Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnvägssvamp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halskragar, funna (1860) på Öland och i
Västergötland (jfr Guldsmedskonsten, sp. 609
och pl. III, fig. 10. Om klädedräkten i
Norden under järnåldern se Dräkt, sp. 930
o. text-fig. 5). Under slutet af 400- samt
under 500-, 600- och 700-talen blomstrade i
Sverige en egendomlig ornamentik, den germanska
djurornamentiken, inom hvilken tre på hvarandra
följande stilar kunnat urskiljas. Under det att
de två äldsta stilarna äro samgermanska (pl. II,
fig. 15 o. 16), är den tredje (700-talets)
speciellt nordisk (pl. II, fig. 17). Betydande
grafvar från denna tid ligga vid Gamla Uppsala
(se Uppsala högar). Den döde har där bränts före
bisättningen. Vid Vendels kyrka i norra Uppland
har påträffats ett antal grafvar från 600-
till 800-talet med den döde obränd nedlagd i
en båt jämte full utrustning af vapen, kokkärl,
hästar, hundar och boskap m. m. (se
Vendeltid). Utstyrseln är synnerligen rik. Omkr. 800
började vikingatågen (se d. o.). De lifliga
förbindelserna med öster- och västerland, som
dock äfven voro af fredlig art, ha satt spår
i de fynd, som anträffats i jorden (se pl. II
o. III, fig. 18—28). Väldiga massor af arabiska
(s. k. kufiska), tyska, angelsaxiska och
andra silfvermynt äro funna i Sverige. Äfven
inhemska mynt började slås, omkr. år 1000,
af Olof Skötkonung. Massor af ringar, kedjor,
spännen m. m. af silfver äro funna, delvis af
arabiskt ursprung. Glaskärl från Rhentrakterna
(jfr Glasfabrikation, pl. I), bronsföremål från
Bysans och från trakterna af Kaspiska hafvet äro
icke sällsynta i den svenska jorden. Om långväga
färder i öster- och västerled vittna äfven de med
den s. k. yngre runraden ristade runstenarna, som
ofta omtala personer, som färdats till England,
Ryssland, Bysans o. s. v. Skeppsbyggeriet stod
högt, och stora flottor af fartyg omtalas ofta. I
Norge ha vid Tune, Gokstad och Oseberg ganska väl
bibehållna skepp från denna tid blifvit funna
i grafhögar (se Drake, fig. 2 o. 3). Vapnen
voro förträffliga och utgjordes af tveeggade
svärd, spjut, yxor, båge och pilar, sköld,
brynja och hjälm. Från vikingatiden härstamma
Sveriges äldsta städer, bland hvilka särskildt
Birka på Björkö (se d. o.) i Mälaren. Flera
yrken stodo ganska högt, såsom grofsmeds- och
guldsmedskonst, tillverkning af kammar, skedar
m. m. Likbränning och jordande förekommo vid
sidan af hvarandra. Nästan vid hvarje gammal
by eller gård i Sverige finnes eller har fordom
funnits en grafplats med högar, uppkastade öfver
byns invånare under den yngre folkvandringstiden
och vikingatiden (jfr pl. III, fig. 29). De
äldsta kristna kyrkorna uppfördes i vårt
land under vikingatiden, t. ex. den äldsta
Klemenskyrkan i Visby.
Litt.: Utom den i art. Fornlämningar (europeiska
fornlämningar), Hallstatt-tiden och Latène-tiden
angifna litteraturen kan anföras O. Montelius,
”Kulturgeschichte Schwedens von den ältesten zeiten
bis zum elften jahrhundert nach Christus” (1906)
med utförliga litteraturhänvisningar i fråga om
Sverige, och ”Den nordiska järnålderns kronologi”
(i ”Sv. fornminnesför:s tidskr.” IX och X),
O. Almgren, ”Studien über nordeuropäische
fibelformen der ersten nachchristlichen
jahrhunderte” (1897) och ”Sveriges fasta
fornlämningar från hednatiden” (1904), B. Salin,
”Die altgermanische thierornamentik”
(1904), K. Stjerna, ”Bidrag till Bornholms
befolkningshistoria under järnåldern”
(i ”Antiqv. tidskr.”, XVIII), Nicolaysen,
”Langskibet fra Gokstad” (1882), Lorange, ”Den
yngre jernalders sværd” (1889), G. Gustafsson,
”Norges oldtid” (1906), S. Müller, ”Vor oldtid”
(1897), med rika litteraturhänvisningar, och
”Bopladsfundene, den romerske tid” (i ”Aarböger
for nordisk oldkyndighed” (1906), Hackman, ”Die
ältere eisenzeit in Finland. I” (1905), Kosinna,
”Verzierte eisenlanzenspitzen als kennzeichen der
ostgermanen” (i ”Zeitschrift für ethnologie”,
1905), Undset, ”Jernalderens begyndelse
i Nordeuropa” (1881), Riegl, ”Spätrömische
kunstindustrie in Österreich-Ungarn” (1901),
Hampel, ”Alterthümer des frühen mittelalters in
Ungarn” (1905), Boulanger, ”Le mobilier funéraire
galloromain et franc en Picardie et en Artois”
(1902—05), Barrière-Flavy, ”Les arts industriels
des peuples barbares de la Gaule du V:ième au
VIII:ième siècle” (1901), ”Der römische Limes
in Österreich” (utg. af Vet. akad. i Wien, 1900),
R. Forrer, ”Urgeschichte des Europäers” (1908),
och M. Hoernes, ”Natur- und urgeschichte des
menschen” (1909).
T. J. A.
Järnört, bot. Se Verbena.
Järpen, zool. Se Järpsläktet.
Järpen, municipalsamhälle och järnvägsstation
i Undersåkers socken, Jämtlands län. 1,013
inv. (1909). Tax.-v. 27,200 kr. å
jordbruksfastighet och 1,146,400 kr. å annan
fastighet, hvaraf 1 mill. kr. å nedannämnda
trämassefabrik (1907). Utom i det till
stationen hörande området tillämpas ordnings-,
byggnads- och brandstadgan för rikets städer
samt hälsovårdsstadgan för riket i hvad
den afser stad enl. k. br. 3 nov. 1905. Där
ligger J. trämassefabrik, tillhörig Th. Owen &
Co. (Ch. Todd Owen och Owen Owen i London),
med 4 kokare och
3 pappmaskiner och en tillverkning 1907 af
12,470 ton kemisk torr trämassa och omkr. 5,000
ton kemisk våt, med ett sammanlagdt värde af
omkr. 1,8 mill. kr. Antalet arbetare 190.
Taxeringsvärdet af firmans fastigheter inom
länet (Undersåkers, Kalls och Alsens socknar)
var 1905 1,055,700 kr.
Järpe skansar, i Undersåkers socken, Jämtlands
län, vid Järpeströmmen, Kallsjöns aflopp till
Undersåkersälfven och i närheten af Järpens
järnvägsstation på Jämtlandsbanan. Efter
Jämtlands eröfring 1644 byggde svenskarna en
skans ö. om Järpeströmmens utlopp (sannolikt där
gården Skansegan nu ligger). Den förföll snart
och kunde därför 1657 utan svårighet intagas af
norrmännen under J. Bjelke, som lät iståndsätta
densamma. 1659 uppförde Stiernsköld i Järpens by
något högre upp vid strömmen en ny befästning,
som 1675 bestod af en öfre och en nedre redutt
med mellanliggande förbindelselinje. Gamla
Järpeskansen var nu raserad. De utrymda
J. skansar togos i besittning af norrmännen
1677. Följande år, sedan norrmännen åter
lämnat Jämtland, och 1679 fullbordades dels en
stenredutt med 13 m. sidor nere vid stranden,
dels en jordskans på en hög kulle 65 m. därbakom,
och vid den senare befästningen byggdes på
1680-talet ett
4 våningar högt stentorn. 1689 uppläts
detta till magasin. Vid krigsutbrottet 1700
förstärktes skansen vid tornet med bröstvärn
och retranchementer, hvarjämte en underjordisk
förbindelselinje anlades mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
