Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väpnare. 2. Väpnare l. svenner, en medeltida frälsemannaklass i Norden - Värdalen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riddare eller gifva så stor morgongåfva som denne;
dock hade han i dessa bägge fall större rätt än
allmänneliga frälsemän. Sven a vapn eller endast a
vapn betecknade (enligt H. Hildebrand) företrädesvis
frälseman, som förde adligt vapen. Stundom användes
dock »väpnare» i en vidsträcktare betydelse,
omfattande alla frälsemän, som icke voro riddare. –
Jfr Hird, sp. 1271.
Värdalen (Værdalen), pastorat i Nordre Trondhjems
amt, Norge, bestående af socknarna Stiklestad,
Vuku och Vinnu. Genom pastoratet strömmar den från
sjön Væra nära riksgränsen kommande Værelfven
l. Värdalselfven, som nedanför handelsplatsen
Værdalsören faller ut i Trondhjemsfjorden. Denna
dal har nyligen vunnit en sorglig ryktbarhet genom
de stora jordskred, som der egt rum. Flere dylika
hafva åtskilliga gånger förr timat, bl. a. 1726
och 1747, men vida större dimensioner än dessa hade
jordskredet d. 19 Maj 1893. Ett mindre skred egde rum
på eftermiddagen d. 18 vid Reppe, omkr. 8 km. ofvanför
Vaerdalsören, men vid midnatten och följande timmar
skedde den egentliga olyckan, då de af lera, sand
och grus bestående jordlagren med på dem liggande
byar på ömse sidor om Follodalen, som är en nordlig
sidodal till Vaerdalen, omkr. 5 km. ofvanför
Vaerdalsören, skredo ut i och nedåt hufvuddalen,
der de bildade en stark damm tvärs öfver elfven,
hvarigenom denna uppdämdes och bildade en sjö af 4
km. längd och 3,2 qvkm. areal. Då vattnet nådde upp
till den lägsta punkten i fördämningen, strömmade det
ut öfver de lösa massorna och hotade att taga en ny
riktning, som innebar fara för många af de nedanför
liggande byarna. Genom tillkallad militär, som i
hast uppförde fördämningar på de hotade punkterna,
lyckades man dock förebygga detta. Den nedrasade
jordmassan anslås till 55 mill. kbm. och den af denna
öfvertäckta arealen till 8,5 qvkm. Mellan 20 och 30
gårdar förstördes. Jämtlandsvägen på en sträcka af 4
km. raserades fullkomligt, och den bördigaste delen
af V. ödelades totalt. Den erbjöd också, skref ett
ögonvittne, ett förödelsens skådespel: »Hela dalen
ligger som en enda stor oformlig lervälling; här och
der sticker ett hustak fram ur dyn; gårdarna ligga
spridda mer eller mindre djupt nersjunkna i leran, som
är sammanblandad med träd, gärdesgårdar och husgeråd
af alla slag.» Antalet menniskor, som omkommo vid
skredet, var 111, och af dem, som räddades, afledo
sedan 3 till följd af sina skador. Äfven på höstsidan
1893 inträffade flere jordskred, dock mindre. –
Orsakerna till skredet äro i korthet följande. Norges
yta har i en, geologiskt taladt, icke aflägsen tid
legat lägre, så att hvad som nu är dalar varit den
innersta delen af fjordar. På detta sätt har en stor
del af V. och Vukudalen varit en fjord eller arm af
Trondhjemsfjorden. I denna fjord förde elfvarna ut
sitt material af lera, sand och grus, som afsattes
på dåvarande hafsbottnen. Men i den mån landet höjde
sig kommo dessa lösa »massor på det torra, de stego
upp ur vattnet som
terrasser. Den utglidande arealen var en dylik terrass,
bestående af lera, lägst, samt sand och grus, på hvars
yta gårdarna med odlade marker och myrar lågo. Leran,
som hade en mäktighet af minst 15 m., var öfverst så
fast, att man kunde gå på den, men på endast några få
tums djup lättflytande, seg som sirup. Genom det från
myrarna och sanden nedträngande dagvattnet har leran
blifvit genomblött och genom lagrens lutning nedåt
V. kommit i flytande tillstånd. Den öfverliggande
sanden och gruset förlorade sitt underlag och störtade
delvis ned i den underliggande lervällingen, och
gårdarna med sin jord flöto ut på den rinnande leran,
hvilken rent af som vågor slog upp öfver den odlade
jorden. Se vidare en uppsats af kanaldirektör Sætren
i »Teknisk ugeblad» (1893).
Värde är i allmänhet den betydelse, som tillägges
något föremål på grund af en mer eller mindre medveten
uppskattning af dess förmåga att motsvara vissa
fordringar eller fylla vissa uppgifter. Alltefter
den olika beskaffenheten af dessa fordringar
eller uppgifter talar man om t. ex. vetenskapligt
värde, konstvärde, näringsvärde, hygieniskt värde
o. s. v. – I synnerhet i nationalekonomien spelar
värdebegreppet en stor rol och har blifvit föremål
för en mängd tolkningar och kontroverser. Till någon
allmänt antagen realdefinition af det ekonomiska
värdet, eller nyttigheters (nyttiga föremåls)
betydelse för hushållningsändamål, har man
ännu icke kommit. Emellertid skiljes numera ofta
mellan subjektivt och objektivt (ekon.) värde. Med
subjektivt värde förstås då den ekonomiska betydelse,
som tillägges en nyttighet (eller en komplex af
nyttigheter) af och för ett bestämdt subjekt, med
objektivt värde deremot den ekonomiska betydelse, som
föremålet anses hafva för hvem som hälst på en viss
tid och ort. I hvarje väsentligen på arbetsfördelning
och bytessamfärdsel grundadt samhälle kommer de
flesta föremåls allmänna betydelse företrädesvis till
uttryck i föremålens förmåga att utbytas mot bestämda
qvantiteter af andra värdeegande föremål eller,
om penningar begagnas såsom allmänt bytesmedel och
värdemätare, i det pris, som föremålet betingar vid
köp och försäljning. Det objektiva ekonomiska värdet
blir derför i allmänhet identiskt med bytesvärdet och
betecknar resultatet af en uppskattning af föremålets
förmåga att utbytas mot penningar – i motsats till
det verkliga, priset, som på ett eller annat sätt
fastställes. Detta fastställande af föremåls pris
kan ske vare sig »autoritativt», d. v. s. genom
offentlig myndighet, eller ock genom mer eller mindre
fritt aftal mellan köpare och säljare. Äfven i det
senare fallet bestämmes priset dock ofta formelt
och äfven faktiskt af endera parten, köparen
eller säljaren; i synnerhet är detta fallet vid
s. k. monopol. Men alltid begränsas prisets höjd uppåt
af bytesföremålets subjektiva värde för köparen. Det
subjektiva värdet – liksom äfven en afart deraf,
det s. k. »affektionsvärdet», eller den betydelse,
som något föremål på grund af särskilda förhållanden,
har och kan hafva endast för enskild person eller
mindre grupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
