Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikers jernmalmsfält ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptagits; så t. ex. arbetades den 1819–25 och
1849. Äfven i början af 1870-talet gjordes der
försök, som dock snart öfvergåfvos.
Th. N-m.
Vikers jernmalmsfält, hvilket eges af ett
grufbolag, är beläget straxt v. om Vikersviks station å
Nora–Karlskoga jernväg i Nora socken, Örebro
län. Fältet, som upptäcktes 1851, beröres äfven af
Vikern–Möckelns jernväg. Malmen är svartmalm,
innehållande mangan. Jernhalten är ej hög
(den håller sig omkr. 45 proc.), men halten af
mangan uppgår till 3–4 proc., hvaraf malmens
värde. Lagerarten består af talkjordssilikater
samt något mangan-, talk- och kalkkarbonater.
Fältet, som har en utsträckning af nära 3 km.,
är bearbetadt genom flere sammanbrutna grufvor.
Uppfordringen sker hufvudsakligen i två schakt,
»Erdmanns» och »Ekestubbes». Igensättningsbrytning
är genomförd. Malmbrytningen har i
medeltal utgjort omkr. 2,800 ton om året. Malmen
användes vid bessemerverk.
Th. N-m.
Vikers kapell, i Örebro län, Nora och Hjulsjö
bergslag, tillhör Nora stadsförsamling. 2,382
innev. (1891).
Vikhus, fideikommissegendom i Rytterns socken,
Snefringe härad, Vestmanlands län, omfattande 3 1/4
mtl och taxeradt till 130,000 kr. Det hörde under
medeltiden till Vesterås kloster, reducerades 1527
till kronan, såldes till biskop Henrik i Vesterås och
köptes 1566 af Ture Petersson Bielke. Det tillhörde
sedermera flere bekanta adliga slägter och gjordes
af grefvinnan Elisabet De la Gardie, f. Oxenstierna
(d. 1721), till fideikommiss. Nuv. innehafvare är
f. d. löjtnanten K. L. von Post.
B. S.
Vikhvalen, Balaenoptera rostrata, zool., hör
till familjen fenhvalar, Balaenopteridae, underordningen
bardhvalar, Mystacoceti, och ordningen hvaldjur,
Cetacea, inom däggdjurens klass. Vikhvalen är den
minsta af alla nordiska bardhvalar, enär dess längd
ej öfverstiger 10 m. Kroppen är mindre långsträckt än
hos samslägtingarna, och den höga ryggfenan sitter
längre fram än hos dessa, enär endast bakre delen
af dess bas ligger öfver anus. Vikhvalen är ofvan
svartgrå, under hvit. Bröstfenorna äro hvita, med
svart bas och spets. Barderna äro gulhvita. Ehuru
vikhvalen ofta förekommer vid Norges vestra och norra
kuster (der han är känd under namnet vaagehval), har
man enligt Lilljeborg endast några få gånger påträffat
honom vid någon svensk kust. Endast undantagsvis torde
den gå in i Kattegatt. Han uppehåller sig i norra
delarna af Atlantiska oceanen och i Norra ishafvet;
sällsynt är den i Medelhafvet. Till Norges kuster
kommer han om sommaren i motsats till sillhvalarna,
som förekomma derstädes under hösten och vintern. Den
lefver företrädesvis af smärre torskar, sill etc. I
trakten af Bergen fångas den uti vissa fjordar med
smalt inlopp, hvilket tillstänges med ett nät af
basttåg eller ock med ett trästängsel; den dödas der
med harpuner eller pilar.
L-e.
Viking (D. och N. viking, Isl. víkingr. Ordets
härledning är oviss. S. Bugge har framkastat frågan
om ett *vig-gengr, »som går till strid»; »viking»
sål. egentl. = stridsman, krigare), sjöröfvare,
fribytare, särskildt deltagare i ett »vikingatåg»
(se d. o.); (Isl. víking), sjöröfveri,
röfvaretåg till sjös (t. ex. fara i viking). Yrket
ansågs af våra förfäder under hednatiden och ännu en
tid efter kristendomens införande som mycket hedrande,
hvilket framgår bl. a. af det stora antalet runstenar,
som i vårt land äro resta efter män, hvilka farit i
viking, men redan i vår äldsta lag (1200-talet) är det
nidingsverk och urbotamål att »löpa å härskepp». Yrket
hade i forntiden sina regler, och rånande ansågs icke
i och för sig berömligt, utan det måste vara förenadt
med stora mandomsprof; ett sådant var hvarje färd
till långt aflägsna land. Vikingarna borde stå under
ledning af någon högättad man, och det ansågs vara
en stolt bragd att besegra andra berömda vikingar
och att rensa hafvet från simpla röfvare. Den bofasta
befolkningen for ofta i viking på våren och kom åter
till hemmet på hösten; men de egentlige vikingarna
lågo under vikingatidens blomstring ute året om och
»sofvo ej under sotad ås». Att plundra i eget land
ansågs nesligt, om man ej var dömd till landsflykt
och således kunde anses vara i fejd med sina landsmän.
N. H.
Vikingar, finskt partinamn. Se Wikingen
(veckobladet).
Vikingatåg, nordmannatåg, vikingafärder
(se Viking),
kallas de krigarefärder öfver hafvet, som den
skandinaviska Nordens folk, normanderna l. normannerna
(nordmännen), såsom de söderut boende folken kallade
dem, företogo företrädesvis under 9:de och 10:de
årh. och förra delen af det 11:te till Europas öfriga
land och vissa delar af Afrika och Asien i syfte att
skaffa sig ära och anseende samt att röfva gods och
guld eller intaga främmande land.
Orsakerna till dessa färder voro: 1) Förvecklingar
hemma i Norden, framkallade af de skandinaviska
rikenas enande till större monarkier och af olika
pretendenters eller ätters fejder om Nordens kronor,
hvarvid de öfvervunne eller på grund af sin börd
förföljde och hemlöse vände sig till främmande land
för att söka ersättning eller uppehälle. Stundom
utrustades också yngre bröder eller fränder efter
godvillig öfverenskommelse till vikingatåg. De
fleste af de stora härarnas anförare voro derför
konungasöner eller fränder till konungar. 2)
Utsträckningen af frankernas rike intill Danmarks
gränser genom sachsarnas underkufvande, hvilkas
bundsförvanter mot Karl den store danskarna varit. Den
första större vikingaflotta utsändes 810 af Danmarks
regerande konung, Gotfred, mot Karl den store, och en
hans efterträdare sände 35 år senare uppför Elbe mot
Ludvig den tyske en af de största flottor, som utgått
från Norden. Vikingatågen blefvo sålunda en reaktion
mot frankernas eröfringar och omvändelsenit. Att
religiös fanatism besjälat vikingarna framgår tydligt
af den hänsynslösa grymhet, som de ännu länge efter
vikingatågens början visade särskildt mot prester
och munkar både i öster och vester. 3) Söndring och
svaghet i de land, som af vikingatågen berördes. Denna
orsak har icke framkallat rörelsen, men väsentligen
bidragit till den ofantliga omfattning, som den fick
i midten af 9:de årh. Vikingarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
