Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Cort ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma derför antagligen snart att försvinna
ur den svenska farmakopén. — Se äfven Decoctum
lignorum. Suppl. — Om dekoktionsmetoden vid ölbrygd
se Öl, sp. 626–627. C. G. S.
Dekupirsåg (jfr Dekupera). Se Sågning.
Dekusserad bladställning (af Lat. decussare, korsvis
afdela), bot., är en sådan, i hvilken motsatta blad
omvexla med hvarandra på det sätt, att hvarje följande
bladpar sitter öfver mellanrummen af det föregående
parets blad. G. A.
De la Barre [dölaba’rr], Reinhold Johan, militär,
tillhörde en urgammal fransk ätt, hvilken kom
till Livland med Vilhelm D., död 1650 såsom
generalmajor i svensk tjenst. Hans son öfverste
Antonius D. (död 1698), naturaliserades såsom svensk
adelsman 1672. En son till denne var Reinhold Johan,
hvilken 1684 blef volontär vid Lifgardet till fot i
Stockholm, 1690–1700 tjenade i franska armén först
vid Qvadts och sedan 1697 vid Königsmarks regemente
(» Royal allemand») och 1700 vid sachsarnas infall
i Livland fick fullmakt på ett kompani af M. J. von
Tiesenhausens dragonregemente, der han 1702 utnämndes
till sekundmajor och 1703 till major. D. var med vid
Narva. 1701–09 var hans regemente detascheradt till
Ingermanland, der det låg i strider med ryssarna. Han
blef 1710 öfverste vid Åbo och Björneborgs läns
kavalleri och 1713 generalmajor samt öfverste vid
Nylands och Tavastehus läns kavalleri. D. utmärkte sig
i striden vid Pälkäne (Okt. 1713), men ansågs vållande
till nederlaget vid Storkyro (Febr. 1714). Före
sistnämnda slag ingingo till konungen från Österbotten
klagomål öfver att D. lemnade landet utan skydd
mot fienden, men D. förklarade, att endast fiendens
stora öfvermakt nödgat honom att draga sig tillbaka
»för att icke hasardera kommenderingen». Äfven
hans operationer i Vesterbotten 1715 blefvo föremål
för klander, i det att allmänheten ansåg honom för
fordrande och för rask i reträtten. Men hans försvar
för sina åtgärder tyckes hafva ställt konungen till
freds, ty D. utnämndes 1717 till generallöjtnant. I
denna egenskap deltog han i Armfeldts norska fälttåg
1718. Han afled 1724.
De la Barre-Duparcq [dölaba’rr dypa’rk], Nicolas
Édouard, fransk militärskriftställare. Se Duparcq,
N. E.
Delaborde [dölabå’rd]. 1. Alexandre Louis Joseph,
fransk arkeolog. Se Laborde. - 2. Léon Emmanuel Simon
Joseph, fransk arkeolog. Se Laborde 3.
Delad sköld, herald., kallas en sköld, då den skäres
midt itu af en vågrät linie.
*Delaet, J. J., dog 1891.
*De la Gardie, svensk adlig ätt, är en gren af en
gammal fransk adlig ätt, hvars egentliga namn var
d’Escouperie, men hvars medlemmar eller linier
kallade sig efter någon af de gårdar familjen
egde. Sådana gårdar voro Russol, La Gardie,
Ornaison och Pouzzols, hvilka lågo på ett afstånd
af resp. 20–30 km. från Rieux (emellan Narbonne
och Carcassonne, depart. Aúde, Languedoc). På
afvelsgården (Fr. métairie) La Gardie föddes Pontus,
och han kallade sig efter denna. Hans bröder buro namn
efter Russol (och La Gardie) och Pouzzols; deras ätt
utgick på svärdssidan omkr. 1665, hvarefter namnet De
la Gardie (antagligen på grund af den svenska liniens
glans) upptogs af Antoine d’Olivier (d. 1691),
som gift sig med arftagerskan till Pouzzols (La
Gardie hade för länge sedan gått ur slägtens ego
och innehades till våra dagar af egarna till gården
Villarlong). Hans sondotters dotter gifte sig 1746
med baron Charles de Fabrezan, hvars efterkommande
sedan dess innehaft ätten d’Escouperies gamla gård
Pouzzols. Jfr Mahul: »Notes historiques sur Pontus de
La Gardie et sur sa famille» (1858) och Fr. Wrangel:
»Pontus Dela Gardie och hans slägt i Frankrike under
15- och 1600-talen» (i »Hist. tidskr.», 1890).
*2. De la Gardie, J. P. Hans bref till rikskansleren
A. Oxenstierna, omfattande tiden 1611–50,
utgåfvos 1893 af Vitt. hist. o. ant. akademien genom
C. G. Styffe.
12. De la Gardie [dölaga’rdi], Axel Julius,
grefve, riksråd, son af D. 2, f. 1637, blef 1657
öfverstelöjtnant vid Östgöta infanteri, 1660 öfverste
för Vestgöta ryttare, 1664 generalmajor af kavalleriet
och öfverste för Lifgardet, 1668 generallöjtnant samt
1674 riksråd. Då man befarade ett fredsbrott
med Ryssland, fick D. 1674 befallning att i
gen.-guvernören fältmarskalken H. Horns frånvaro
taga befälet öfver trupperna i Finland och i
Ingermanland, med den i Sverige ovanliga titeln
fältmarskalklöjtnant, samt att vidtaga åtgärder
lämpliga för försvaret. 1676 höll han en
landtdag i Åbo, der ständerna beviljade regeringens
proposition om nya krigsgärder, och han öfvervakade
sedermera verkställigheten af ständernas beslut.
1677 sändes han att öfvertaga defensionsverket
vid Kopparberget. 1680 insattes han som ledamot
af Reduktionskommissionen. Såsom generalguvernör
i Estland 1687–1704 visade han sig långt ifrån
duglig och blef på denna grund afskedad, och den
kraft han tillförde senaten under åren 1705–10
torde ej hafva varit betydlig. Han dog i
Stockholm d. 17 Maj 1710. Om hans energiska
hustru, Sofia Juliana Forbus (f. i Pommern på
1640-talet, gift 1662, d. 1701) se El. Tegnérs
uppsats »En svensk adelsdam i slutet af
sextonhundratalet» (i »Nord. tidskr.». 1895).
13. De la Gardie [dölaga’rdi], Robert,
grefve, ämbetsman, talman, son af D. 11,
född i Kristianstad d. 17 Dec. 1823, blef
1839 student i Lund. der han 1844 aflade filos.
kandidatexamen och s. å, promoverades till filos.
doktor. 1844–48 tjenstgjorde han tidtals såsom
e. o. kanslist i Civildepartementet och deltog 1848
såsom volontär i Skånska dragonregementets möte,
men egnade sig 1849–67 såsom egare af Silfåkra i
Malmöhus lån åt landtbruk. 1864 blef D. ledamot af
grundskattekomitén, 1865 ordförande i statsrevisionen
och var 1867 medlem af Andra kammaren för Torna härad.
Sistnämnda år förordnades och 1869 utnämndes
han till landshöfding i Östergötlands län, ett ämbete,
som han ännu (1896) bekläder. 1874–75 representerade
D. Linköpings stad i Andra kammaren, 1880–88
Östergötlands län i Första kammaren (han var derunder,
vid riksdagen 1886, ledamot af bevillningsutskottet)
samt 1889–90 och 1894–96 å nyo Linköpings stad i
Andra kammaren, hvars talman han var 1894–96.
Vid de allmänna valen till Andra kammaren 1896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
