Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel (Amadeus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själslifvet, det dunkla sambandet med allnaturen.
Utgående från Schellings naturfilosofi, sökte A. i
dikt tolka frändskapen mellan naturvärlden och
människans själslif och i symbolisk form framställa
sin mystiska spekulation. För första gången i svensk
poesi nyttjade A. alla verskonstens musikaliska
element, rytm, rim och öfriga slag af ljudharmoni,
medvetet i och för framkallande af stämning,
och i hans stil öfverflödade färgnyanser och bilder.
Den svenska naturen blef skildrad i känsliga taflor,
efter att under årtionden ha förbisetts som
poetiskt stoff. Under utformandet af denna nya
poetiska teknik och under utvecklingen af sin
världsåskådning var A. naturligtvis stundom utsatt för att
gripa fel och misslyckas i sina experiment. Hans
sträfvan efter känsloskildring medförde stundom en
viss konturlöshet, hans språkliga nydaningsifver
visade icke alltid lyckliga resultat, och det
allegorisk-metafysiska nådde ofta icke fram till klarhet. Det
var också dunkel, meningslöst ordprål och tyskeri,
som utgjorde de hufvudsakliga förebråelserna mot
A., liksom mot nyromantiken öfver hufvud.
Motståndarna, hvilkas hufvudorgan var den af Wallmark
redigerade "Journal för litteraturen och theatern"
(indragen 1813 och fortsatt af "Allmänna journalen"),
angrepo A. med hånfullt underkännande af hans
poetiska förmåga, och hans svagaste alster – t. ex.
den af Leopold nedgjorda Tasso-öfversättningen –
underkastades en ytterligt skarp kritik. Denna
kritik ställde sig lika oförstående mot A:s förnämsta
lyriska dikter från dessa år, t. ex. Erotikon
(Phosphoros 1810), Skaldarmal (ibid. 1811), ett af de
första försöken till en fornnordiskt nationell diktning
i Sverige, cykeln Blommorna (Poet. cal. 1812),
Allegro och adagio (ibid. 1813) och fragmenten af
sagan om Fågel blå (ibid. 1814).
Af A:s prosauppsatser under dessa år äro flera
af betydelse genom sina programuttalanden i filosofi
och konstlära. I "Phosphoros" offentliggjorde han
märkliga estetiska afhandlingar om Bellman och
Ehrensvärd, hvilka båda han satte synnerligen högt,
och framhöll Thorild som romantikernas
föregångsman. Som inledning till en samling folkvisor, hvilka
han publicerade i Poetisk calender för 1816 under
titeln "Nordmansharpan", skref han en kort öfversikt
öfver den äldre svenska poesien, där han starkt
förhärligade folkdikten, gaf mycket erkännande åt
Stiernhielm och Franzén samt betonade det nationella
i romantikens syftning. Hans granskning af Svenska
akademiens handlingar (i Svensk litt. tidn. 1814–
15) var den af hans uppsatser, som väckte största
förbittringen hos motståndarna. Den är ett skarpt
angrepp på hela den akademiska riktningen och dess
inflytande på nationen. Upprördheten på den
akademiska sidan var så stor, att Palmblad af hofkansleren
hotades med tidningens indragning och erhöll varning
af akademiska konsistoriet. Vidare deltog A. i en
religionsfilosofisk pressfejd till försvar för
schellingianismen, hvilken angripits som irreligiös, och man
lär till och med ha funderat på att åtala honom för
kätteri.
Under det oafbrutna arbetet för den nya
vitterheten hade A. äfven bedrifvit sina studier för den
filosofiska graden, och han promoverades 1815 jämte
Palmblad, Sondén, Almquist, Fahlcrantz m. fl.
Öfveransträngning och de polemiska striderna hade
lagt på hans axlar tyngre bördor, än han orkade
bära, och hans sinne, som icke var nog stålsatt för
att härda ut med en offentlig strids hugg och sting,
hade blifvit öfverretadt. Hans ekonomiska utsikter
voro mörka, och han hade planer på att för
uppehällets skull bli präst eller jurist. Tack vare vänners
bemedling erhöll han emellertid pekuniärt understöd,
som satte honom i stånd att företaga en längre
utrikesresa. I juni 1817 afreste han till Tyskland,
hvarifrån han i sällskap med dansken Peder Hjort
på hösten samma år fortsatte till Italien, hvars natur
och konst hänryckte honom. Genom Amalia von
Helwig, som han lärt känna under hennes tidigare
besök i Sverige, kom han i beröring med flera af
Tysklands ledande andar. Han lärde under denna
resa känna Schleiermacher, Rühs, Steffens, Jean
Paul, Schelling, Jacobi, Baader, W. Müller, Rückert,
Fr. Schlegel, Hegel, Solger, Tieck, Thorvaldsen
och Öhlenschläger. Sista tiden af sin utrikesvistelse
tillbragte han som gäst hos fältmarskalken Gneisenau.
Han återkom till Sverige 1818, mognad och stärkt
samt mera försonlig gentemot de litteräre
motståndarna.
Vid sin hemkomst utsågs A. till lärare i tyska
språket och litteraturen för kronprins Oskar, hvilket
väckte akademikernas förtrytelse. 1821 blef han
docent i allmän historia under Geijer, 1824 adjunkt
i filosofi och 1828 professor i samma vetenskap, en
professur, som han 1835 utbytte mot den nyinrättade i
estetik och modern litteratur, för hvars tillkomst han
länge arbetat. I likhet med det stora flertalet af sina
meningsfränder var A. politiskt konservativ och
misskände tidens liberala rörelser, hvarför han ock å sin
sida alltifrån 1830-talets midt utsattes för orättvisa
kritiker af Stockholmspressen. Denna förföljelse
öppnade för honom den så länge envist stängda Svenska
akademien, där han 1839 invaldes efter Ling. Han
förde för öfrigt ett stilla, tillbakadraget lif i
oförtruten forskning och idog litterär verksamhet. 1826
gifte han sig med Ebba af Ekenstam, med hvilken
han lefde i ett sällsynt lyckligt äktenskap, upplöst
genom hennes död 1854. Den siste af de store
skalderna från århundradets början, bortgick han
själf 21 juli 1855 i Uppsala.
Det ökade lefnadsmod, den friskare och gladare
grundstämning, som var frukten af A:s utrikes resa,
förspordes icke minst i hans vittra alstring efter 1818.
I Poetisk calender för 1821 offentliggjorde han bl. a.
Recensionsblommor och Fridsrop, i hvilka han med
älskvärdt och högsint erkännande åt samtida skalder
uppmanade till samfälldt och endräktigt arbete för
svensk litteraturs förkofran. Sitt program, positiv
produktion, fullföljde han också, om än hans
vacklande hälsa lade hinder i vägen för utförandet af
mer än ett fåtal af hans litterära planer. Emellertid
fullbordade han under 1820-talet det sagospel, som
länge sysselsatt honom, hans mest omfattande verk,
Lycksalighetens ö, hvars första del utkom 1824 och
andra 1827. Det rönte ett tämligen kallsinnigt
mottagande – märkligt nog äfven från meningsfränder
som Hammarsköld – och öfverflyglades totalt i
popularitet af Tegnérs ungefär samtidiga "Fritjofs
saga". Den omarbetade upplaga, som A. utgaf
1854, mottogs med större sympati och beundran.
Tredje upplagan utkom 1875, en förkortad skoluppl.
1898. Fragment förblef däremot "Fågel blå", på
hvilken han arbetade 1814 i Uppsala, 1818 i Rom,
1838 på sommarnöjet Steninge och 1855 i Uppsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
