Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»virtuella» hastigheter. Beträffande dem är en
anmärkningsvärd sats gällande, hvilken benämnes
den virtuella hastighetsprincipen. Tänker man sig
nämligen de krafter, hvilka verka på kroppens punkter,
projicierade på motsvarande riktningslinier vid
förflyttningen, och multiplicerar man projektionens
storlek med den virtuella hastigheten, blifver
vid jämnvigt mellan krafterna de så erhållna
produkternas summa lika med noll. Dervid räknas
produkten eller virtuella momentet positivt eller
negativt, alltefter som kraften och förflyttningen
äro riktade åt lika eller motsatta håll. Redan
Galilei angaf den virtuella hastighetsprincipen
såsom en allmän lag för jämnvigt vid maskiner. Jean
Bernoulli visade, att den är gällande för alla kroppar
och alla krafter; Legrange ville göra den till den
teoretiska mekanikens grundval, och i hans »Mécanique
analytique» äro mekanikens satser härledda från denna
princip. G. R. D.
Virtuos (Ital. virtuoso, egentl. mästerlig, af
Lat. virtus, kraft, skicklighet), person, som bragt
sig upp till mästerskap i utöfningen af någon konst,
i synnerhet i fråga om musikalisk exekution. –
Virtuositet, mästerlig förmåga, öfverlägsen
färdighet. Med virtuositet, till skilnad från äkta
konstnärskap, förstås vanligen en färdighet, som hälst
glänser med öfvervinnande af tekniska svårigheter,
utan att förmå inlägga tillräckligt af konstnärlig
anda.
Virtus, ett latinskt feminint ord, som betyder
mandom, mannamod, hjeltemod, äfven kraft, duglighet,
dygd. Personifierad såsom hjeltekraftens gudinna,
hade Virtus – dels i förening med Honos (se d. o.),
dels för sig – tempel i Rom, mest uppbyggda af
fältherrar efter vunnen framgång i krig. På mynt från
republikens dagar och i synnerhet från kejsaretiden
förekomma Virtus och Honos, den förra i full rustning,
den senare i fredsdrägt med ymnighetshornet.
R. Tdh.
Wirtz (Würtz), Paul, friherre, krigare, son af
Klas Wirtz, oxhandlare i Husum (Slesvig), och Maria
Bas. Efter att hafva genom oförutsedt lyckliga
omständigheter först i en jesuitskola i Wien,
sedermera under vidsträckta resor fått tillfälle
att släcka sin kunskapstörst och bl. a. inhemtat
en betydande språkkunskap gjorde han sina första
lärospån i krigareyrket under 30-åriga krigets senare
skede. Vid dess slut hade han avancerat till öfverste
under Karl Gustafs öfverbefäl. Under det denne furste
efter fredsslutet 1648–50 uppehöll sig i Tyskland
såsom Sveriges generalissimus för att öfvervaka
fredens verkställande, åtnjöt W. hans synnerliga
förtroende och gick honom på åtskilliga sätt till
handa. I April 1651 anlände han i hertig Adolf Johans
sällskap till Stockholm och erhöll senare på året
(d. 18 Aug.) af drottningen åtskilliga hemman i
Vestergötland i donation. Emellertid förblef han
särskildt nära förbunden med det pfalziska huset och
i synnerhet med Karl Gustaf, hvars literära intressen
och smak i öfrigt han synes hafva delat. I slutet af
1651 begaf han sig till prinsen, som uppehöll sig på
Öland, och det var då, som han ofrivilligt inblandades
i den Messeniska högmålsprocessen (se Messenius 3). Ett bref,
som W. skrifvit i prinsens namn till den äldre
Messenius med förfrågan om hvem som vore författare
till den förgripliga paskill, som tillsändts
prinsen, blef nämligen användt som bevismedel vid
rättegången. I April 1653 finna vi W. i Hamburg
på resa i något Karl Gustafs uppdrag. Sannolikt
var det då, som prinsen anmodat honom att besöka
det hertigliga hofvet i Gottorp med hänsyn till
det påtänkta frieriet till en af prinsessorna
derstädes. Resan gällde till utseendet Köpenhamn,
men både på bort- och hemvägen stannade W. i
Gottorp, der han af hertigen mottog uppdraget att
begifva sig till England för att for Holstein utverka
neutralitet och fri handel under det pågående kriget
mellan England och Holland. Öfver Holland begaf han
sig också till England, der det d. 8 Dec. lyckades
honom att utverka det önskade neutralitetsfördraget
med handelsfrihet för Holstein. Efter sin
återkomst från England 1654 utnämndes han till
generalmajor. Måhända stod denna utnämning i samband
med hans furstlige vän Karl Gustafs uppstigande på
svenska tronen. Redan i Aug. s. å. var W. kommendant
i Stade och underbefälhafvare i det då pågående
s. k. Bremiska kriget, till hvars afslutande han
kraftigt bidrog. Med sina i hertigdömet Bremen
samlade trupper tågade han tidigt på sommaren 1655
åt Pommern för att stöta till den armékår, som
under Arvid Wittenberg i Juli inryckte öfver polska
gränsen. Wirtz jämte Radziejowski förde den första
underhandling, som ledde till polska landsdelars,
vojevodskapen Posens och Kalisz’, underkastelse. När
kort derefter Karl Gustaf sjelf anryckte, följde
W. honom på segertåget söderut. Den 18 Okt. 1655
utnämnde konungen honom till kommendant i det i
Sept. eröfrade Krakov. Det dröjde ej länge, innan han
der inneslöts af fienden. I April 1656 blockerades
fästningen af general Dembinski, men W. öfverraskade
och förstörde i Maj vid Mogillo hans läger. Kort
derpå, d. 31 Juli, uppref han en annan afdelning, på
3,800 man, i dess läger vid Tinietz (10 km. ofvanom
staden). Genom dessa operationer fick han så mycken
luft, att han kunde låta införa i fästningen »ett
ansenligt magazin», hvarigenom det blef honom möjligt
att hålla ut den tredje belägringen, under Lubomirski,
från d. 16 Sept. 1656 till i Febr. 1657, då furst
Rakoczys anmarsch befriade honom. Lubomirski gaf W.,
då han upphäfde belägringen, de amplaste loford,
och Karl Gustaf utnämnde honom d. 1 April 1657
till friherre af Örneholm (Finland). Enligt Karl
Gustafs order skulle W. på våren 1657 till Rakoczy
öfverlemna Krakov och begifva sig till konungen; men
då Rakoczy ej ensam kunde försvara staden och fienden
spärrade vägen för W:s förening med konungen, måste
W. qvarstanna i Krakov, medan konungen anträdde
sitt tåg till Danmark. När sedan på sommaren Rakoczy
tvungits att nedlägga vapen och staden kringränts af
österrikare och polacker, ingick W. i Aug. 1657 en
mycket hedrande kapitulation. Trots det tillförsäkrade
fria aftåget och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
