Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdalen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af personer (t. ex.
gamla brefs eller i öfrigt värdelösa familjerelikers
affektionsvärde) – kommer nämligen till uttryck i storleken
af de uppoffringar subjektet vill underkasta sig för att
komma i besittning af eller undgå att mista det värderade
föremålet. Dessa uppoffringar skulle väl för ett isoleradt
subjekt alltid ytterst resultera i arbete eller personlig
möda, men i det nutida samhällslifvet bestå de gemenligen i
öfverlåtelse af penningar eller penningars värde. Att ett
subjekt vill offra arbete eller penningar för att kunna
förfoga öfver en nyttighet, torde kunna förklaras dermed att
subjektet anser ifrågavarande nyttighet icke blott som ett
medel, utan såsom ett vilkor för något afsevärdt behofs
tillfredsställande. Det subjektiva värdets höjd, eller
storleken af de offer subjektet vill göra för att kunna
förfoga öfver nyttigheten, måste då ytterst bero på hvilken
vigt subjektet fäster vid det behof, för hvars
tillfredsställande nyttigheten anses vara ett vilkor. Att det
härvid icke kan vara fråga om den relativa vigten af olika
behofsarter, t. ex. behofvet af näring, af skydd mot köld och
väta, af andlig utveckling o. s. v., är sjelfklart, emedan
det föremål, som skall kunna uppskattas, ju måste vara till
qvantitet och qvalitet bestämdt och i de flesta fall icke kan
tillfredsställa mer än en ringa del af de behof utaf samma
art, som under subjektets lifstid göra sig gällande. Men
vigten af det konkreta behof, som skall med en nyttighet
tillfredsställas, beror väsentligen af i hvad mån subjektets
konkreta behof af samma art redan äro för tillfället fyllda
och deras tillfredsställande för afsevärd framtid betryggadt.
När ett behof, af hvad art det må vara, blifvit till en viss
grad tillfredsstäldt, blir dess ytterligare
tillfredsställande af mindre vigt och, om det fortgår, förr
eller senare indifferent samt slår slutligen öfver i positiv
skada för subjektet. Till följd häraf kommer ock det
subjektiva värdet af en nyttighets-enhet, t. ex. en liter
vatten, ett kg. kött, en rock etc., förr eller senare att
minskas, alltefter som subjektets förråd af samma slags
nyttigheter ökas – under förutsättning att hela förrådet
måste af subjektet på samma sätt användas. – Kunna behof af
olika slag tillfredsställas med ett eller flere slags
nyttigheter, är det klart, att ett förnuftigt subjekt icke
ända till indifferenspunkten eller till öfvermättnad
tillfredsställer endast ett slags behof, utan mer eller
mindre medvetet gör en rangskala eller gradering af de olika
konkreta behofven och tillfredsställer dessa i mån af
tillgång på dertill tjenliga nyttigheter, så att ett mindre
vigtigt behof icke tillfredsställes, förr än alla enligt
subjektets uppfattning vigtigare konkreta behof blifvit
tillgodosedda.
På dessa grundläggande fakta, hvilka här
endast i yttersta korthet kunnat antydas, stöder sig den
moderna värdeteori, enligt hvilken det subjektiva värdets
höjd bestämmes af gränsnyttan, d. v. s. den betydelse
subjektet tillägger tillfredsställandet af det vigtigaste af
de konkreta behof, som förnuftigtvis kunna tillfredsställas,
emedan subjektet kan förfoga öfver ifrågavarande nyttighet,
eller, hvilket är detsamma, det vigtigaste konkreta behof,
som icke blefve tillfredsstäldt, om subjektet icke kunde
förfoga öfver samma nyttighet. Denna teori synes väl närmast
hafva tillämplighet med afseende på sådana nyttigheter, som
kunna direkt användas till personliga behofs
tillfredsställande. Men äfven produktions- och bytesmedel
erhålla subjektivt värde ytterst genom reflexion öfver
gränsnyttan af de föremål, som med deras tillhjelp
förnuftigtvis kunna anskaffas. Derför måste t. ex. det
subjektiva värdet af en penningenhet i en förmögenhet, som är
så stor, att egarens alla konkreta behof kunna ända till
indifferenspunkten tillfredsställas, vara betydligt mindre än
det subjektiva värdet af en lika stor penningenhet i en liten
förmögenhet. Emellertid förekomma i det praktiska lifvet
ytterst talrika fall, då någon egentlig subjektiv värdering
af nyttigheterna icke kommer i fråga, emedan dessa kunna
anskaffas med en kostnad, hvars penningvärde betydligt
understiger det, som subjektet, om så behöfdes, skulle vilja
offra för att kunna förfoga öfver ifrågavarande nyttighet. Om
hithörande frågor se »Det ekonomiska samhällslifvet» (h. 1,
1891) och E. von Philippowich: »Allgemeine
volkwirthschaftslehre» (1893). J. Lr.
Värdeförsändelse. Se Försändelse.
Värdepapper i vidsträcktaste bemärkelse är
hvarje på papper eller liknande material skriftligen affattad
(handskrifven, tryckt eller litograferad o. s. v.) urkund
eller handling, hvars egande eller innehafvande medför eller
utgör bevis för laglig rätt till penningar eller andra
värdeföremål, eller som åtminstone kan användas såsom
betalningsmedel för vissa bestämda ändamål –, således icke
blott skuldsedlar, vexlar, bankanvisningar och banksedlar,
pappersmynt, warrants, lagliga åtkomsthandlingar af flere
slag m. m., utan äfven värdeegande abonnementskort och
inträdesbiljetter, frimärken o. s. v. Vanligen nyttjar man
dock ordet i inskränktare bemärkelse för att beteckna sådana
urkunder, som äro föremål för börsaffarer och kursnotering,
såsom staters, kommuners eller andra korporationers och
enskilda bolags obligationer, aktier o. dyl.
Wärder. Se Werder.
Värdskap (T. wirthschaft, Fr. hôtellerie), ett slags
vid de europeiska hofven på 1600-talet (i Tyskland på
1700-talet) anordnade maskerader, i hvilka ett eller flere
par föreställde värdfolket och de öfriga deras gäster.
Värdskapen hade en vitter prägel, så till vida som
hofskalderna ofta skrefvo smickrande eller skämtsamma dikter
öfver deltagarna. I Sverige voro värdskap omtyckta vid
drottning Kristinas hof (ett dylikt gaf upphof till
Amarant-orden, se d. o.) och under Karl XI:s minderårighet.
Att skilja från sådana värdskap äro de samtidigt gängse
förlustelserna upptåg (offentliga praktprocessioner med
mytologiska figurer, ovanliga djur o. dyl. samt afslutade med
ringränningar, till hvilka ofta voro utfärdade kartel med
versifierade tal) och balletter l. maskspel (allegoriska
sångspel med dans och musik). Jfr G. Ljunggren: »Svenska
dramat», kap. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
