Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikers jernmalmsfält ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en början alltid på öar, sedan äfven på
fastlandet. De äldsta vikingabolen äro troligen
norrmännens på skotska öarna. Från och med 830-talet
togo vikingarna vintersäte på Irland, något senare
(åtminstone från 843) på ön Noirmoutiers s. om
Loire, 851 i Seine, der ön Oissel från 855 var ett
fast läger, och samtidigt (851) på Shepey i Thames
och på Thanet. Efter 865 slogo de sig ned på öarna
i Svarta hafvet. Enstaka öfvervintringar gjordes
på Camargues i Rhônes delta 859–860 och på öar i
Kaspiska hafvet 944–945.
Nästa steg var eröfring. Omkr. 840 eröfrade norrmännen
större delen af Irland och intogo de städer, Dublin,
Cork, Waterford, Limerick, som de sedermera under
skiftande vapenlycka behöllo med få afbrott i öfver
300 år. 866–875 eröfrade danskarna Northumberland
och delade kort derefter sig emellan en del af Mercia
och Östangeln. 878 afträddes genom ett fördrag denna
s. k. Danelag till danskarna. Såväl dessa eröfringar
som de samtidiga tågen till Frankrike underlättades
väsentligen derigenom att danska tronpretendenter
blifvit insatta till landvärnsmän i Friesland och att
en af dem, Rorik, som blifvit af kejsaren fördrifven,
tilltvang sig landet genom eröfring 850. Från den
tiden blef Friesland en utgångspunkt för danska
vikingatåg, ända tills normannerna mot århundradets
slut tvungos att lemna landet. Redan 862 upprättade
svenskarna sitt stora välde i Novgorod, sannolikt
efter långvariga fejder med finnar och slaver,
motsvarande normannernas strider i vester. Under
senare delen af 800-talet öfversvämmades norra
Frankrike af normanner, och i början af 900-talet
kunde de taga landet i besittning och dela
detsamma. Konung Karl bekräftade år 911 Rollos
(Rolfs) besittningsrätt till Normandie, och något
senare föranledde Loire-normannernas härjningar,
att äfven Bretagne blef öfverlåtet till hertigen af
Normandie. Denna öfverhöghet blef dock föga mera än
ett namn.
Sedan en eröfring blifvit afslutad, inträder i denna
trakt ett afbrott i vikingatågen, åtminstone för
en tid, ehuru dessa kolonier stundom föranledde nya
tåg till andra land. Frieslands besittningstagande
af danskarna gaf en tid skydd icke blott åt kusten,
utan äfven åt inlandet. Danelagens afträdande gaf
England en kort tids lugn. Snart hemsöktes dock åter
de södra kusterna af vikingar, och i norr utbröto
tronstrider, af hvilka Wessex’ angelsachsiska konungar
visste begagna sig, så att de först skaffade sig
öfverhöghet öfver Danelagen och sedan införlifvade
landet i Wessex 954. Men under Ethelreds usla regering
förnyades härnadstågen (från 980) med utgångspunkt
från ön Wight och med stöd i Normandie. Och då
Ethelred 1002 sökte hämd på danskarna i England
genom att låta svekfullt öfverfalla och dräpa dem
i södra delen af landet (det s. k. danamordet; se
England, sp. 540), ledde detta till nya härnadståg
under Danmarks konung Sven Tveskägg, hvilka slutade
med hela Englands eröfring under hans son Knut den
store, 1017. – Den omständigheten att Irland aldrig
fullständigt kufvades, utan att dervarande
herskare, som tid efter annan ock skaffade
sig herradöme öfver normannerna i norra England,
lågo i ständiga fejder med irer och skottar och med
hvarandra, bidrog att göra dessa norska riken till
verkliga vikinganästen, i synnerhet under 10:de årh.,
före kristendomens allmänna insteg bland dem och deras
fränder i Norge, på Island och de skotska öarna. –
Ryska riket organiserades af Oleg (Helge) från 879
till 912. Det blef honom angeläget att för handelns
skull bevara freden med grekerna, och i hans fördrag
med de grekiske kejsarna af år 907 och 911 stadgas
stränga straff för dråp och rån, likasom i Igors
fördrag af år 944. Men då tvist uppstod mellan greker
och »ryssar», inkallades nya härar från Sverige, och
det grekiska riket hemsöktes af vikingaflottor, som
härjade kusterna och hotade sjelfva Konstantinopel. Så
skedde före fördragets afslutande 907 och vidare 941,
970 och 1043. Hvarje krig mot grekerna och likaledes
hvarje krigsrustning, äfven om kriget afböjdes genom
fördrag, åtföljdes af ett vikingatåg på Kaspiska
hafvet: 909 efter Olegs första tåg, 913 efter hans
andra fördrag med kejsarna, 944 med anledning af
Igors rustningar mot grekerna, som afbrötos af 944 års
fördrag, 969 efter Svjatoslavs tåg till Bulgarien och
1043 Ingvar Vidtfarnes tåg till »Särkland» efter den
ryske prins Vladimirs olyckliga tåg mot Konstantinopel
samma år. Alla dessa färder slutade olyckligt, utom
expeditionen 969, som möjligen anfördes af Svjatoslav
sjelf och medförde kazarrikets undergång. Troligen
äro dock arabernas uppgifter om vikingarnas
fullständiga tillintetgörelse på de tidigare tågen
mycket öfverdrifna, ty i annat fall hade de väl
icke gång efter annan kommit tillbaka. – Äfven till
Normandie inkallades förnyade gånger skandinaver till
stöd för normannernas välde. Så inkallades till hjelp
mot fransmannens konung efter mordet på hertig Vilhelm
942 en skara vikingar, som sedan inföll i Bretagne,
och 962 mot grefven af Chartres en annan här, som
derefter drog till Spanien 964–966. Är den uppgiften
riktig att fransmän voro med på tåget till Spanien
968–969, så har sannolikt äfven detta tåg gått öfver
Normandie. Dessa i Frankrike bosatta, dåmera franska
normanner behöllo länge sitt vikingalynne. De eröfrade
under förra hälften af 1000-talet hela södra Italien
och kort derpå Sicilien, och 1066 eröfrade de hela
England, der Knut den stores ätt utslocknat 1042.
Vikingatågens afslutning berodde utom på dessa
eröfringar äfven på kristendomens insteg i den
skandinaviska Norden och bland normannerna
i kolonierna samt derpå att de angripna folken
lärde sig att möta vikingarna på hafvet och att
förskansa sina kuster och befästa städerna. Men då
man sätter tågens afslutning till tiden omkr. 1050,
får man komma ihåg, att de nordiska korstågen, som
i synnerhet utgingo från Norge, föga annat voro än
vikingatåg under kristen förklädnad.
Följder. Med ofvanstående äro ock vikingatågens
följder delvis angifna. I hvad mån de utöfvat
inflytande på främmande lands samhällsskick är en
mycket omtvistad fråga. I Ryssland har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
