Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1541-1542 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderleksförutsägelse. Att förutsäga väderleken har sedan urminnes tid ansetts för en lika lockande som svår uppgift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nymåne, första qvarteret, fullmåne, sista qvarteret)
framkalla motsvarande väderleksskiften. Svårigheten
af en vetenskaplig granskning är i detta fall
ganska stor, enär väderleksskiften äro regel och
motsatsen undantag. Uppgiften skulle då blifva att
visa, att väderleksskiftena förekomma oftare och
äro mera betydande vid månskiftena än eljest. De
undersökningar, som på detta sätt utförts,
hafva emellertid gifvit negativt resultat. En
gammal åsigt (omfattad äfven af Toaldo) var, att
återkomsten af varma och kalla, torra och regniga
dagar skulle stå i tydligt samband med återkomsten
af förmörkelserna, hvilken sker i en period af 18 år
och 10 eller 11 dagar (den redan af kaldéerna kända
s. k. Saros-cykeln). Väderleksutsigter meddelades i
svenska almanacker redan på 1600-talet tillsammans
med andra spådomar. Men den första svenska almanacken,
i hvilken angifves, att uppgifterna innehålla den 19
år förut iakttagna väderleken, utgafs af A. Celsius
1729. Dessa väderleksuppgifter uteslötos, såsom
värdelösa, fr. o. m. år 1870. Vi skola i det följande
anföra en nyligen utförd undersökning öfver 6- och
7-dagars perioder i väderleken, som torde förklara
hvarför tron på månskiftenas inverkan blifvit så
allmän.

Under de sista årtiondena hafva flere undersökningar
blifvit gjorda öfver tvänne på solen beroende
perioder, som torde ega märkbar inverkan på
väderleken. Den ena är solens rotationstid. Enligt
iakttagelser på solfläckarna utgör denna 25 till 27
dygn, men enligt professor Dunérs nyligen utförda
spektralmätningar rotera olika delar af solytan med
mycket olika vinkelhastighet, så att rotationstiden
är minst vid solens eqvator och störst i närheten af
polen. Sålunda har han funnit

för en sol-latitud		rotationstid
af	0°	25,5	dygn
»	15	26,4	»
»	30	27,6	»
»	46	30,0	»
»	60	33,9	»
»	75	38,6	»

Man känner alltså icke med noggranhet
medelrotationstiden för solkroppen; men som man ser,
kan denna mycket väl vara så nära lika med månens
synodiska omloppstid (29,5 dygn), att det inflytande,
som man trott månskiftena utöfva på väderleken,
skulle kunna i verkligheten bero på solen. Den
andra perioden är den s. k. solfläcksperioden (se
Solen), som blifvit noga studerad af prof. Wolf
i Zürich. Perioden har en medellängd af 11,1 år,
men varierar mellan 8 och 15 år, likaså är mängden
af solfläckar mycket föränderlig från det ena
maximet till det andra. Endast för den heta zonen
har man kunnat uppvisa ett direkt samband mellan
solfläckarna och väderleken; för den tempererade
och kalla är sambandet tvifvelaktigt och synes,
om det finnes, vara indirekt, så nämligen,
att mängden af solfläckar förändrar cyklonernas
intensitet och vanliga stråkvägar samt derigenom
väderleksförhållandena. För våra trakter har man trott
sig finna en dubbel variation i nederbördsmängden
(våta år straxt före
solfläcksminimet och straxt efter solfläcksmaximet samt
torra år emellan de våta). Förhållandet är
emellertid ännu långt ifrån utredt och allt för
osäkert att för närvarande derpå grunda några
väderleksförutsägelser. Detsamma kan sägas om
de försök, som gjorts att genom jämförelse mellan
ovanligt kalla och varma år, kalla och milda vintrar,
varma och svala somrar o. s. v. utleta någon
periodicitet i dessa fenomen.

Den enda metod att förutsäga väderleken, som
för närvarande har praktisk betydelse, är den
som grundar sig på studiet af de synoptiska
väderlekskartorna (se Synoptisk, Väderlek,
Väderlekskarta). Genom granskning af ett stort antal
dylika kartor har man funnit vissa empiriska lagar
för de enkla vädelekstypernas (särskildt cyklonernas
och anticyklonernas) rörelser och förändringar. För
de vigtigaste af dessa, som utgöra grundvalen för
den moderna meteorologiens förutsägelser, skall nu
i korthet redogöras.

I. Cyklonen.

1. Cyklonerna röra sig i våra trakter vanligen
från vester till öster; de komma alltså i
regeln från Atlanten in öfver Europa samt fortskrida
österut genom Ryssland eller mot nordöst upp till
norra Ishafvet.

2. Cyklonerna följa under sin rörelse med
förkärlek vissa stråkvägar, af hvilka flere af de
mest besökta gå öfver Sverige.

3. Cyklonens bana påverkas märkbart af en
närliggande anticyklon, så att den med större
lätthet rör sig medsols omkring denna än i
motsatt riktning.

4. Likaså påverkas cyklonens rörelse af den
omgifvande luftens temperatur och täthet, så att
den med större lätthet rör sig i en bana, som
har den varmare och tunnare luften till höger om
rörelseriktningen än tvärtom.

5. Tvänne närbelägna cykloner rotera motsols
omkring hvarandra kring sitt gemensamma centrum.

6. Om tvänne cykloner äro skilda af ett smalt
område, der stor fuktighet och nederbörd förekomma,
så förena de sig vanligen till en enda af betydligt
ökad styrka.

7. Nya cykloner bildas på sådana ställen, der
luftens jämnvigt är labil och lufttrycksfördelningen
gynsam för utvecklingen af cyklonens hvirfvelrörelse,
t. ex. i en »dal» mellan tvänne anticykloner.
Bildningen föregås alltid af stark nederbörd.

II. Anticyklonen.

1. Mycket stora anticykloner förete ingen
bestämd rörelse; de förblifva ofta hela veckor
igenom nästan orörliga, och deras uppkomst
eller upplösning synes bero endast af de stora
allmänna strömningarna i atmosferen. Sådana äro
de stora anticykloner, som befinna sig norr om norra
och söder om södra vändkretsen.

2. Andra, vanligen något mindre dylika, utbildas
och bibehållas på de ställen af jordytan, der genom
utstrålning stark afkylning och förtätning af de nedre
luftlagren ega rum. Dylika utbildas vintertiden
öfver de större kontinenterna; en mindre anticyklon
utbildar sig af samma orsak ofta öfver skandinaviska
halfön.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>