Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderleksförutsägelse. Att förutsäga väderleken har sedan urminnes tid ansetts för en lika lockande som svår uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vädermakeri. Samma vidskepelse har emellertid,
oaktadt den grymmaste förföljelse, frodats under
senantiken, medeltiden och ända in i 18:de årh.,
ej endast bland den okunniga hopen, utan äfven
bland de mest framstående lärde och statsmän. Först
»upplysningstidenvarfvet» gjorde ett slut derpå. I
synnerhet medeltiden är härutinnan sorgligt
bekant, och den beryktade »Hexhammaren» af 1487
(se Hexeriprocesser) har särskilda föreskrifter
mot vädermakare. Ransakningsmetoden var tortyr,
straffet att å båle brännas. Reformationen förmådde
ej utrota vidskepelsen. Under 16:de och 17:de
årh. blefvo i Europa hundratals manliga och qvinliga
vädermakare torterade och brända (se härom J. van
Bebber: »Handbuch der ausübenden witterungskunde;
I. Geschichte der wetterprognose», 1885). Den enda
kunskap, som under dessa mörka tider kunde förvärfvas,
låg i de gamla ordspråk och »märken» om väderleken,
som lefde bland folket. Flere af dessa stödja sig på
verkliga iakttagelser af vinden, molnen, himlens färg,
djurens uppförande, särskildt foglars och insekters
flygt och läte, bemärkelsedagar o. s. v. och ega
derför en viss betydelse vid förutsägelser. Emellertid
var intet större framsteg möjligt, förr än regelbundna
och fortlöpande väderleksiakttagelser började
utföras och antecknas. Några enstaka serier af
sådana finnas från 16:de (berömd är »Tyge Brahes
meteorologiske dagbog holdt paa Uraniborg for
aarene 1582–1597», utgifven i Köpenhamn 1876) och
17:de årh., men först i det 18:de årh., sedan den
på 1600-talet uppfunna termometern och barometern
kommit i bruk, blifva meteorologiska iakttagelser mera
allmänna. Barometern blef också snart ansedd som den
bäste väderleksspåmannen. De med dessa hjelpmedel
vunna förutsägelserna omfattade emellertid blott
några timmar, högst en eller två dagar. Men redan i
forntiden hade de lärde såväl som folket sökt vinna
kunskap för längre tid genom att ställa väderleken
i samband med himlakropparnas, särskildt solens och
månens, rörelser. Solens inverkan är så påtaglig,
att den ej kan undgå den ytligaste iakttagelse; men
enär väderlekens dagliga och årliga förändringar ej
förslå att förklara alla dess vexlingar, sökte man
orsaken till dem i månens, planeternas, kometernas och
stjernornas olika ställning. Så uppstod, i samband
med astronomien och astrologien, den så kallade
astrometeorologien. Men då noggranna iakttagelser och
jämförelser mellan dessa och de uppställda hypoteserna
saknades, blef det hela blott en fantasiens lek, och
intet framsteg gjordes. Först under 18:de årh. började
på detta område en vetenskaplig forskning. Sedan
genom Copernicus’, Tyge Brahes, Kepplers, Galileis
och Newtons astronomiska upptäckter himlakropparnas
massor, afstånd, rörelser och inbördes verkan blifvit
kända, riktades undersökningen mera uteslutande
på inverkningar af solen samt den oss närmaste
himlakroppen, månen. Genom Newtons upptäckt att
hafvets ebb och flod var en omedelbar inverkan af
månens och till en mindre del solens attraktion vann
den gamla åsigten om månens
inverkan på väderleken en ny och vigtig
stödjepunkt. Härmed börjar för meteorologien ett
nytt skede. De utmärktaste forskare riktade under
mer än ett århundrade sin uppmärksamhet på denna
fråga. Noggranna meteorologiska iakttagelser utfördes
och jämfördes på det sorgfälligaste med månens
ställning, och man undersökte denna himlakropps
inverkan på lufttrycket, nederbörden, molnmängden,
temperaturen, vindarna, åskvädren och väderleken i
allmänhet. Forskare sådana som Daniel Bernoulli,
Lambert, Laplace och Mädler sysselsatte sig med
uppgiften. För sin tid berömd var italienaren Toaldo
(1719–98), professor i astronomi och meteorologi
i Padua, som tillskref månen ett afgörande
inflytande på väderleken. Toaldos teori gjorde stort
uppseende och föranledde anställandet af en mängd
observationsserier, hvilka så småningom vederlade
densamma. Resultatet af dessa forskningar, som pågått
ända till närvarande tid, är att månen visserligen
har ett inflytande på väderleken, men så svagt, att
det endast genom de noggrannaste undersökningar
kan upptäckas. Blott i fråga om åskväder och
luftelektricitet är detta inflytande jämförelsevis
betydligt. Månens inverkan på luftelektriciteten kan
enligt en nyss utförd undersökning af doktorerna
Arrhenius och Ekholm förklaras ur det antagandet
att månen har en negativ elektrisk laddning, 1,200
gånger större än jordens. Men i hvarje fall är månens
inverkan på väderleken alltför svag, för att derpå
skulle kunna grundas några praktiskt användbara
väderleksförutsägelser. Det är nämligen endast
i medelvärdet af en mångårig observationsserie,
som inverkan af månens dagliga eller månatliga
rörelse kan upptäckas. I de enskilda fallen skymmes
denna fullständigt af de på andra orsaker beroende
väderleksvexlingarna.
En icke ringa uppmärksamhet har på sista tiden
österrikaren Rudolph Falb lyckats vinna bland
allmänheten genom sina spekulationer om månens
inflytande på väderleken. Falb anser, att månens
attraktion i samverkan med solens kan framkalla
häftiga rörelser i jordens inre liksom i atmosferen,
hvarigenom jordbäfningar, cykloner, åskväder och
hagel m. m. skulle uppstå. Han särskiljer dervid
6 s. k. flodfaktorer, beroende på fullmåne, nymåne
samt månens och solens största närhet till jorden
och läge i eqvatorn. Emellertid visar en lätt
beräkning, att månens och solens förenade inverkan
ej ändrar tyngden vid jordytan med mera än högst en
milliondel. Enär denna kraft är proportionel mot den
massa som påverkas, blir verkan betydligt större
på hafvet än på luften, och ebb- och flodverkan
på atmosferen är så ringa, att den endast med
svårighet kan uppvisas. Falbs erfarenhetsbevis bestå
blott i utletandet af enstaka gynsamma fall med
förtigande eller bortförklarande af de ogynsamma;
med öfverensstämmelsen i tid räknas ej så noga. Ej
häller hans jordbäfningsteori har hållit profvet
inför en vetenskaplig granskning. I sammanhang härmed
bör omnämnas den bland allmänheten gängse åsigten
att månskiftena (ny och nedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
