Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikers jernmalmsfält ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anfall skedde endast sporadiskt och efter långa
mellantider i de land, der de rönte ett kraftigt
motstånd, men i de af inre strider söndrade slaviska
och finska landen samt Friesland, Frankrike, England,
Irland och Skotland togo de snart stamhåll och spelade
mästare. 4) Tågen till de längst aflägsna landen
synas, åtminstone stundom, hafva förorsakats deraf
att, sedan nordiska välden upprättats i olika delar
af Europa, deras konungar eller höfdingar inkallat
hjelp från hemmet mot sina närmaste fiender och derpå
hetsat sina besvärliga stamfränder mot aflägsna
land för att blifva dem qvitt och försett dem med
vägvisare, der sådant erfordrades. Så gaf Richard I
af Normandie anledning till tåget mot Spanien 964–966
och kanske äfven till det följande 968–969, och de
ryske herskarna hafva troligen på samma sätt gifvit
anledning till alla härnadstågen till Kaspiska hafvet.
Karakter och förlopp. Normannerna kommo i skaror
af några få till många hundra skepp, hvart och ett
med en besättning af 40 till 80 man, men de voro
i allmänhet icke sjökrigare, i synnerhet icke
under tågens första skede, och deras farkoster
egnade sig icke för sjöstrider. Råkade de ut
för ett kraftigare motstånd på sjelfva hafvet,
såsom fallet var vid Konstantinopel, vid Spaniens
kuster och under Alfred den store vid Englands,
så ledo de ofta förkrossande nederlag. Deremot voro
deras lätta farkoster egnade att dragas öfver land
förbi vattenfall eller förskansningar eller till
och med från en flod till en annan. Vikingarnas
hufvuduppgift var att komma oförvarandes öfver
en trakt och utplundra densamma. Derför vände de
sig mot flodmynningarna och rodde hastigt uppför
floderna, med förkärlek uppsökande kloster, kyrkor
och handelsstäder, der rikedomar funnos hopade. I
hastiga marscher genomtågade de ock landet till fots
eller med hästar, som de röfvat af innebyggarna
eller fört med sig, såsom hände vid färder öfver
Kanalen. Då de blefvo anfallna af öfvermakt, visade de
vanligen det mest öfverdådiga mod och en betydande
insigt i krigskonsten, men de uppsökte hälst sådana
trakter, der intet kraftigare motstånd kunde väntas
på grund af regenternas minderårighet, arméernas
frånvaro eller inbördes krig, som kunde skaffa dem
bundsförvanter. Den skräck, som de genom sin vilda
framfart spridde framför sig, var emellertid städse
deras förnämsta bundsförvant. Städerna intogos oftast
genom öfverrumpling, dock äfven genom ordentlig
belägring. Under de omkr. 100 år, då normannerna
rasade som värst, intogo de, plundrade eller brände
de flesta af norra och vestra Europas städer och
många andra: Hamburg, Nijmegen, Maastricht, Liége,
Mecheln, Aachen, Köln, Bonn, Trier, York, London,
Canterbury, Dublin, Cork, Waterford, Limerick,
Boulogne, Rouen, Paris, Nantes, Angers, Tours, Blois,
Orléans, Bordeaux, Toulouse, Sevilla, Pisa, Novgorod,
Polotsk, Rostov, Kiev, Smolensk, Konstantinopels
förstäder, Itil, Semendera, Derbend och Berdaa
s. om Kaukasus. Flere af dessa städer plundrades
förnyade gånger. I hvilken grad rof var målet upplyses
bl. a. af normannernas sed att för lösepenningens
skull taga fångar, hvilka sedan nedhöggos,
om ingen uppgörelse kom till stånd, eller såldes
på slafmarknader. Det framgår vidare deraf att de
öfverallt voro benägna att bevilja fred mot dryg
lösen. Sådan betalades i Frankrike under senare delen
af 800-talet vid olika tillfällen till ett sammanlagdt
belopp af många mill. francs, i England 100 år senare
i ännu större omfattning och vid Konstantinopel till
ryssarna 907 och 944 med visst belopp för hvarje
årtull, således efter samma beräkningsgrund, som på
danegäldens tid användes i England och troligen förut
i Frankrike. Ytterligare visar det sig deraf att
normannerna kunde köpas att anfalla hvarandra eller
sjelfmant bekrigade hvarandra för att få del af rofvet.
Sålunda köptes Velands här från Somme 861 att
anfalla normannerna i Seine, men dessa köpte sig i sin
ordning fred af sina fränder. Och 855 kom Sidroc från
Seine mot normannerna i Loire, men förmåddes att draga
bort mot hälften af rofvet. Liknande inbördes fejder
utkämpades äfven på Irland och i Ryssland om byte
och om land. Och nästan öfverallt anträffas normanner
som legoknektar eller vasaller i de furstars härar,
hvilkas land förhärjades.
Man vet ej när vikingatågen österut begynte, men
det är sannolikt, att de tagit sin början samtidigt
med tågen åt vester, enär eröfringarna infalla
samtidigt på bägge hållen. I v. inträffade det
första anfallet 793 vid Lindisfarne i norra England
(jutarnas tidigare invandring till Britanniens öar
hör icke till vikingatågen). 795 visade normannerna
sig första gången på Irlands och Wales’ kuster; 802
plundrades Iona utanför Skotlands vestkust. Dessa
färder hafva sannolikt utgått från Norge. 832
anfölls England i af en större flotta, denna gång
söder ifrån, och vid denna tid började också Irland
hemsökas af större härar. 810 sände Danmarks konung
den första flottan mot frankerna, om man bortser
från det alldeles enstaka anfall, som redan 515
gjordes på Gallien af en dansk eller götisk konung
Hugleik. 844 nådde vikingarna första gången Spanien
och hemsökte en gång, på det andra tåget mot Spanien,
Italien, der Pisa sköflades 860. År 865 anfölls
första gången Konstantinopel norr ifrån, och kort
derefter visade sig den första vikingaflottan på
Kaspiska hafvet. Med undantag af det danska tåget
mot Friesland 810, i hvilket 200 skepp deltogo, och
det likaledes af Danmarks konung anförda tåget på Elbe
845, i hvilket 600 skepp deltogo, utfördes i allmänhet
de första tågen af ett mindre antal skepp. Men
flottornas storlek växte alltmera under århundradets
lopp, från 100 skepp på det spanska tåget år 844
till 120 vid Paris år 845 och 700 dersammastädes år
885. Med ännu större flottor uppträdde normannerna
i öster: år 907 med 2,000 skepp, år 941 med mer än
1,000, bägge gångerna mot Konstantinopel. I dessa
tåg deltogo dock äfven slaver och finnar. Deremot var
det sannolikt en rent skandinavisk här på 500 skepp,
som 913 härjade Kaspiska hafvets stränder.
Då vikingarna blefvo mera förtrogna med de främmande
farvattnen, började de öfvervintra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
