Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vrtra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vulgus, Lat, menige man, den obildade hopen. Jfr
Profanum vulgus.
Vulgär (Lat. vulgaris , af vulgus; se d. o.), som är
utmärkande för menige man, alldaglig, utan lyftning,
låg, ohyfsad, simpel. – Vulgärlatin. Se Romanska
språk. – Vulgärrationalism. Se Lutherska läran,
sp. 320–321.
Vulkan, den försvenskade formen af Lat. Vulkanus.
Vulkan (af Lat. Vulcanus, se d. o.), geol., en
antingen helt ringa, vanligen rund, upphöjning eller
ett ofta högt berg (eldsprutande berg), som står eller
förr stått i förbindelse med jordens inre medelst en
rörformig, lodrät kanal, genom hvilken upphettade
eller glödande och smälta stenmassor jämte gaser
och vattenånga uppkastas. Det finnes äfven sådana
vulkanöppningar, ur hvilka endast ett med vatten
uppblandadt slam framqväller, s. k. slamvulkaner,
samt sådana, som utveckla endast gaser, s. k.
gasvulkaner (se d. o.).
Man skiljer emellan ännu verksamma vulkaner och
utslocknade, hvilka senare under den historiska
tiden icke varit i verksamhet. Flere tusen vulkaner
äro kända. De förekomma öfver hela jorden, vid
eqvatorn lika väl som i polartrakterna, i norra
lika väl som i södra hemisferen. I afseende på
fördelningen har man anmärkt, att de hufvudsakligen
förekomma i närheten af hafskusterna och på öar,
ja t. o. m. på hafsbottnen, och endast undantagsvis
i de inre trakterna af fastlanden. I synnerhet äro
de amerikanska och de asiatiska kuststräckorna, som
begränsa Stilla hafvet, äfvensom öarna uti detta,
utmärkta för en stor ymnighet på vulkaner. Dock ega
äfven de flesta af Atlantiska hafvets öar vulkaner
eller berg af vulkaniskt ursprung, t. ex. Azorerna,
Kanarieöarna, Kap Verde-öarna, S:t Helena m. fl. –
Bland de mera kända vulkanerna ligga högst få på
större afstånd än 300 km. från hafskusten. De
märkligaste äro Vesuvius (Italienska halfön),
Etna (Sicilien), Hekla (Island), Jorullo (Mejico),
Cotopaxi (Syd-Amerika). Det vulkanrikaste land
på jorden är Java. Verldens högsta vulkanberg
torde vara det nära 7,000 m. höga Aconcagua inom
Chiles vulkanområde. I Europa finnas utslocknade
vulkaner inom Auvergne i Frankrike, Eifelområdet i
Tyskland, i det spanska Katalonien samt på några
ställen i Österrikiska Schlesien, i Mähren och i
Siebenbürgen. Hvad Sverige beträffar, hafva under
tertiärtiden vulkaniska utbrott egt rum inom
basaltområdet i mellersta Skåne, ryolit-området vid
sjön Mien i södra Småland och andesit-området vid
sjön Dellen i Helsingland.
Till den allmänna yttre karakteren hos ett vulkanberg
höra dess kägelform och den trattformiga insänkningen
i toppen, den s. k. kratern , hvilken nedåt fortsätter
såsom en smalare eller vidare kanal. Käglans spets är
än mera, än mindre afstympad, beroende af kraterns
storlek, hvilken dock ej står i något förhållande till
sjelfva bergets storlek. Det finnes små, oansenliga
vulkaner, som hafva en i sanning ofantlig öppning,
under det att många större visa en
ganska liten kittelformig fördjupning på
toppen. Vulkanerna Tengghèr på Java och Kilauea på
Havaii hafva de största kända kratrar. Vanligen
befinna sig vulkanerna flere tillsammans i samma
vulkaniska trakt, och de äro då antingen ordnade
i rader, s. k. kedjevulkaner, eller grupperade
rundt omkring en stor vulkan, hvilken liksom bildar
medelpunkt till de öfriga, s. k. centralvulkaner. Till
det förra slaget höra de på Amerikas vestkust och
Asiens östkust belägna vulkanerna. Etna på Sicilien
är en tydligt utvecklad centralvulkan. Kedjevulkanerna
hafva troligen bildats utefter större, enstaka remnor,
som uppstått i den fasta jordskorpan, och som blifvit
fyllda med fasta ämnen, utom på just de punkter, der
vulkanerna nu befinna sig. Sjelfva vulkanberget har
bildats genom sammanhopandet af de från jordens inre
uppkastade ämnena, slagg, lava m. m., hvarigenom ett
kägelformigt berg småningom uppbygts öfver en remna
eller kanal i den fasta jordskorpan, som i öfrigt
kan ligga tämligen orubbad. Vulkanerna ega perioder
af verksamhet och hvila. Ju längre hvilan varat,
dess fruktansvärdare plägar det utbrott blifva,
hvarmed verksamhetsperioden åter börjar. En vulkans
utbrott utgör alltid en utomordentligt storartad
och underbar företeelse. Det förebådas vanligen
af ett doft, underjordiskt dån, hvilket stundom
står i sammanhang med jordstötar eller fullständig
jordbäfning. Det underjordiska bullret tilltager
alltmer i styrka och öfvergår vid våldsammare utbrott
till det häftigaste brakande, ej olikt kanonskott
och skarpa åskknallar. Dånet och darrningen i
marken komma troligen från ett ansenligt djup,
ty ej sällan förnimmas båda dessa företeelser på
betydligt afstånd från vulkanen, alldeles som om
denna befunne sig i närmaste granskap. Redan under
flere dagar före utbrottets början visar sig öfver
kratern en rökpelare, som efter hand tilltager i
omfång och täthet samt i lugnt väder uppstiger till
flere tusen fots höjd. Slutligen börjar det egentliga
utbrottet (eruptionen). En häftig stöt, åtföljd
af ett fruktansvärdt brakande, tillkännagifver,
att de ångor och gaser, hvilka sträfva att bana sig
väg ut i luften, öfvervunnit de förhandenvarande
hindren och att kraterkanalen öppnats. En explosion
har inträffat. Väldiga ångmassor jämte stenar och
sand, som förut fyllt kratern, uppslungas högt i
luften. Igenom den smälta lavan (se d. o.), som nu
stigit till en viss höjd i kraterkanalen, uppstiga
tätt efter hvarandra ofantliga blåsor af vattenånga
ur kraterns öppning. Dessa blåsor brista sönder, när
de närma sig ytan, samt rycka då med sig en oerhörd
massa rödglödgade lavastycken, hvilka, i form af
större och mindre block och stenar, uppslungas till
en betydlig höjd, hvarifrån de nedfalla dels tillbaka
i kraterns djup, dels, och hufvudsakligen, på bergets
sidor. De smälta lavastyckena blifva under sin färd
genom luften stundom afrundade, innan de hunnit
stelna, samt bilda stora, runda bollar, som kallas
vulkaniska bomber; de mindre bitarna benämnas lapilli
eller rapilli. Dessutom utstötes ur vulkankratern
en särdeles stor myckenhet fint, slaggartadt stoft (s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
