Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfibier, Amphibia, Groddjur - Amfibiologi, läran om amfibierna - Amfibisk, som har afseende på amfibierna - Amfibiska växter, bot. - Amfiboler, miner., en viktig grupp silikater - Amfiboli, tvetydighet, dubbelmening - Amfibolitskiffer, petrogr. Se Hornbländeskiffer - Amfider, kem. - Amfidsalter. Se Amfider - Amfigastrier, bot. Se Jungermanniaceæ - Amfiguri, meningslöst ordsvall, gallimatias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårtig hud; tungan är baktill djupt inskuren;
framtårna äro fria, baktårna hafva simhud. Omkr. 140
arter äro kända. I Sverige finnas följande:
I. Pannan platt. Inre strupsäckar. Bakre lårsidan
ofläckad.
1. Nosen trubbig. Å mellanfoten en liten,
trubbig svulst. Bakfötternas simhud hel, ej
urringad. Buksidan fläckig. Rygg rödbrun,
grå eller grönaktig med mörka fläckar.
Kroppslängd till 9,5 cm.
Vanliga grodan, R. temporaria.
2. Nosen spetsig. Å mellanfoten en stor, oval
svulst. Bakfötternas simhud mycket urringad.
Buksidan ofläckad. Rygg gulbrun eller blekgrå med
mörka fläckar. Kroppslängd till 5,5 cm.
Åkergrodan, R. arvalis.
II. Pannan urgröpt. Yttre strupsäckar. Bakre
lårsidan fläckig. Simhud hel. Nosen spetsig. Rygg
oftast grön med tre gula längdstreck.
Kroppslängd till 10 cm.
Ätliga grodan, R. esculenta (se pl. 2).
De båda förstnämnda skilja sig till sitt
lefnadssätt från den ätliga grodan, näml. därigenom att de
endast under fortplantningstiden lefva i vattnet, eljest
mest på land, hvaremot den ätliga grodan alltid
träffas i eller tätt vid vatten samt simmar och hoppar
bättre än dessa; den ynglar senare än dessa, hvilkas
fortplantning infaller tidigt på året. Vanliga
grodan är hemma i hela Europa och i Central-Asien. Hos
oss är den allmän öfver hela landet. Den skiljer sig
från den följande därigenom, att dess lek börjar
tidigare och att dess ägg äro kläckta och larver
utvecklade tidigare än andra grodors. Sitt byte, som
utgöres af insekter, sniglar, maskar o. s. v., griper
den genom att blixtsnabbt framslunga sin klibbiga
tunga, hvarefter den slukar det helt. Knappast
annars än under fortplantningstiden låter vanliga
grodan höra sitt föga kraftiga läte. Endast
dess starka aflingsförmåga räddar arten från att
utrotas af sina många fiender (människor, rofdjur,
vadarefåglar, vråkar, ormar). Mångenstädes fångas
den, liksom den ätliga grodan, för sina köttiga
lårs skull, hvilka uppskattas som en läcker föda. –
Åkergrodans utbredningsområde är mycket
inskränktare (Central-Europa, västra Sibirien), och
denna art går aldrig så högt upp i bergstrakterna
som den föregående; på orter, som hysa dem båda,
är den alltid sällsyntare än denna. Den är anträffad
flerestädes i södra och mellersta Sverige. – Ätliga
grodan är hemma i en stor del af Europa, Asien
och nordvästra Afrika; hos oss tämligen sällsynt i
Skåne, Småland och Östergötland. Dess läte är vida
starkare än de föregåendes. Den förtär insekter,
snäckor, små fiskar, amfibier, stundom ock fågelungar
och små däggdjur. – Vissa grodarter kunna uppnå
betydliga dimensioner, såsom den nordamerikanska
oxgrodan, R. catesbiana,
som blir 22 cm. lång och hvars stämmas kraft lär stå
i förhållande till kroppsstorleken. – Ett närstående
släkte, Rhacophorus, som finnes på Madagaskar,
i Syd-Asien och Japan, är af intresse därför, att
simhuden såväl å fram- som baktårna är synnerligen
starkt utbildad (se pl. 2), men användes ej till
simredskap, utan tjänstgör som fallskärm, då grodan
hoppar mellan trädens grenar.
Litt.: C. K. Hoffmann, "Amphibien aus Bronn’s
klassen und ordnungen des thierreichs" (1873–78),
och H. Gadow, "Amphibia and reptiles" (1901).
L-E.
Amfibiologi (af amfibie och grek. logos, lära),
läran om amfibierna.
Amfibisk, som har afseende på amfibierna; som erinrar
om det för amfibierna karakteristiska; som för ett
dubbellif (som amfibierna).
Amfibiska växter, bot., kunna lefva såväl i vatten
som på land. Vattenformen har ofta ett helt annat
[bildtext]
L = landväxt, V = vattenväxt.
utseende än landformen. Mest påverkade af det
omgifvande mediet synas bladen blifva, som hos
vattenformen blifva findelade eller på annat sätt förändrade.
Såsom exempel på amfibiska växter kunna nämnas
Polygonum amphibium, Batrachium, Juncus supinus
m. fl.
G. L-M.
Amfiboler (af grek. amfibolos, tvetydig, så kallade
på grund af likheten med andra mineral, särskildt
augit), miner., en viktig grupp silikater, som
kristallisera i det monoklina eller det rombiska
systemet. Dit höra hornblände, grammatit,
strålsten, asbest, antofyllit, arfvedsonit och glaukofan (se dessa ord).
A. HNG.
Amfiboli (grek. amfibolia), tvetydighet,
dubbelmening.
Amfibolitskiffer, petrogr. Se Hornbländeskiffer.
Amfider (af grek. amfi, omkring, åt ömse håll),
kem., kallades af Berzelius de element, hvilka med
andra element bilda elektrokemiskt motsatta föreningar,
t. ex. syret, hvars föreningar med andra grundämnen
äro enligt Berzelius’ uppfattning dels baser, dels
syror. Till amfiderna räknade han, utom syre, äfven
svafvel, selen och tellur. –
Med amfidsalter förstod man, till skillnad från
haloidsalter, de salter, hvilka enligt
ofvanstående kunde anses vara föreningar af syror med
baser, svaflor med svafvelbaser o. s. v.
P. T. C.*
Amfidsalter. Se Amfider.
Amfigastrier, bot. Se Jungermanniaceæ.
Amfiguri (fr. amphigouri. ett under 1700-talet bildadt
ord, som man velat härleda från grek. amfi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
