Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deschamps, Eustache - Deschamps - Deschamps, Louis - Deschanel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter 1367 äfventyrliga resor bl. a. till Böhmen
och Ungern. Han deltog äfven i Karl V:s och Karl VI:s
fälttåg och blef 1389 bailli i Senlis samt efter
hand förmögen man. D. var i sina diktalster mera
krönikeskrifvare och moralist än skald, en prosaisk
och grofkornig, men ganska originell kraftnatur, som
ej fått mycket af fantasi eller känsla. Likafullt
skref han icke mindre än 80,000 verser i sin tids
konstlade versformer, däribland 1,200 ballader,
200 rondåer o. s. v. Hans kärleksverser äro helt
konventionella, tillkomna därför, att tidens sed
så fordrade. De historiska poemen utgöra verkliga
dokument angående tidshändelserna, ty D. är däri
sin tids noggranne dagboksskrifvare på vers,
rikets och dynastiens officielle poet under nära
fyra årtionden. Mera personlig framstår han dock
i massan af sina moraliserande dikter. Klipsk och
elak iakttagare, satiriserar eller veklagar han
alltjämt öfver sin tids korruption. Han har ett
demokratisk-borgerligt sinnelag, afskyr adeln,
kriget, prelaterna och storfinansiärerna samt hyser
medkänsla för det hårdt belastade folket. Engelsmännen
hatar han med besked, och hos honom finner
man spår till ett vaknande nationalmedvetande i
Frankrike. Särskildt skarp är D. mot kvinnorna; dels
var det ju hos medeltidens skriftställare sed att
på dem skylla allt ondt, dels hade han äfven sitt
personliga agg. Ty själf en snål egoist, fann han
hustrun och barnen utgöra en olidlig börda. Så utöste
han sarkasmer mot äktenskapet bl. a. i sin längsta
dikt, Le mirouer du mariage (mer än 13,000 vers,
men likväl ofullbordad). Med roande verv tecknar
han kvinnokönets fel, och man finner hos honom goda
drag till en begynnande komedigestaltning. Äfven
humanismens början kan skönjas hos honom. Hans
prosaskrift Art de dictier et de faire chançons
(skr. 1392) är den första franska poetiken. Som
poesi gäller för D. nästan blott lyrik, som är satt
i musik, och ju mera inkrånglade versformerna är,
desto finare anser han den vara. D:s samlade
arbeten utgåfvos i 11 bd 1878—1904. Biogr.
af Sarradin (1878) och Raynaud (1904).
E. F—t.
Deschamps [däʃã’]. 1. Émile (D. de Saint-Arnaud),
fransk skald och öfversättare, f. 1791, d. 1871,
slöt sig, i striden mellan den klassiska och den
romantiska skolan, till den senare och blef snart
en af de kraftigaste kämparna för frigörelsen från
de traditionella bojorna. Redan 1812 väckte han
Napoleons uppmärksamhet med det patriotiska odet La
paix conquise, men sin egentliga litterära karriär
inledde han med två tillsammans med H. de Latouche
författade lustspel på vers: Selmours och Le tour de
faveur (1818), hvilket sistnämnda stycke spelades mer
än 100 gånger på Odéon. I förening med Victor Hugo
och Alfred de Vigny uppsatte han 1823 tidskriften
"La muse française", hvari han publicerade dikter
och artiklar under signaturen "Le jeune moraliste",
som senare också blef titeln på hans samlade essayer
(1826). Betydelse för den romantiska riktningen
hade han äfven genom sina Études françaises et
étrangères (1828; 5:e uppl. 1831), hvilkas företal
man jämte Hugos till "Cromwell" kan betrakta som den
romantiska skolans program. Denna samling innehåller
dels öfversättningar, t. ex. från Schiller ("Sången
om klockan") och Goethe ("Bruden från Korint" och "Konungen i Thule"),
dels efterbildningar (såsom den efter mönster af spanska ballader skrifna
dikten Rodrigue), dels originalpoesi. Af Shakspere
öfversatte och kommenterade D. "Romeo och Julia"
och "Macbeth". Af hans verk nämnas vidare Poésies
(1841), Poésies des crêches (1854), noveller,
teaterstycken, operatexter m. m. Efter 1848
lefde han i tillbakadragenhet och nästan blind i
Versailles. Hans Œuvres complètes utkommo 1872—74 i 6
bd. Se Bazin, "Émile Deschamps" (1874). — 2. Antony
(D. de Saint-Arnaud), den förres broder, fransk skald
och kritiker, f. 1800 i Paris, d. 1869, hörde jämte
sin broder till de författare, som bildade den första
romantiska "cenakeln". Han är mest bekant för sina
utmärkta öfversättningar, i synnerhet af "Divina
commedia", Shaksperes "Kung Lear" och Petrarcas
sonetter. 1831 utgaf han Trois satires politiques,
som utmärka sig för ett stolt och manligt språk.
S. S—n.
Deschamps [däʃã’], Louis, fransk målare, f. 1846,
d. 1902, gjorde sig bekant genom flott målade
genrer med ämnen sådana som Den öfvergifna (ett
utsatt barn, Luxembourg-museet), "Fille mère",
Köld och hunger, Den vansinniga (en ung kvinna med
en kanin tryckt till sitt bröst). D. målade äfven
Hebe (i staden Paris’ ego), Jesus sofver och flera
porträtt. Han är representerad i flera franska museer.
G—g N.
Deschanel [däʃanä’l]. 1. Émile Augustin Étienne
Martin D., fransk skriftställare, f. 1819 i Paris,
d. där 1904, var professor först i Bourges och sedan
i Paris, men erhöll 1850 sitt afsked med anledning
af arbetet Catholicisme et socialisme. För sin
republikanska ifver förvisades han 1851 ifrån
Paris. 1859 återvände han och blef medarbetare i
"Journal des débats". D. utgaf en samling kritiker,
som utmärka sig för en högst ovanlig originalitet i
uppfattningen. Dessutom skref han Les courtisanes
grecques (1859), Causeries de quinzaine (1861),
Physiologie des écrivains et des artistes (1864), Le
romantisme des classiques (1882—88), föreläsningar
öfver klassiska franska författare från 1600- och
1700-talen, Les deformations de la langue française
(1898) m. m. D. utnämndes 1881 till professor i
modern litteratur vid Collège de France och blef
s. å. lifstidssenator.
2. Paul Eugène Louis D., den föregåendes son,
fransk författare och politiker, f. 13 febr. 1856
i Bruxelles, studerade juridik, blef underprefekt
i flera arrondissemang och 1885 vald till
deputerad i Eure-et-Loir samt har sedan ständigt
återvalts. Begåfvad med en lysande vältalighet i
förening med stor lärdom, gjorde han sig snart
bemärkt i kammaren, där han fungerade som en
af vicepresidenterna 1896—98 och som president
1898—1902, då han vid presidentvalet besegrades
af Bourgeois. Hans oratoriska talang, eleganta
uppträdande samt om sakkunskap vittnande deltagande
i debatterna rörande de mest olika frågor hafva
länge kommit honom att utpekas som republikanernas
kandidat till Frankrikes presidentpost. Hans politiska
hållning har dock varit något vacklande, i det han,
som började som ren republikan, småningom dragit
sig åt den klerikala sidan. D. tillhör sedan 1899
Franska akademien, och han har utgifvit ett flertal,
mest politiska arbeten, bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
