Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekvivalent - Ekzonen - El - El - Ela - Elaborera - Elaeagnaceae - Elaeagnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- På detta förhållande kunde en skillnad mellan
atomvikt och ekvivalentvikt grundas. Med ekvivalenter
förstod man de viktsmängder, enligt hvilka kropparna
ingå i föreningar, under det atomerna motsvarade
volymerna och atomvikterna gastätheterna. Berzelius
fäste alltid vikt vid volymförhållandena. Han ansåg
t. ex. vatten vara sammansatt af 2 atomer väte och
l atom syre o. s. v. För Berzelius äro begreppen
atom och ekvivalent i många fall likbetydande,
under det i andra 1 ekvivalent motsvaras af 2
atomer. Då således vattnet består af 1 ekvivalent
syre och 1 ekvivalent väte, men af 1 atom syre och 2
atomer väte, måste l ekvivalent väte motsvaras af 2
atomer. På samma sätt som vätet förhålla sig kväfvet,
saltbildarna o. s. v. Berzelius antog, att alla
dessa ämnen inginge såsom tvenne förbundna atomer,
dubbelatomer, i föreningar. Detta är den egentliga
skillnaden mellan Berzelius’ och nutidens kemiska
åsikter, enligt hvilka t. ex. väteatomerna i vattnet
ej äro bundna af hvarandra. Liebig yttrade redan 1839
önskvärdheten af en återgång till ekvivalentvikterna,
och 1843 uttalades samma åsikt af Gmelin. Man
kan säga, att genom denne atomvikterna för någon
tid alldeles utträngdes af ekvivalentvikterna. De
kroppar, som enligt Berzelius bilda dubbelatomer,
ingå aldrig såsom enkla atomer i föreningar, och
under detta förhållande kunde det synas oegentligt
att antaga, att dessa ämnens ekvivalenter bestå af
två atomer.
Först 1849 utredde de tvenne franske
reformatorerna i kemien Gerhardt och Laurent de
olika begreppen atom, molekyl och ekvivalent, hvilka
förr ofta användts såsom synonyma. Atom definierades
såsom den minsta mängd af ett grundämne, hvilken kan
förekomma i en kemisk förening. Ekvivalenter blifva,
i nära öfverensstämmelse med ordalydelsen, de mängder
af olika ämnen, som kunna ersätta hvarandra i kemiska
föreningar. En följd däraf och af Daltons lag för
de multipla proportionerna blef, att ett och samma
ämne ofta kunde hafva flera olika ekvivalenter. De
kemiska ekvivalenterna sammanfalla fullständigt med
de elektrokemiska, såsom dessa framgå ur Faradays
lag. Faraday hade funnit, att samma elektricitetsmängd
utfäller olika ämnen i bestämda proportioner. En
coulomb utfäller t. ex. alltid 1,118 mg. silfver
eller 0,3234 mg. koppar ur kuprisalter, men 0,6568
mg. ur kuprosalter eller 0,0104 mg. väte eller
0,0832 mg. syre. Dessa viktsmängder sägas därför
vara elektrokemiskt ekvivalenta. Sättes syrets
ekvivalentvikt lika med 8, fås t. ex. för silfver
ekvivalentvikten 107,9, för koppar ur kuprisalter
31,7 o. s. v. Å andra sidan förena sig just 8
viktsenheter syre med 31,7 viktsenheter koppar
till kopparoxid. Denna öfverensstämmelse är en
följd däraf, att en konstant elektrisk laddning
betingar hvarje valens, d. v. s. förmåga att
binda en ekvivalent. Såsom bas för nu gällande
ekvivalenttal har man antagit ekvivalenttalet 8
för syre; vätets ekvivalenttal blir då nära = 1,
näml. 1,008. Ekvivalenttalen, uttryckta i gram,
kallas gramekvivalenter. Den elektricitetsmängd, som
transporteras och afskiljes med en gramekvivalent,
likgiltigt af hvilket ämne, är 96,540 coulomb,
och denna s. k. enhetsladdning betecknas med F
(Faraday). Enligt den moderna åskådningen om
elektricitetens atomistiska natur uppkommer hvarje
valens genom förening af en elektron med atomen i
fråga. P. T. C. (H. E.)
Ekzonen, geol., de lager i södra och mellersta
Sveriges torfmossar eller andra växtförande
postglaciala aflagringar, som bildades, då eken
var det rådande trädslaget, och som därför vanligen
äro rika på lämningar af nämnda träd. Den följer
näst efter tall- l. furuzonen och öfverlagras
i Skåne af alzonen, längre norrut af granzonen.
A. G. N.
El, arabisk artikel. Se Al.
El, hebr., Gud, ingår i flera bibliska namn,
t. ex. Eleasar, Elisabet, Immanuel, Natanael
El, holl., aln (var = omkr. 69 cm.); numera i Holland
benämning på 1 meter.
Ela. 1. Son af Baesa, konung i Israels rike,
regerade i Tirsa, men störtades från tronen genom
en sammansvärjning af sin härhöfvitsman Simri (jfr
1 Kon. 16: 6-14). - 2. En stam med område i Edoms
land (jfr 1 Mos. 36: 41, 1 Krön. 1: 52). Se Elat.
- 3. En af Kalebs släkter (jfr 1 Krön. 4:15).
- 4. En af Benjamins släkter, bosatt i Jerusalem (jfr
1 Krön. 9: 3, 8). - 5. Fader till konung Hosea (jfr
2 Kon. 15: 30). E. S-e.
Elaborera (lat. elaborare, af labor, arbete),
omsorgsfullt utarbeta, förfärdiga, tillreda. -
Elaboration (lat. elaboratio), utarbetning,
tillredning, förr namn på apoteksförteckning
öfver hemmagjorda läkemedel (kallas numera
laborationsjournal).
Elæagnaceæ, bot., en liten växtfamilj af serien
Myrtifloræ bland dikotyledonerna. Arterna, som
alla äro träd eller buskar, igenkännas lätt på den
stjärnhårsbeklädnad, hvilken finnes på nästan alla
växtens delar och som gör dem silfverglänsande eller
rostbruna. Stammen bär ofta tornar. Blomhyllet
är enkelt, kronlikt, och ståndarna 4 eller
8. Pistillen, en enda, är fäst i bottnen af en
urholkad blombotten. Frukten är en nöt, klädd af den
utvuxna, köttiga blombottnen, till följd hvaraf den
ser ut som en stenfrukt. - Till denna familj hör blott
ett fåtal små träd l. buskar, af hvilka de flesta
förekomma i norra halfklotets tempererade eller
varma länder. Några arter af släktena Elæagnus,
Hippophae och Lepargyrea (Shepherdia) odlas som
prydnadsbuskar; en, Hippophaë rhamnoides, växer
vild äfven i Sverige. Frukterna, som ofta äro vackert
färgade, äro hos flera arter ätliga. Ldt. (G. L-m.)
 |
| Elæagnus angustifelius, blommande kvist. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
