Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnvägssvamp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man känna järnet omkr. 1000 f. Kr. Från denna tid
eger man i Schweiz och Syd-Tyskland bronssvärd,
hvilkas fästen äro inkrusterade med järn. Något
senare tillverkas klingorna af denna metall. I
Belgien och Nord-Frankrike börjar järnåldern
omkring 800 f. Kr., i Nord-Tyskland och
Skandinavien i 7:e årh., ehuru enstaka äldre
fynd äro kända, och järnet kommer först senare i
riktigt allmänt bruk i Skandinavien. Åtskilligt
talar för, att fenicierna först bragte järnet
i handeln. I Mellan-Europa räknas järnåldern
från järnets införande (omkr. 1000) till den
romerska kulturens seger (tiden omkr. Kristi
födelse). Denna ett årtusen omfattande period
delas i en äldre järnålder, Hallstatt-tiden
(se d. o.), och en yngre järnålder,
Latène-tiden (se d. o.). Då emellertid historien
ännu under flera århundraden sprider ett
ganska sparsamt ljus öfver förhållandena i
Mellan-Europa, men däremot talrika graffynd
skänka oss upplysningar af arkeologiskt intresse,
kan man fortfarande tala om en järnålder, som
kan delas i romersk kejsartid (till omkr. 300
e. Kr.), folkvandringstid (300—700) med
underafdelningar, som erhållit olika benämningar
(t. ex. konstantinsk tid, merovingisk tid,
frankisk, anglosaxisk tid o. s. v.) och slutligen
karolingisk tid omkr. 800 e. Kr.
I Norden räknas järnåldern från 6:e
årh. f. Kr. till kristendomens införande,
en tidrymd, som plägar uppdelas i förromersk
järnålder (tiden före Kr. f.), romersk
järnålder, utmärkt af romerskt inflytande
(från Kr. f. till omkr. 400), folkvandringstid
(400—800), vikingatid (800—1050). Siffrorna
äro naturligtvis ungefärliga, och i Danmark
växlar terminologien något, liksom järnåldern
där äfven slutar tidigare. Järnet utvanns till
en början ur myrmalm, ugnarna voro små och
primitiva samt rymde en ringa mängd malm och
träkol. När kolen brunnit ut och malmen smält,
måste ugnen kallna, hvarpå de på marken liggande
järnklumparna togos ut och ugnen på nytt fylldes
och antändes. Järnet var till en början dyrbart
och användes till smycken och inläggningar. De
äldsta järnföremålen i Sverige utgöras af nålar,
hvarjämte svärd och skäror från denna första tid
äro funna. Bronsen fortsatte att brukas under
hela järnåldern, men väsentligen blott till
smycken. Under den äldsta järnåldern i Norden
fortlefde dels traditionerna från bronsåldern,
dels gjorde sig nya inflytanden gällande från
Hallstatt-kulturen i Mellan-Europa (se pl. I,
fig. 1—3). Grafskicket utgör en fortsättning
af bronsålderns med bränning af liken och de
brända benens nedläggande i en lerurna. Under
de tre sista förkristna århundradena spred
sig den mellaneuropeiska Latène-kulturen ända
till Sverige, dels från nordöstra, dels från
nordvästra Tyskland. Fynd från denna tid (se
pl. I, fig. 4–7) ha gjorts i nästan alla södra
och mellersta Sveriges landskap. Grafskicket
bestod i likbränning, och de brända benen
nedlades i en lerkruka, ett träkärl eller
något ännu mera förgängligt omhölje, som
placerades i en s. k. brandgrop l. urnegraf,
en halfklotformig grop, ofta dessutom fylld
med kol, hvilken gräfdes ned högst 0,5 m. i
gruset. Dessa brandgropar hittas ofta samlade
till stora graffält. Sådana äro i Sverige kända
från Skåne, Västergötland, Bohuslän, Värmland,
Östergötland, Närke, Uppland, Gottland och
Öland. På Öland täckes grafven vanligen af ett
stort rundt eller fyrkantigt stenrös. På Gottland
finner man små jordblandade rösen öfver
grafven, i Östergötland stundom också smärre
högar eller stenplaner. Vanligen befinna sig
emellertid dessa urnegrafvar under flat mark
och upptäckas först vid plöjning, grustäkt
e. d. Ofta täckes grafven af en skyddande sten,
som stundom sticker upp något öfver markens
yta (se fig. 7). I Latène-tidens grafvar i
Sverige har man funnit svärd, sköldbucklor,
spjutspetsar, saxar, skäror, prylar, tänger och
knifvar af järn, nålar, spännen, bältebeslag,
kittlar m. m. af järn eller brons, halsringar
och kärl af brons samt lerkärl, hvilkas former
dels äro nedärfda från bronsåldern, dels imitera
utländska förebilder, särskildt i sista hand
s. k. ”situlor” (se Hallstatt-tiden, fig. 11)
af brons. Till de präktigaste fynden från denna
tid i Norden hör den s. k. Dejbjergvagnen,
en på Jylland funnen, fyrhjulig vagn af trä
med bronsbeslag. Vid tiden för Kristi födelse
började inflytanden från romerskt kulturområde
göra sig gällande äfven i Skandinavien (se
pl. I—II, fig. 9—13). Dels importerades en mängd
föremål, såsom mynt, kärl och bilder af brons,
glasbägare (jfr Glasfabrikation, pl. I),
emaljerade spännen, vapen o. s. v., dels spåras
det romerska inflytandet i formgifningen hos
diverse föremål af metall, lerkärl m. m. Saxar,
nycklar, söljor, spelbrickor och andra föremål
uppträda nu för första gången. Romerska mynt
äro i Skandinavien funna till ett antal af
bortåt 7,000. Åtskilliga romerska bronskärl bära
fabriksmärken. På 200-talet och förra delen af
300-talet egde en invandring rum till Norden
af germanska stammar, som en tid varit bosatta
i Syd-Ryssland n. om Svarta hafvet. Af dessa
infördes nya, sydliga kulturelement, hvaribland
den äldre, 24-typiga runraden, som bildats på
grundval af grekisk kursivskrift med tillsats af
några romerska bokstäfver. Från denna tid härröra
de stora i Schleswig, Danmark och Syd-Sverige
gjorda mossfynden (se d. o.), som jämte vapen
innehålla en mängd husgerådssaker af trä och
dräkter af ylle m. m. Stora båtar från 300-talet,
afsedda för rodd, äro funna i Nydam mosse i
Schleswig. Lämningar af bostäder äro funna på
Öland och Gottland (se pl. II, fig. 14, och
Kämpagrafvar). Jämte den under föregående period
brukliga likbränningen uppträder nu jordandet
på nytt (se pl. I, fig. 8) och röner en särskild
uppblomstring under de tre första århundradena
e. Kr. Sedermera blir likbränningen åter det
betydligt öfvervägande. Under tiden för det
romerska inflytandet kommer guldet i allmännare
bruk, och silfver synes nu först ha blifvit kändt
i Skandinavien. Under 400- och 500-talen ökades
guldimporten i hög grad, hufvudsakligen väl genom
byte, som germanerna vunno under sina strider
mot romerska riket, eller i form af tributer,
som de af detsamma uppburo. Omkr. 500 guldmynt
(solidi) äro funna i Skandinavien. Eljest utgöres
guldet dels af omyntadt guld, dels af smycken,
tillverkade hufvudsakligen inom landet. De äro
ofta prydda med filigranornament (se Filigran,
fig. 1 o. 2). Störst bland de kända guldfynden
i Norden är det från Tureholm (1774) vid Trosa
(12,3 kg.), och det från Timboholm (1904) vid
Sköfde (7,1 kg.). Synnerligen praktfulla äro
tre af guldrör med filigran bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
