Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 359-360 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Attentat - Attentator - Attention - Attenuation - Atterberg, Albert Maurits - Atterbom, Per Daniel (Amadeus)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Attentat (fr., af lat. attentare, försöka, angripa),
förgripelse; mordförsök (särskildt mot person i
framstående samhällsställning); planlagd lömsk
våldsbragd.

Attentator (se Attentat), föröfvare af
attentat.

Attention [uttalas äfven: attaɲʃon; jfr
Attendera], uppmärksamhet; sorgfällighet;
tjänstaktighet; artighet.

Attenuation (lat. attenuatio, af tenuis, svag,
tunn), förtunning, utspädning; äfven afmagring.

Atterberg, Albert Maurits, kemist, f.
1846 i Härnösand, promoverades 1872 till filos.
doktor i Uppsala, förordnades 1874 till docent
i kemi och förestod 1874–75 adjunkturen i kemi.
1877 utnämndes han till föreståndare för kemiska
stationen i Kalmar, hvilken befattning han ännu
innehar. A. har författat flera afhandlingar i kemi
och agrikulturkemi (offentliggjorda bl. a. i Öfversigt
af Vet. akad:s handl. 1874–81 och i
Landtbruksakademiens handlingar och tidskrift) samt i
växtfysiologi (de sistnämnda hufvudsakligen publicerade
i "Kalmar kemiska stations årsberättelser" sedan
1886).

Atterbom, Per Daniel (Amadeus), skald,
litteraturhistoriker, föddes 19 jan. 1790 på Åsbo
komministerboställe i
Östergötland. Hans fader var
dåv. komministern Gabriel
A., hans moder Hedvig
Kristina Kernell, af
hvilken han först hörde och
lärde sig älska svenska
folkvisor. Utomordentligt
tidigt utvecklad, sysslade
han redan som barn med
författarskap. Vid åtta
års ålder skref han en
roman, Alphonsus och
Marina, historia gjord af
mig. Inåtvänd och fysiskt



klen, var A. en bokvurm, som vid tio års
ålder på egen hand lärt sig tyska ur
Pufendorfs universalhistoria och Hübners geografi, läst
Mörks "Adalrik och Göthilda", Wallenbergs
"Susanna", Dalins dikter, Snorres konungasagor och
Vilkinasagan, Cornelius Nepos m. m. 1799 sattes han
i skola i Linköping, där han bodde hos sin
morbror, konsistorienotarien P. Kernell, en af Leopolds
närmaste vänner, i hvars välförsedda bibliotek han
flitigt vidgade sina kunskaper. Han lärde känna
Leopolds, Kellgrens, Lidners, Bellmans och Franzéns
verk och hänfördes af dem. Men ännu mer älskade
han några tyska författare, nämligen Wieland och
framför allt Bürger. 1805 blef A. student i Uppsala
och intogs på hösten s. å. i sällskapet "Vitterhetens
vänner", som emellertid snart upplöstes. Hans
studier utsträcktes därpå till den moderna tyska poesien
och filosofien, representerade af Goethe, Schiller,
Tieck, Novalis, Schleglarna, Werner, Fichte och
Schelling. Jämte sina vänner Hedborn, Ingelgren
m. fl. stiftade han 1807 ett nytt vittert sällskap,
först kalladt "Musis amici", sedan (1808)
"Auroraförbundet", hvars förnämsta krafter vid sidan af A.
blefvo Palmblad och Elgström.

Auroraförbundet fattade snart som sin uppgift att
reformera den svenska vitterheten, och de viktigaste
data i A:s lif under andra decenniet af 1800-talet
beteckna betydelsefulla händelser i svensk
litteraturhistoria. Genom studiet af den moderna tyska
litteraturen hade Auroraförbundets medlemmar fått
helt andra begrepp om poesiens väsen än deras
samtids svenska vitterhet grundade sig på. Denna befann
sig vid 1800-talets början i en epigon- och
afmattningsperiod, som träffande kallats den svenska
litteraturens järnår. Hufvudmassan af de dikter, som
skrefvos, var moraliserande dikter och reflektionsvers
af tämligen ringa värde, utan innerlighet och styrka
i känslan, och med en enformig metrik, hvars kulmen
syntes nådd i den företrädesvis gynnade
alexandrinen. Genom sin drömmande och grubblande natur,
genom sina barndomsintryck från Åsbodalens idylliska
skönhet samt genom den i föräldrahemmet rådande
kristliga fromheten var A. predisponerad för de nya
riktningar, som inom tysk vitterhet aflöst den
franskklassiska skolan. I motsättning till denna satte nämnda
riktningar fantasien som konstprincip i stället för
förståndet, sträfvade att genom dikten uttrycka
framför allt känslor och stämningar och sökte nå sitt mål
genom suggestiva medel, såsom färg- och bild-uttryck
samt akustiska effekter. 1700-talets rationalism
aflöstes af romantiken, och det är dess mystiska
världsåskådning och musikalisk-syntetiska poesi, för hvilka
A. blef förkämpen i vårt land. Redan tidigare än
Auroraförbundets medlemmar hade Hammarsköld
och Livijn, K. A. Agardh och Askelöf påverkats af
romantiken, för hvilken Stockholm och Uppsala blefvo
hufvudhärdarna.

Omhvälfningen inom litteraturen kräfde både ett
estetisk-kritiskt fälttåg mot den akademiska
riktningen och utvecklandet af en positiv skönlitterär
produktion. Både hvar för sig och i förening skapade
Stockholms-kretsen och Uppsala-kretsen nya organ för
sin litterära verksamhet. Den förra började kampanjen
i dec. 1809 med veckotidningen "Polyfem", som
väsentligen innehöll persiflerande och ironiska
stycken, och där A. deltog med de i hetsigt polemisk ton
skrifna dikterna Xenier och Rimmarbandet.
Uppsaliensarna grundade månadsskriften "Phosphoros".
hvars första häfte utkom sommaren 1810, och den af
A. redigerade "Poetisk calender" (1810–22) samt
slutligen "Svensk litteraturtidning", utgifven af
Palmblad i förening med A.

Nyromantikernas eller, som de efter
Uppsalatidskriften ofta kallades, fosforisternas framträdande
förorsakade en långvarig och häftig strid, där man
å ömse sidor gjorde sig skyldig till ensidighet och
öfverdrifter. Genom sin ideellt osjälfviska,
hänsynslösa sträfvan ryckte A. och hans kamrater ungdomen
med sig och omgestaltade vår litteratur, men deras
polemik kvarlämnade mycken bitterhet, och man var
länge på många håll obenägen att erkänna det
genomgripande nydaningsarbete, som de och deras
meningsfränder åstadkommo eller gåfvo uppslag till.
Tidigt hyllad som höfding af sina meningsfränder,
intog A. en af de mest framskjutna platserna i den
vittra fejden. Viktigast af hans produktion under
åren 1810–17, hans kamp- och utvecklingstid, äro
hans dikter, genom hvilka han blef banbrytande med
hänsyn både till formen och till innehållet. Han
införde i svensk dikt en "absolut stämningspoesi"
(Fr. Vetterlund), som stod i den skarpaste
motsättning till akademisternas logisk-rationella vitterhet,
och som sökte tränga ned i och återge det omedvetna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>