Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 141-142 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekvatorialström - Ekvatorshöjd - Ekvecklaren - Ekvidistans - Ekviglacialer - Ekvilibrist - Ekvinotiallinje - Ekvinotialpunkt - Ekvinotialström - Ekvinotialur - Ekvinoktium - Ekvipollens - Ekvipollenskalkyl - Ekvipotentialförbindning - Ekvipotentialyta - Ekvivalent

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ekvatorialström, meteor., luftström, som
går från ekvatorn till polen, och sålunda
är sydlig på norra och nordlig på södra
halfklotet. Jfr Doves vindvridningslag.
N. E-m.

Ekvatorshöjd, astron., ekvatorns höjd öfver
horisonten på en viss ort, d. v. s. vinkeln
mellan ekvatorn och ortens horisont, eller,
hvilket är detsamma, vinkeln mellan jordaxeln
och ortens zenital- l. lodlinje. Denna vinkel
är komplement till polhöjden, så att summan
af polhöjden och ekvatorshöjden utgör en rät
vinkel. Stockholms polhöjd är 59° 20’ 33".0,
ekvatorshöjden därstädes således 30° 39’ 27".0.
A. L-n.*

Ekvecklaren med utbredda vingar och sittande omkr. 1 1/2 gång nat. storl.).

Ekvecklaren, Tortrix viridana, zool., en till
afdelningen vecklare (se d. o.) hörande fjäril,
hvilken stundom uppträder som ett svårt skadedjur på
ek. Fjärilen, som har gröna framvingar, med hvita
fransar i utkanten och gråbruna bakvingar, har en
längd af
omkr. 9 mm. och en vingbredd af 20-25 mm. Denna insekt
förekommer ganska allmänt i mellersta och södra
delarna af Sverige. Larverna, hvilka äro smutsigt
gulgröna, med hårbevuxna, små, svarta vårtfläckar och
svart hufvud, lefva nästan uteslutande på ekar. De
visa sig i maj eller juni, allt efter årstidens
beskaffenhet, och gnaga sig till en början in uti
knopparna, för att komma åt de späda bladämnena. Sedan
bladen börjat utveckla sig, angripas dessa, hvarvid
larverna ofta sammanspinna hvarandra närsittande
blad. De flesta larverna förpuppa sig äfven inom
hoprullade blad, under det andra sänka sig ned på fina
trådar och undergå förpuppning i barkspringor eller
i jorden. Fjärilens flygtid inträffar vanligen i juli
månad. Icke sällan finnas ekarna i Sveriges mellersta
och södra landskap i betydlig utsträckning aflöfvade
genom dessa fjärilslarver. Dylika på försommaren
kalätna träd utveckla dock på eftersommaren tack
vare sina reservknoppar en ny löfskrud. Endast om
dylik kalätning upprepas flera år å rad, innebär den
någon större fara för trädet. Några verksamma medel
för bekämpande af denna skadeinsekt känner man icke.
G. G.

Ekvidistans (af lat. æquus, lika). Se Horisontal 2.

Ekviglacialer (af lat. æquus, lika, och glacies,
is), meteor., de på en geografisk karta uppdragna
linjer, som tjäna till att åskådliggöra tiden, under
hvilken sjöarna i olika trakter äro isbelagda.

Ekvilibrist (af lat. æquillbrium, jämvikt), en,
som kan balansera, lindansare.

Ekvinoktiallinje, en linje, som sammanbinder
dagjämningspunkterna. Se Dagjämning.

Ekvinoktialpunkt, dagjämningspunkt. Se Dagjämning.

Ekvinoktialström, meteor., den i de varma hafven från
ö. till v. gående hafsströmmen.

Ekvinoktialur. Se Solur.

Ekvinoktium (lat. æquinoctium, af æquus, lika,
och nox, natt), dagjämning (se d. o.).

Ekvipollens (af lat. æque, jämnt, lika mycket,
och pollere, förmå), log., liktydighet; förhållandet
mellan två omdömen, som äro så beskaffade, att bägge
hafva samma innehåll, men olika form. Ekvipollenta
äro t. ex. omdömena: Gud är allvetande, och: ingenting
är fördoldt för Gud. (S-e.)

Ekvipollenskalkyl (se Ekvipollens), mat. Se
Bellavitis.

Ekvipotentialförbindning (af lat. æque, lika mycket),
elektrot. Se Elektriska maskiner.

Ekvipotentialyta (af lat. æque, lika mycket). Se
Elektrisk potential.

Ekvivalent (af lat. æque, lika mycket, och valere,
gälla, vara värd), kem., egentligen den mängd af ett
ämne, som förmår utöfva samma eller likartad kemisk
effekt som en viss mängd af ett annat ämne. De första
försöken att bestämma ekvivalentvikterna gjordes
1782 af Torbern Bergman, som vägde de mängder af
olika metaller, hvilka utfälldes ur saltlösningar
af en viktsmängd af en annan metall. En tysk
kemist, Richter, bestämde 1791-1802 de mängder
af olika syror, som kunde neutraliseras af samma
viktsmängd af en bas, och omvändt de viktsmängder
af olika baser, som neutraliserades af samma
viktsmängd af en syra. På grund af dessa försök
uppställde han tabeller, benämnda "Neutralitäts-
oder massenreihen". En annan tysk kemist, Fischer,
sammanslog Eichters tabeller till en enda, i hvilken
på en kolumn de viktigaste baserna, på en annan
de viktigaste syrorna upptogos. Detta var således
en ekvivalenttabell, ehuru ordet ekvivalent då ej
användes. - Sedan Dalton (1807) i kemien infört
atomteorien, framhöll Wollaston (1814) osäkerheten
och godtycket i Daltons antagande af antalet atomer
i föreningar, och att hans atomvikter följaktligen
äro blott hypotetiska storheter. Wollaston föreslog i
stället, att man borde betjäna sig af ekvivalenter
- hvilket ord då för första gången användes -
såsom faktiska storheter, innebärande mindre
osäkerhet. Med ordet ekvivalent förstod Wollaston
ej blott hvad detta ord egentligen innebär, eller
de mängder af olika ämnen, som kunna utöfva samma
kemiska effekt, utan äfven de kvantiteter, i hvilka
kroppar förenas med hvarandra. Skillnaden mellan
ekvivalent och atom blir således knappt annat än
en namnförändring. I själfva verket voro således
atomvikter och ekvivalenter samma sak. Omkr. 1805
började Gay-Lussacs epokgörande undersökningar om
gaserna. Sedan han tillsammans med Humboldt funnit,
att 1 vol. syrgas och 2 vol. vätgas förenas till
vatten, utsträckte han sina undersökningar till
andra gaser och fann då den viktiga lagen, att gaser
förenas med hvarandra i ett enkelt volymförhållande
och att föreningens volym står i ett mycket enkelt
förhållande till beståndsdelarnas. Genom Daltons
undersökningar hade den teorien uppstått, att de
viktsmängder, enligt hvilka kroppar ingå föreningar,
motsvara deras atomvikter. Då Gay-Lussac bevisat, att
volymerna af gasformiga kroppar, som förenas, stå till
hvarandra i ett enkelt och oföränderligt förhållande,
var det helt naturligt, att man däraf kunde draga
den slutsatsen, att vikterna på gasernas volymer,
d. v. s. gastätheterna, måste vara proportionella
mot atomvikterna eller åtminstone till dem stå i ett
enkelt förhållande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>