Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfiguri, meningslöst ordsvall, gallimatias - Amfikarp, bot., med två slags frukt - Amfiktyoner (grek. amfiktyones l. Amfiktiones, kringboende) - Amfilochos, grek. sag. - Amfimacer, metr., versfot - Amfion, grek. myt., son af Zeus och Antiope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring, och gyros, krets), meningslöst ordsvall,
gallimatias.
Amfikarp (af grek. amfi, omkring, åt ömse håll,
och karpos, frukt), bot., med två slags frukt. Säges om
växter, som ega frukter af tvenne slag, dels vanliga
mognande i luften, dels sådana, som komma
till mognad nedgräfda i jorden. Ofta utvecklas
de senare ur kleistogama blommor. Såsom
ett exempel på en dylik växt kan nämnas Vicia
amphicarpa. Dess ofvanjordiska frukter utgöras
af mångfröiga, smala, dess underjordiska
af rundade, enfröiga baljor. Jfr Aërokarp.
G. L-M.
Amfiktyoner (grek. amfiktyones l. amfiktiones,
kringboende). I det forna Grekland förstod man
därmed i allmänhet de i grannskapet af något berömdt
tempel liggande städernas och orternas invånare.
Dessa brukade genom vissa gemensamma intressen,
såsom vården om gudstjänsten i den gemensamma
helgedomen, dennas skyddande mot yttre fiender och
deltagandet i de till densamma hörande festerna,
sammanhållas till ett slags religiös-politiskt förbund
eller en s. k. amfiktyoni. Största anseende och
omfattning bland dessa amfiktyonier hade den, som
brukade sammanträda dels i Delfi, dels vid
Thermopylai och därför hette den delfiska eller
pylaiska amfiktyonien. Vanligen
benämnes den likväl endast Amfiktyoniska
förbundet. Deltagare i förbundet voro 12
ursprungligen i Tessalien eller dess grannskap boende, men
under den historiska tiden till boningsplatser och
politisk betydelse vidt skilda helleniska stammar:
tessaler, boioter (beoter), dorer,
joner, perrhaiber, magneter, oitaier eller
ainianer, malier, lokrer, ftiotiska
achaier, foker, doloper. Uteslutna voro
däremot alla öfriga greker, såsom elier, arkadier m. fl.
Hvar och en af de representerade stammarna hade
två röster i förbundsrådet, och äfven Greklands
mäktigaste stater, Aten och Sparta, egde säte och stämma
i förbundet endast såsom medlemmar af den joniska
och den doriska stammen. De röstberättigade
staternas talan fördes af deputerade, hvilka kallades
dels hieromnemones, dels pylagorer. Efter det s. k.
tredje heliga kriget (346 f. Kr.) ändrades förbundets
sammansättning så till vida, att Filip af Macedonien
inträdde i fokernas ställe och spartanerna upphörde
att med de öfrige dorerna deltaga i förbundet. Något
senare tillvällade sig etolerna för en tid medlemskap
och inflytande. Af Augustus blef det amfiktyoniska
förbundsrådet väsentligen omorganiseradt, och på
Pausanias’ tid (i 2:a årh.) bestod det af 30
deputerade, bland hvilka Nikopolis (Aktion), Macedonien
och Tessalien utsago sex hvardera.
Det amfiktyoniska förbundet hade dels en uppgift
af religiös art, hvartill i främsta rummet hörde
upprätthållandet och skyddandet af nationaltemplet
i Delfi och dess tillhörigheter samt efter 586 ledningen
af de pytiska spelen, dels verkade det äfven i
folkrättsligt syfte, i synnerhet med afseende på införande
af humanare grundsatser vid krigföring. Äfven en
allmänt patriotisk mission synas amfiktyonerna stundom
hafva fyllt, såsom då de efter slaget vid Thermopylai
ombesörjde minnesvården öfver de fallne grekerna.
Någon större politisk betydelse hade amfiktyoniska
förbundet aldrig, och alldeles falskt är att betrakta
det såsom en de grekiska staternas gemensamma
förbundsregering. En sådan roll kunde förbundet, i
saknad af själfständig exekutiv makt, icke spela, då
det ej var tänkbart, att mäktiga stater, såsom Aten
och Sparta, skulle godvilligt foga sig efter besluten
af ett förbundsråd, där en mängd obetydliga och
knappt själfständiga småstater hade samma rösträtt
som de själfva. Däremot hände det ofta, att
förbundets namn och anseende af de maktegande
missbrukades till att gifva en viss religiös sanktion åt
deras egoistiska sträfvanden. Såsom exempel därpå
må omnämnas de s. k. "heliga krigen" (se d. o.).
Se Bürgel, "Die pylaeisch-delphische amphiktyonie"
(1877), och Hermann, "Lerbuch der griechischen
antiqvitäten", I (6:e uppl. 1889, s. 84 ff.).
A. M. A.
Amfilochos (grek. Amphilochos lat. Amphilochus),
grek. sag., son af Amfiaraos och Erifyle, var
likasom sin fader både siare och hjälte. Han deltog såväl
i epigonernas hämndetåg mot Tebe som ock i det
trojanska kriget.
V. K.
Amfimacer (grek. amfimakros, af amfi, omkring, och
makros, lång), metr., versfot, bestående af en lång
(betonad), en kort (obetonad) och en lång (betonad)
stafvelse (- * -). Mera känd är denna versfot under
namnet creticus.
A. M. A.
Amfion (grek. Amphion, lat. Amphion), grek. myt.,
son af Zeus och Antiope, den tebanske konungen
Nykteus’ dotter. Jämte sin tvillingbroder, Zethos,
blef han genast efter födelsen utsatt, men upptogs
och uppfostrades af herdar. Zethos antog dessas
lefnadssätt, hvaremot Amfion med stor framgång
egnade sig åt skaldekonst och musik. Då deras moder,
Antiope, efter Nykteus’ död hölls fängslad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
