Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atta. Se Bladskärande myror - Attaché - Attachement - Attacherad - Attack - Attackera - Attainder - Attalea - Attaleia - Attalia. Se Attaleia - Attaliates, Mikael - Attalos - Attalus. Se Attalos - el-Attar, Muhammed Ferid-ed-din - Attelage - Attendera - Attenhofer, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atta, zool. Se Bladskärande myror.
Attacca (it.), mus. ("vidfäst!", "hopbind!"),
betyder, att en följande sats skall omedelbart
anknytas till den föregående, utan någon paus emellan.
Attaché (fr.), en vid beskickning i ett främmande
land anställd tjänsteman af lägsta graden.
Attachement [attaʃmã’], fr., tillgifvenhet, böjelse.
Attacherad (fr. attaché), fäst (vid någon); anställd
som attaché (se d. o.).
Attack (fr. attaque), krigsv., anfall (vanligen sista
delen af anfallet och särskildt kavalleriets inrusning);
i fästningskrig förr benämning på hvarje under en
regelbunden belägring framfördt, särskildt knippe af
anfallsverk.
C. O. N.
L. W:son M.
Attackera (jfr Attack), anfalla.
Attainder [ətei’ndə], eng., egentl. "fläck",
"vanheder", sedan gammalt i England benämning på
en del af det straff, som följde på vissa svåra
förbrytelser. Den, som dömts till döden eller till
fredlöshet, drabbades därmed äfven af "attainder",
d. v. s. hans gods förverkades, han kunde ej vittna
inför domstol och ej heller ärfva eller öfverflytta arf.
– Acts (bills) of attainder kallas sådana,
af parlamentet i vanliga lagstiftningsformer
åstadkomna domar, som medföra indragning af egendom
samt förlust af ära och medborgerliga rättigheter.
Den anklagade har dock vanligen egt att personligen
eller genom advokat uppträda och försvara sin sak.
"Acts of attainder" brukades i synnerhet under
"rosornas krig" af det segrande partiet för att med
åsidosättande af vanliga rättegångsformer störta motpartiets
ledare och konfiskera deras gods, hvarvid de
stundom t. o. m. användes mot döda personer. Äfven
senare användes denna procedur i högförräderimål,
t. ex. mot lord Strafford, ärkebiskop Laud och hertigen
af Monmouth. Senast kom den till användning 1696
mot sir John Fenwick på grund af hans delaktighet
i ett jakobitiskt upprorsförsök mot Vilhelm III.
Som straff för högförräderi afskaffades formligen sådan
dom först genom Felony act af år 1870. – I Förenta
staternas författning äro "bills of attainder"
uttryckligen förbjudna.
V. S–g.
Attalea H. B. K., bot., växtsläkte af nat. fam.
Palmæ L., innefattande palmer med parbladigt delade
blad. Dit hör A. funifera Mart.,
Piassaba-palmen från Brasilien, hos hvilken bladskaftens
utvidgade baser innehålla ett slags grofva, styfva
fibrer, som under namn af Piassaba införas till
Europa, där de arbetas till varaktigt tågverk,
kvastar eller borstar. Nötterna af A. Cohune Mart.
från Honduras hafva ett stenhårdt skal, hvaraf
tillverkas åtskilliga svarfveriarbeten, såsom knappar,
kulor till rosenkransar m. m. A. excelsa,
Uricuru-palmen, har oljerika och ätbara frukter, som
användas att underhålla den eld och rök, genom
hvilken kautsjuksaft intorkas och får sitt vanliga,
mörkfärgade utseende. Se vidare
Beklädnadsväxter.
Ldt.
O. T. S.
(G. L–m.)
Attaleia (lat. Attalia), fordom namn på Adalja.
Attalia. Se Attaleia.
Attaliates, Mikael (Μικαηλ δ Άτταλειάτης),
bysantinsk rättslärd och historieskrifvare under 11:e
årh. Samtidigt med en lång och lysande karriär
såsom ämbetsman under flera kejsare utöfvade A.
en betydande litterär verksamhet. En af honom
1072 författad rättshandbok är af vikt för vår kunskap
om vissa delar af den romersk-bysantinska rätten,
liksom hans stiftelseurkund för ett af honom 1077
grundadt sjukhus och kloster ger oss kulturhistoriska
upplysningar af värde. Mest betydande är emellertid
hans historiska verk, som omfattar tiden 1034–79.
Det utmärker sig för ett opartiskt omdöme om de
handlande personerna; språket har den bysantinska
prosans svulst och omständlighet, men förebådar den
klassicistiska riktningen under Komnenerna.
V. Lm.
Attalos (grek. Attalos, lat. Attalus). 1. Konungar
i Pergamon, i nordvästra Mindre Asien. A. I, reg.
241–197 f. Kr., antog konungatitel 240 efter en
lysande seger öfver gallerna, som länge hemsökt de
hellenska staterna i Mindre Asien med plundringar,
förde därefter krig mot Syrien och Macedonien och
lämnade romarna ett värdefullt understöd mot konung
Filip. Hans eröfringar gingo visserligen till stor del
förlorade; dock har han genom sin seger öfver
gallerna, sitt försvar af de af Macedonien hotade
hellenska staterna, förbundet med romarna och ett klokt
användande af rikets betydande skatter, särskildt till
främjande af konst och vetenskap, inlagt stora
förtjänster i fråga om denna tids utveckling. Han dog
197 i Pergamon. – A. II, den förres son, var af
sin broder Eumenes II under dennes regering 197–
159 flitigt anlitad i militära och politiska värf.
Hans egen regeringstid (159–138) upptogs
hufvudsakligen af krig. Han följdes af sin brorson, A. III,
som dog 133, efter att hafva testamenterat sina
skatter och sitt rike till romarna. Äfven dessa båda
furstar voro ifriga gynnare af konst och vetenskap.
Se Pergamon.
2. Västromersk kejsare, uppsattes 409 af Alarik
till motkejsare mot Honorius. Året därpå afsatt,
antog han, på uppmaning af goten Ataulf, ånyo
kejsartiteln 414, men tillfångatogs 415 och förvisades
af Honorius till ön Lipara.
Attalus. Se Attalos.
el-’Attâr ("droghandlaren"), Muhammed
Ferîd-ed-dîn, en af Persiens störste mystiske
diktare, f. 1119, d. 1230, blef liksom sin fader
droghandlare i Nisjapur, men fördjupade sig snart i studiet
af den sufiska teosofien, lefde som en asket och
utvecklade en alsterrik författareverksamhet. Hans förnämsta
arbete är Mántik et-táir ("fåglatal"; på versformen
"mesnevi", af Garcin de Tassy utg. 1857 och öfv.
på franska 1863), en sinnrik allegori om
människosjälens identifiering med gudomen. Därnäst märkes
Pend-namé ("rådsboken"), korta lärodikter och
tänkespråk (utg. af S. de Sacy 1819; öfvers. till tyska
af Nesselmann 1871). Hans mest betydande
prosaverk är Tezkiret-el-auliâ ("lefnadsteckningar öfver
heliga män"), värdefulla biografier öfver 97 berömda
sufister.
H. A.
Attelage [attla’ʃ], fr., anspann.
Attendera [uttalas äfven: attaŋdera, af lat.
attendere, utspänna], rikta uppmärksamheten på.
Attenhofer [-håfer], Karl, schweizisk
tonsättare, f. 1837 nära Baden (kant. Aargau), studerade i
hemlandet och vid Leipzigs konservatorium. Han har
från 1867 verkat såsom kördirigent, musiklärare och
organist vid katolska kyrkan i Zürich samt förvärfvat
ett rum bland de mest bemärkte schweiziske
tonsättarna, i synnerhet på manskörens område med och
utan ackompanjemang (Abendfeier, Vale, Der treue
kamerad), men äfven genom körer för blandade röster,
damkörer, visor, mässor, pianostycken och lätta
violin-etyder.
A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
