk. (I. G. C.)
Kannelkol, miner. Se Cannel-coal.
Kannelur (fr. cannelure). Se Kannelerad.
Kannenbäckerland (”Krukmakarlandet”) är en
folklig benämning på en trakt på västra
sluttningen af Westerwald i preussiska
reg.-omr. Wiesbaden. Dess vidsträckta,
7—10 m. mäktiga lerlager ha gifvit
upphof till en storartad tillverkning af
lergods, mineralvattenkrus, eldfast tegel,
vattenledningsrör m. m., hvarjämte lera i stor
mängd sändes till utlandets porslinsfabriker.
(J. F. N.)
Kannibal (sp. canibal, förvrängning af karib, se
Kariber), människoätare; grym, vildsint människa.
Kannibalism (se Kannibal) l. Antropofagi,
människoätande, har, efter allt att döma, varit
universellt bruk och förekommer än i dag här och
hvar. Dock bör man nog upptaga en och annan
resenärs hårresande skildringar af och funderingar
öfver anledningarna till detsamma med en viss
försiktighet. Den väsentliga grunden till kannibalismen
bör sökas däri, att i verkligt primitiv uppfattning
icke finnes den åtskillnad, som vi göra, emellan
människor, djur och växter, ja ej ens emellan lefvande
och döda naturföremål (jfr Animism, sp. 1038).
För en sådan uppfattning bli människojakt och
människoätande i själfva verket ej egendomligare än
annan mera lifsfarlig jakt. Då i våra sagor talas om
människoätare, är det analogt med det välkända
uttrycket ”det var en gång då alla djuren kunde
tala”. Detta är den allmänna grunden, som ligger
bakom, äfven om kannibalism historiskt måste
härledas ur religion eller magi, hunger eller smak för
läckerheter. Ty i sitt faktiska framträdande är
kannibalism ej så likformig, att den kan föras tillbaka
till endast en af dessa orsaker. Man får därför ej
förneka, att behofvet af köttföda kunnat förorsaka
densamma, och detta ej endast i fall, då t. ex.
skeppsbrutna för att rädda sina lif måst tillgripa
denna åtgärd. Människoätandet tog t. ex. sådan
fart under hungersnöden i Egypten i 13:e årh., att
man, sedan denna upphört, måste med stränga straff
söka råda bot därför. Likaså lär människoätandet
egentligen ha börjat på Nya Zeeland, sedan
moafågeln blifvit utrotad där. I Australien och på
Söderhafsöarna anser man också, att behofvet af köttföda
är grunden till denna företeelse. På Fidjiöarna
betraktas människokött som en sådan läckerhet, att
man t. o. m. odlar bestämda örter, som uteslutande
ätas till människokött för att göra det ännu
delikatare. I Afrika och Syd-Amerika, där ännu
människoätare påträffas, torde väl denna sida kunna
påvisas, men hufvudsakliga anledningen torde där vara
att söka i en magisk uppfattning. Man tror sig
nämligen kunna komma åt en människas styrka och kraft
genom att förtära henne eller vissa delar af henne.
Detta är en uppfattning, som också förekommer litet
hvarstädes, särskildt då det gäller främlingar, s. k.
exokannibalism (af grek. exo, utanför).
Endokannibalism (af grek. endon, invärtes),
d. v. s. uppätandet af egna stamfränder, förekommer
som straff för vissa förbrytelser hos det ganska högt
stående batafolket på Sumatra. I sammanhang härmed
torde kannibalismen också ha sin rot i vanligt
hämndbegär, hat o. d. (se Dödskult). Det
klassiska exemplet på människoätande som religiös kult
erbjuder det gamla Mexico. Man skulle knappast
kunna sätta tro till skildringarna härifrån, om man
ej hade den ofvan angifna allmänna förklaringsgrunden
som första orsak. Äfven i det förhistoriska
Europa har arkeologien med nästan fullständig visshet
påvisat kannibalism genom fynd såväl i Sverige som
i Danmark, England, Belgien, Frankrike, Italien etc.
E. Rld.
Kannikeberget. Se Bergenhus.
Kannstatt (Cannstatt l. Canstadt), förr
stad i württembergska Neckarkretsen, i en fruktbar
och vacker trakt på båda sidorna om Neckar, 215
m. ö. h., sedan 1904 förenad med Stuttgart. 26,497
inv. (1900). K. hade i nyare tid uppblomstrat till en
liflig handels- och fabriksstad samt kur- och badort.
Där finnas många mineralkällor, som innehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
