Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vrtra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fonetiska byggnad till föremål för noggranna och
vidlyftiga studier, hvilkas resultat han framlagt i
flere publikationer. Bland dessa förtjena särskildt
framhållas de båda på en rik materialsamling och
noggranna iakttagelser grundade större arbetena
Svenska språkets ljudlära (1885) och Svensk
uttals-ordbok (1889–91), hvilka han utgifvit i
samverkan med fil. doktor I. A. Lyttkens.
Wulfila (hos grekiska skriftställare skrifves namnet
äfven Ulfilas), bibelöfversättare och lärd, biskop
och statsman, föddes omkr. 311 af kristna föräldrar,
som af vestgoter från trakterna n. om Donau,
stadda på plundringståg i Kappadocien, bortförts i
fångenskap. Född och uppfostrad bland goterna, antog
W. helt och hållet gotisk nationalitet. Intill sitt
trettionde år var han »lector» i hemlandet; men då han
såsom deltagare i en beskickning omkr. 341 kom till
Konstantinopel, blef han der vigd till biskop, såsom
sådan den förste i goternas land n. om Donau. Sju år
senare förde han sin af hedniska stamfränder hårdt
ansatta menighet öfver Donau till Mesien. År 360
deltog han sannolikt i ariansynoden – ty W. var arian
– i Konstantinopel. Af kejsar Theodosius kallad att
deltaga i en disputation, afled han i Konstantinopel
383 (icke, såsom vanligen uppgifves, 381). – Såsom
sitt folks anförare och biskop utvecklade W. en
storartad verksamhet. Icke mindre betydande var
han såsom lärd och skriftställare. Han skall hafva
predikat och författat både på grekiska, latin och
gotiska; han uppfann det gotiska alfabetet, och han
öfversatte från grekiska till gotiska nästan hela
bibeln (troligen blott Konunga- och Krönikeböckerna
undantagna), hvarvid han dock för vissa delar torde
haft medhjelpare eller fortsättare (t. ex. vid
Esra och Nehemia böcker; psalmerna öfversattes
troligen först efter W:s död af de båda gotiske
andlige Sunnia och Fretela). Af denna wulfilanska
öfversättning är till våra dagar ingenting bevaradt
under W:s namn; men det kan icke lida det ringaste
tvifvel, att ju till W:s verk höra de fragment af
en anonym gotisk bibelöfversättning, som föreligga
i den s. k. Codex argenteus (se d. o. och Uppström
1) i Upsala (stora stycken af evangelierna, bland
dem Markus’ fullständigt), Codex carolinus i
Wolfenbüttel (stycken af Romarebrefvet), Codex
taurinensis i Turin (små bitar af Galater- och
Kolosserbrefven) och de fyra Codices ambrosiani i
Milano (stycken af Esra, Nehemia, Matteus och alla
Paulus’ bref, bland dem det 2:dra Korintierbrefvet
fullständigt). Emellertid äro samtliga de nämnda
handskrifterna afskrifna först omkr. 500 eller
något senare och i norra Italien under östgoternas
herravälde derstädes. W:s bibelöfversättning
nyttjades således icke blott af hans eget folk,
vestgoterna, utan äfven af de med dem nära befryndade
östgoterna. Se E. Sievers’ uppsats i »Grundriss der
germanischen philologie» (utg. af H. Paul, II,
67, ff.).
Ad. N–n.
1. Wulfvenstjerna, Jonas, friherre, ämbetsman, föddes
d. 16 Juli 1681 i Vestergötland och var son af en
ofrälse ryttare, som
tjenat sig upp till officersgrad och adelskap. W. var
riddarhussekreterare fr. o. m. 1710 t. o. m. 1731
års riksdag och förvärfvade sig stort anseende genom
det utmärkta sätt, hvarpå han skötte denna befattning
under så pröfvande omständigheter, som Frihetstidens
första riksdagar erbjödo, då riddarhuset efter att
under 40 år hafva varit dömdt till vanmakt eller
overksamhet blef den förnämsta kraften i det svenska
statslifvet. Med skäl har han derför räknats till
de s. k. »riksfäderna» under Frihetstiden, hvars
statsskick han också redan under Karl XII:s tid
skall hafva varit med om att förbereda. Äfven på den
allmänna lagstiftningen utöfvade W. stort inflytande,
i det han, sedan 1724 medlem af lagkommissionen, tog
en verksam del i fullbordandet af 1734 års allmänna
lag och dess genomdrifvande på riksdagen. 1727 blef
han på riddarhusets förord kammarråd, på hvilken
plats han äfven ådagalade stor duglighet. Till sina
politiska åsigter var W. en moderat mössa. 1749
tog han afsked från kammarrådsämbetet och 1762
från lagkommissionen. S. å. blef han friherre, men
begärde och fick, då hans söner aflidit barnlösa
före honom, öfverflytta denna värdighet till sin
måg, K. M. Adlermarck. W. dog d. 12. Dec. 1762.
S. B.
2. Wulfvenstjerna, Johan, ämbetsman, den
föregåendes son, föddes d. 18 Nov. 1711.
Riddarhussekreterare (1741–47) och
kammarråd (sedan 1747), skötte han liksom fadern
dessa befattningar på ett förtjenstfullt sätt.
Under mössornas kamp mot hattväldet på 1740- och
1750-talen var W. en af deras bästa riddarhustalare.
Han dog d. 14 Juni 1758 på Hellefors bruk i
Södermanland. S. B.
3. Wulfvenstjerna, Gustaf, diplomat, den
föregåendes broder, föddes d. 16 Sept. 1714 i
Stockholm. Efter att hafva varit minister vid
det sachsiska hofvet 1744–47, under hvilken, tid
han i hög grad vann konung Fredrik II:s i Preussen
vänskap, utsågs han 1747 af sekreta utskottet till
svensk minister i Petersburg under de förvecklingar,
som uppkommit med Ryssland med anledning af
kejsarinnan Elisabets förbittring öfver Adolf Fredriks
förbindelser med hattpartiet. Redan följande år
miste han dock denna plats, emedan kejsarinnan gjorde
till vilkor för återkallandet af den hänsynslöse
ryske ministern i Stockholm, v. Korff (se denne),
att äfven det svenska sändebudet i Petersburg
skulle återkallas. Han blef då i stället minister
i Preussen, och 1752 ville Adolf Fredrik utnämna
honom till minister i Paris, men rådspluraliteten gaf
platsen åt U. Scheffer, och W. fick stanna
i Preussen. Vid Pommerska krigets utbrott 1757 begaf
W. sig till Stralsurid, der han dog d. 9 Maj 1758.
S. B.
Vulgata (Lat., »den allmänt brukade», näml. versio,
öfversättningen). Se Bibelöfversättningar,
sp. 460–461.
Vulgivaga, Lat., den bland hopen ströfvande, den
lösa, oregelbundna, ett binamn till gudinnan Venus,
uppfattad från en viss synpunkt. Se Aphrodite,
sp. 888, och jfr Pandemos.
Vulgo, Lat., i allmänhet, vanligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
