Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek (fronnord. veðrleikr, vädrets beskaffenhet), meteor., sammanfattningen af alla de företeelser, som ega sitt ursprung och försiggå i luftkretsen, atmosferen - Väderleksförutsägelse. Att förutsäga väderleken har sedan urminnes tid ansetts för en lika lockande som svår uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3. Vik kallas en sekundär cyklon, som är ännu
mindre utbildad, så att den visar sig
blott som en inbuktning af isobarerna från en cyklon
till en närliggande anticyklon. Kartan af d.
4 Jan. 1893 visar trenne dylika i östra Frankrike
och mellersta Tyskland, en i Bottniska viken, en
vid Skotlands vestkust samt en annan i vestra delen
af Medelhafvet.
4. Ränna är en långsträckt, föga utbildad
cyklon, vanligen med svaga vindar; ofta utgör den
endast det sista stadiet af en nästan upplöst cyklon.
En dylik af oregelbunden form synes å ofvannämnda
karta, sträckande sig från Bretagne genom Engelska
kanalen öfver Nordsjön upp till Skagerrack.
5. Dal är en ännu mera outvecklad cyklonform,
visande sig som en sänka i lufttrycket mellan
tvänne anticykloner.
II. Anticykloniska typer:
6. Anticyklon (motsatsen till 1). Exempel på
en väl utbildad sådan öfver nordöstra Ryssland synes
å ofvannämnda karta. En liten dylik ligger öfver
vestra och mellersta Frankrike; en ännu mindre
sträcker sig från Jylland till Nordsjö-kusten.
7. Sekundär anticyklon, del-anticyklon (motsatsen
till 2), är en vid randen af en större
anticyklon förekommande mindre. Exempel härpå
finna vi å kartan i den anticyklon, som ligger öfver
finska och svenska Lappland, bildande liksom ett
bihang till nyssnämnda stora ryska anticyklon.
8. Udde l. nos (motsatsen till 3) kallas en
sekundär anticyklon, som är ännu mindre utvecklad,
så att den visar sig endast såsom en utbuktning
af isobarerna från en anticyklon mot det lägre
lufttrycket. Exempel härpå finna vi å kartan i den
udde af högt lufttryck, som utgår från nyssnämnda
del-anticyklon längs den skandinaviska fjällryggen
mot syd-syd-vest, vidare i mellersta Tyskland tvänne
dylika uddar samt en bredare öfver Pyreneiska halfön.
9. Rygg l. ås är en smal, långsträckt anticyklon,
som åtskiljer tvänne cykloner eller områden med
lägre lufttryck. En sådan synes å kartan,
sträckande sig från nordvestra delen af Nordsjön
öfver Storbritannien och vestra delen af Engelska
kanalen; en annan åtskiljer den cyklon, som
ligger öfver södra Italien och omgifvande haf,
från den öfver ungerska slätten.
III. Obestämda typer:
10. Område med räta isobarer l. sluttning är
ett område mellan en större cyklon och en större
anticyklon, som icke kan sägas tillhöra någondera.
11. Jämnt lufttryck. Detta, som ytterst sällan
inträffar för ett större område af jordytan, och
då egentligen blott på högsommaren, utmärker,
att jämnvigt i atmosferen för en kort tid afbrutit
den eljest herskande hvirfvelrörelsen. En sådan
jämnvigt är dock alltid osäker och föga varaktig.
Hvarje sådan enkel typ har sin bestämda väderlek,
som visserligen vexlar något med orten och årstiden
samt efter typens olika utsträckning och styrka,
luftens olika temperatur och fuktighet o. s. v.,
men på det hela är så bestämd,
att väderleken för en ort inom typens område kan
i allmänna drag angifvas blott med stöd af den
synoptiska kartan. I allmänhet har väderleken i de
anticykloniska typerna en karakter, som liknar den
i anticyklonen, i de cykloniska en liknande den i
cyklonen, dock med vissa afvikelser, för hvilka
det skulle vara för långt att här redogöra,
Ju mera utpräglade lufttrycksfördelning och
vindfördelning äro, dess mera bestämdt framträder
också den motsvarande väderleken. Endast genom
ett sorgfälligt studium af en mängd noggranna
och fullständiga synoptiska kartor kan man vinna
förmågan att ur ett gifvet fall sluta sig till
den för handen varande väderleken. För närmare
detaljer hänvisas till H. E. Hamberg: »Hjelpreda
vid väderleksförutsägelser» (1889), och Abercromby:
»Weather, a populär exposition of the nature of
weather changes from day to day» (London 1887). Ofvan
anförda indelning i väderlekstyper är i hufvudsak
uppställd af Abercromby. Om de förändringar, som
dessa enkla väderlekstyper undergå, och om lagarna
derför se Väderleksförutsägelse. N. E–m.
Väderleksförutsägelse. Att förutsäga väderleken har
sedan urminnes tid ansetts för en lika lockaride som
svår uppgift. Till följd af uppgiftens svårighet har
derför i allmänhet hittills hvarje sundt och nyktert
tänkande förutsägare måst begränsa sin spådom till
en ganska kort tid (blott några timmar eller dagar)
samt nöja sig med en större eller mindre grad af
sannolikhet. Emellertid finner man alltifrån den
grå forntiden och till våra dagar också en talrik
skara »väderleksprofeter», som ej äro så blygsamma,
men hvilkas spådomar snarast böra betecknas såsom
vidskepelse eller bedrägeri, och som alltför ofta satt
hela konsten i vanrykte. Naturligtvis var i äldsta
tider den rena vidskepelsen förherskande. Enligt
denna bero väderlekens vexlingar på öfvernaturliga
väsendens godtyckliga ingripande i naturens ordning,
och spådomskonsten bestod då mestadels endast i
försök att utforska och beveka dessa väsendens vilja
genom trolldom och besvärjelser. Väderleksspåmannens
yrke var då vanligen detsamma som regn-, storm-
och hagelmakarens. Å ena sidan var regnmakaren
visserligen, liksom ännu i dag hos de vilda folken,
en ansedd, omtyckt och mycket anlitad man, men som
afvärjandet af storm och hagel också tillhörde yrket,
så var detta alltför ofta i hög grad otacksamt och
farligt. Så snart en dylik olycka inträffade, blef
han oftast grymt misshandlad och dödad, så mycket
snarare, som luften alltsedan forntiden haft rykte om
sig att vara de onda andarnas älsklingstillhåll och
spåmannen derför ansågs stå i förbund med dessa onda
makter. Vetenskapens historia förtäljer om en mängd
af de mest afskyvärda förföljelser mot föregifna
trollkarlar och hexor, som genom besvärjelser af
dylika andar framkallat oväder. Kristendomen har
ingalunda räddat från denna vidskepelse. Enligt
kyrkofadern Augustinus kunna de gudlöse med demonernas
hjelp förstöra skörden genom hagel och oväder. Kejsar
Konstantin förbjöd med stränghet allt sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
