Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vest-Flandern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnits en bördsadel, men denna försvann efter
eröfringarna, och i stället uppkom en kunglig
tjenstadel, i hvilken på grund af den gemensamma
krigstjenstskyldigheten både vestgoter och
romare ingingo. I sammanhang dermed försiggick en
genomgripande social ombildning. Liksom hos andra
germanfolk hade hos vestgoterna folkets hufvudmassa
utgjorts af »folkfria», och vid bosättningen hade
dessa erhållit egen jord, men i Gallien och Spanien
hade under romaretiden jorden till största delen
delats i stora possessioner tillhöriga adliga
(senatoriska) slägter och med en talrik ofri
befolkning. De inträngande vestgoterna bibehöllo
till stor del dessa jordförhållanden, och den nya
tjenstadeln, vare sig af romanskt eller vestgotiskt
ursprung, blef innehafvare af de gamla stora
possessionerna eller af nya sådana, som bildades genom
skänker af kronogods. Vid sidan af dessa kunde de små
fria jordegendomarna, hvilkas egare ruinerades genom
krigstjenstskyldigheten, ej bestå, utan uppslukades af
dem; och under det de mäktigare vestgotiska slägterna
sammansmälte med de gamla romerska adelsslägterna
till en herskande adel, sammansmälte sålunda massan
af de folkfrie vestgoterna med den »höriga» romerska
befolkningen till en af de store (andlige eller
verldslige) possessorerna beroende tjenstskyldig eller
rent af ofri klass. Huru fruktansvärdt de folkfrie
sammansmält visar konung Vambas (672–680) påbud att
9/10 af trälarna skulle vara krigstjenstskyldiga,
hvilket för öfrigt så retade deras biskopliga och
adliga herrar, att de afsatte Vamba. Denna utveckling,
som i Frankiska riket gaf upphofvet till feodalismen,
försiggick tidigare i Vestgotariket, hvilket dock
aldrig hann blifva en feodalstat, emedan de stora
possessionerna ej der antogo karakteren af län. Af
denna aristokratiska utveckling berodde emellertid
det vestgotiska konungadömets svaghet. Den genom
de sociala förändringarna började sammansmältningen
mellan de båda raserna fullbordades, sedan vestgoterna
under Reccared öfvergått från arianismen till
katolicismen, och till följd deraf kunde konungarna
Chindasvind (641–652) och hans son Reccesvind
(652–672, sedan 649 faderns medregent) åvägabringa
en för båda gemensam lag (lex visigothorum) och den
senare upphäfva förbudet mot blandade äktenskap. Vid
denna sammansmältning segrade den högre och af ett
större flertal uppburna romerska kulturen öfver den
vestgotiska: »lex visigothorum» var i hufvudsak
grundad på den romerska rätten, och vestgoterna
utbytte sitt germanska språk mot det af den romerska
befolkningen talade vulgärlatinet, hvarvid dock detta
i viss mån modifierades (se Spanska språket). Ehuru
sålunda romaniseradt, behöll dock riket till sitt
fall officielt namnet »Goternas rike» (Lat. Regnum
gothorum). Vestgoternas äldre historia är skildrad
af Jordanes (se denne). Jfr F. Dahn: »Westgothische
studien», »Die könige der germanen» och »Urgeschichte
der germanischen und romanischen völker». – Om
vestgoternas språk och literatur se Gotiska språk.
S. B.
Vestgöta-Dals regemente (n:r 16) är roteradt med
900 nummer i Elfsborgs län (deraf ungefär två
tredjedelar i Dalsland) och 300 i Skaraborgs
län. Dess knektekontrakt äro af åren 1683 och
1684. Regementets verkliga styrka uppgår till 43
officerare, 52 underofficerare och musikanter
med underofficers värdighet, 10 civilmilitärer
och 1,138 man i nummer. Dess chefsstation är
Vänersborg och mötesplats Grunnebo hed, vid
jernvägen Vänersborg–Uddevalla. C. O. N.
Vestgöta kavalleriregemente. Se Vestgöta regemente.
Vestgota lejon. Se Göta lejon.
Vestgöta regemente (n:r 6) härstammar från
Vestgöta kavalleriregemente, hvars indelningsverk
fastställdes 1695, och hvilket år 1811 förändrades
till infanteri. Det är fortfarande uppsatt af rusthåll
(10 nummer hafva dock öfvergått till rotehåll),
med 791 nummer i Skaraborgs, 208 i Elfsborgs och 1 i
Göteborgs län. Regementets verkliga styrka uppgår till
39 officerare, 48 underofficerare, 10 civilmilitärer
och 983 man i nummer. Dess chefsstation är Sköfde
och mötesplats Axvall. C. O. N.
Vestgötaupproret (vestgötaherrarnas uppror) kallas den
uppresning mot konung Gustaf I, som började i April
1529 i norra och vestra Småland i syfte att afsätta
konungen och bibehålla den katolska läran. Dess
förnämsta anstiftare voro hofmästaren Ture Jönsson och
biskopen i Skara Magnus Haraldsson samt några rikets
råd (Måns Bryntesson, Ture Eriksson, Nils Klasson till
Stola, Tord Bonde, Axel Posse) och länsinnehafvare
i Vestergötland (t. ex. Harald Knutsson Ribbing och
Mats Kafle). Då de missnöjde herrarna icke mötte något
understöd på det möte af alla frälsemän, köpstadsmän
och menige allmoge, som de till d. 20 April 1529
sammankallat på Larfs hed i Laske härad, flydde Ture
Jönsson och biskopen till Danmark och derifrån till
konung Kristian II. På riksdagen i Strengnäs i Juni
s. å. ställdes Måns Bryntesson (Lilliehöök) och Nils
Olsson (Vinge) inför en särskild domstol och dömdes
från lifvet; Ture Eriksson (Bielke) fick försona
sitt brott med böter. De upproriske i Småland fingo
tillgift. Jfr J. G. Ahlqvist: »Om oroligheterna i
Småland och Vestergötland år 1529» (akad. afh., 1863).
A. B. B.
Vestgöte, innevånare i Vestergötland;
gårdfarihandlare. »knalle» (se Gårdfarihandel).
Vestgöte, Arvid Gustafsson, krigare, tjenade först
i den skara, som riksrådet Knut Sparre till Ängsö
uppbådat mot Gustaf Vasa, men öfvergick snart till det
fosterländska partiet. Han sändes i början af sommaren
1521 till Östergötland, tog inom kort Hofgården,
förmådde östgötastäderna att erkänna Gustaf Vasa såsom
höfvitsman och lade sig i Juni månad för Stegeborg,
som han började belägra. Kort derefter inneslöt han
äfven Stegeholm. Inom årets slut måste Stegeborg
gifva sig. Arvid V. användes sedan vid belägringen af
Stockholm, bidrog att eröfra Finland och började 1522
inneslutningen af Kalmar, som öppnade sina portar
d. 27 Maj 1523, hvarefter slottet gaf sig d. 7 Juli
s. å. Då Gustaf efter Berent von Mehlens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
