Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori - Descendent - Descente - Deschamps, Eustache
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paleontologiska fakta tala tydligt för en ortogenetisk utveckling.
Slutligen må här omnämnas en form af ortogenes, som
förfäktas af bl. a. Nägeli och som betecknats
såsom autogenes. Denna uppfattning innebär, att hvarje
djur- och växtart af hos organismen själf inneboende
krafter drifves att utveckla sig till nya former,
helt eller åtminstone väsentligen oberoende af de
yttre lefnadsvillkoren och af kampen för tillvaron
("progressionsprincipen"). Variationen skulle
således följa vissa vägar, som äro förutbestämda
genom organismens konstitution, genom någon viss
"evolutionstendens".
Emot darwinismens antagande, att artbildningen beror
på en stegring af små individuella variationer har
1901 den holländske botanisten de Vries riktat
sig genom sin mutationsteori. Vid en masskultur
af växtarten Oenothera lamarckiana erhöll de Vries
förutom växter af lamarckiana-typen en ej obetydlig
minoritet af former, hvilka genom flera karaktärer
skilde sig från moderväxten. Dessa nya former
förhålla sig som nya arter, i det alla öfvergångar
till moderarten saknas, och enär de äro fullkomligt
frökonstanta, d. v. s. frambringa individer af
samma beskaffenhet, så snart befruktning sker med
artens eget frömjöl. Dessa plötsligt uppträdande,
genom inga öfvergångar förmedlade och ärftliga
habitusförändringar kallar de Vries mutationer;
af Darwin betecknades dylika variationer som
"single variations", språngvariationer. De Vries gör
en skarp skillnad mellan dessa och de "individuella
variationer", med hvilka darwinismen hittills
opererat. Medan de senare enligt de Vries äro blott
fluktuerande afvikelser, som väl kunna stegras
genom människans urval, men ej spela någon roll
vid artbildningen i naturen, skola mutationerna
ensamt spela en roll i fylogenesens naturliga
förlopp. Mutationsteorien skiljer sig vidare från
darwinismen med afseende på descendensens form,
enär artbildningen är "explosionsartad", i det flera
arter såsom relativt konstanta bildningar plötsligt
uppstå. Sedan dessa af de Vries som "elementararter"
betecknade nya former uppstått, afgör kampen för
tillvaron, hvilka af dessa skola fortlefva och hvilka
gå under. Ty mutationen själf är riktningslös, dels
gynnsam, dels ogynnsam, dels indifferent, och därför
torde blott ett fåtal af de sålunda uppkomna nya
formerna på längden hafva existensmöjligheter. Kampen
för tillvaron, menar de Vries, skapar inga nya arter,
men bringar många till undergång. Hvarje art har
sannolikt en lång hviloperiod, helt säkert genom
årtusenden, och så en kortare mutationsperiod. Mot
mutationsteorien har framhållits (Weismann, Plate): 1)
ur de ifrågavarande habituella förändringarna kunna
hafva framgått på sin höjd mycket enkla, men aldrig
mera fullkomliga och sammansatta anpassningar, ty
mutationen är riktningslös och omfattar alla organ,
hvarför man ej kan antaga, att de under tidernas
lopp uppträdande mutationerna fullkomnas i en bestämd
riktning; 2) mutationerna, som nedärfvas med så stor
konstans, gifva ingen förklaring på anpassningarna i
den organiska naturen; 3) mutationerna äro ej skarpt
skilda från variationerna, enär äfven dessa senare
bevisligen kunna vara ärftliga.
Af den ytterst rikhaltiga nyare litteraturen om
descendensteorien eller någon af dess delar må förutom
Darwins arbeten (se denne) nämnas: E. D. Cope, "The origin of the fittest" (1886),
Y. Delage, "L’hérédité et les grands problèmes de
la biologie générale" (2:a uppl. 1903), A. Dohrn,
"Der ursprung der wirbelthiere und das princip
des functionswechsels" (1875), Th. Eimer, "Die
entstehung der arten" (1888, 1897), F. Galton,
"Theory of heredity" (1876), E. Haeckel, "Natürliche
schöpfungsgeschichte" (9:e uppl. 1898; öfv.:
"Naturlig skapelsehistoria", 1882), O. Hertwig,
"Allgemeine biologie" (1906), C. Lloyd Morgan, "Animal
life and intelligence" (1890—91), I. P. Lotsy,
"Vorlesungen über deszendenztheorien",
1 bd (1905), E. Metsjnikov, "Studien über
die natur des menschen" (1904), I. W. Moll,
"Die mutationstheorie" ("Biol. centralblatt",
1901), C. v. Nägeli, "Mechanisch-physiologische
theorie der abstammungslehre" (1883), H. F. Osborn,
"Alte und neue probleme der phylogenese" (1893),
L. Plate, "Ueber die bedeutung des darwin’schen
selectionsprincips" (2:a uppl. 1903; detta och det
föregående arbetet innehålla förteckningar öfver
hithörande litteratur), G. J. Romanes, "Darwin
and after Darwin" (3 bd, 1892—97), W. Roux, "Der
kampf der theile im organismus" (1881), H. Spencer,
"Principles of biology" (1898), M. Wagner, "Die
entstehung der arten durch räumliche absonderung"
(1888), A. R. Wallace, "Darwinism" (1889; öfv.:
"Darvinismen", 1890), A. Weismann, "Vorträge über
deszendenztheorie" (2:a uppl. 1904), R. v. Wettstein,
"Der neo-lamarckismus und seine beziehungen zum
darwinismus" (1903), R. Wiedersheim, "Der bau des
menschen als zeugniss fur seine vergangenheit" (2:a
uppl. 1893), H. de Vries, "Die mutationstheorie"
(1901), G. Wolff, "Der gegenwärtige stand des
darwinismus" (1896) och "Mechanismus und vitalismus"
(1902). Bland nyare af svenska författare utgifna
eller i svensk öfv. utkomna skrifter i ämnet
(förutom de ofvan nämnda) må anföras: G. Adlerz,
"Om människans ursprung" (3:e uppl. 1901), och
inledningskapitlen i samma förf:s "Svenska fjärilar"
(1905), A. Bergstrand, "Människans härstamning"
(1901), K. Bohlin, "De Vries mutationsteori" (i
"Ljus", 1902), E. Haeckel, "Världsgåtorna" (1902; och
i en billighetsupplaga 1905), W. Leche, "Några blad ur
organismernas utvecklingshistoria" (1901) och "Några
nyare strömningar inom descendensläran" ("Förhandl.
vid nord. naturforskaremötet i Helsingfors", 1902),
A. Quennerstedt, "Kampen om tillvaron" (akademiskt
tryck 1899), O. Reuter, "Darwin och darwinismen"
(1882), F. A. Smitt, "Ryggradsdjurens geologiska
utveckling och slägtskapsförhållanden" (1882),
G. F. Steffen, "Färgernas betydelse i djur- och
växtvärlden" (2:a uppl: 1905), A. R. Wallace, "Om
’förklädnad’ och andra inom djurriket förekommande
former af ’skyddande likhet’" (1874), A. Wirén,
"Zoologiens grunddrag" d. I, 1899).
L—e.
Descendent [-ʃen-], fr. descendant (af
lat. descendere, stiga utför), afkomling, ättling,
efterkommande, släkting i rätt nedstigande linje. Jfr
Ascendent.
Descente [dəsã’t], fr., landstigning (af trupper);
fortif., grafnedgång (se Fästningskrig).
Deschamps [däʃã’], Eustache (äfven kallad Morel), fransk medeltidsskald, född omkr. 1345, död omkr. 1410, studerade juridik i Orléans, trädde i
hoftjänst hos Karl V och företog som hans sändebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
