Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vest-Flandern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utmed V. ligger en hel rad af fiskeplatser och
handelsställen, såsom Balstad, Henningsvier,
Kabelvaag och Svolvær; n. om Bodö träffas Stegen
(det gamla Steig), hvarest lagmannen i Nordlanden
residerade till 1797. V. är platsen för det bekanta
Lofotenfisket. E. H.
Vest-Flandern. Se Flandern.
Vestfold, gammalt namn på distrikten v. om
Kristianiafjorden i Norge, motsvarar ungefär
det nuvarande Jarlsberg og Laurviks amt. V. var
under 8:de–9:de årh. ett fylke med konungar af
Ynglingaätten. Der låg. jämte Tönsberg (Norges äldsta
stad), Skiringsal ö. om Laurvik vid Viksfjorden,
hvarest gårdsnamnet Kaupanger ännu påminner om den
forna handelsplatsen. En af de många grafhögarna
i V. är fyndorten för det i vår tid uppdagade
Gogstadsskeppet. E. H.
Vest-Franken. Se Franken.
Vestfrisiska. Se Frisiska språket.
Vestgoter (Lat. visigothi), en afdelning af goterna
(se d. o.), hvilket namn betyder »de djerfve» (se
Erdmann: »Om folknamnen götar och goter», 1891). Före
hunnernas ankomst lydde de under östgoterna (se dessa)
och styrdes då ej af konungar, utan af höfdingar
(»reiks»), hvilka stodo i spetsen för hundarena
eller möjligen fylkena (i hvilket senare fall de
nästan skulle motsvarat våra lagmän). Genom romerskt
inflytande vann arianismen tidigt insteg ibland
dem, och detta föranledde, att en del under ledning
af biskop Vulfila (se denne) omkr. 348 undan sina
hedniska stamförvanter invandrade i det romerska
Mesien (nuv. Bulgarien), der de sedan under namn
af mesogoter (äfven gothi minores) i århundraden
fortlefde såsom ett fredligt herdefolk (ännu i
midten af (6:te årh. hade de ej sammansmält med den
kringboende befolkningen). Bland folkets hufvudmassa,
som qvarstannade i Dacien (Rumanien och östra Ungern),
uppträdde en af höfdingarna, Atanarik, såsom en
ifrig förföljare af de kristne (före 355 och 370–372),
under det att en annan höfding, Fridigern, som i
ett krig med honom (369–372) understöddes af romarna,
verkade för kristendomen. När östgotariket störtades
af hunnerna, underkastade sig vestgoterna ej liksom
deras förra herrar (östgoterna) dessa, utan en mindre
del under Atanarik drog sig undan till Siebenbürgens
berg, och de öfrige, 200,000 vapendugliga män,
eller med qvinnor och barn omkr. 1 mill. menniskor,
skaffade sig af romarna tillåtelse att rädda sig
öfver Donau för att bosätta sig såsom »foederati»
i Tracien. På tåget dit blefvo de illa behandlade af
de snikne romerske ståthållarna, som skulle sörja för
deras förplägning. Och då en af dessa, Lupicinus,
vid en fest, som han i Marcianopel anordnat för
deras förnämsta höfdingar (bland dem den ofvannämnde
Fridigern), förrädiskt lät nedhugga sina gästers
lifvakt, grepo de förbittrade vestgoterna till vapen,
slogo under Fridigern Lupicinus, drogo härjande och
plundrande omkring i Tracien och tillfogade slutligen
den till landets försvar anryckande kejsar Valens vid
Adrianopel d. 9 Aug. 378 ett fruktansvärdt nederlag,
hvari häri sjelf omkom – händelser, som pläga räknas
såsom begynnelsen till den germanska folkvandringen,
då man dermed menar ej germanernas vandringar i
allmänhet och försök att intränga i det romerska
riket, hvilka började långt tidigare, utan
deras slutliga inträngande deri. Efter slaget vid
Adrianopel sväfvade sjelfva Konstantinopel i fara. Men
sedan Theodosius 379 blifvit kejsare, lyckades
han genom kraft och klokhet lugna vestgoterna, ja
t. o. m. vinna den gamle romarefienden Atanarik, som
lemnat Siebenbürgen och efter Fridigerns död fått en
slags ledareställning. Så länge Theodosius regerade,
bodde folkets hufvudmassa såsom »foederati» i Tracien,
der de utgjorde en gränsvakt mot andra »barbarer»,
under det enskilda medlemmar af folket rundt om
i romerska riket hade anställning i hären eller i
förvaltningen. Derigenom hotades emellertid deras
nationella sammanhållning; men denna vaknade till
nytt lif, då de efter Theodosius’ död åter började
behandlas illa, och den vann då ett högsta uttryck,
i det Alarik 395 valdes till folkets gemensamme
konung. Dermed börjades åter vestgoternas kamp mot
det romerska riket, hvilken ledde till Roms intagande
och besittningstagandet ät södra Gallien (»Tolosanska
riket») och delar af Spanien, hvarvid vestgoterna
dock vanligen uppträdde såsom romerska »foederati»
(se Alarik och Ataulf). I denna egenskap bidrogo
de kraftigt till Aetius’ seger öfver Attila på
Katalauniska fälten (451), en bragd, som kostade
deras konung, Teoderik I, lifvet, men hvarigenom de
togo hämd på sina gamla fiender hunnerna och gjorde
hela den europeiska civilisationen en oskattbar
tjenst. Under förvirringarna vid Vestromerska rikets
fall (476) frigjorde de sig under Teoderik I:s son
konung Eurik (se denne; 466–484) fullständigt från
beroendet af Rom, konsoliderade sitt välde i södra
Gallien och eröfrade större delen af Spanien. Om
Vestgotarikets följande öden derstädes (»riket
Toledo»), till dess det under konung Roderik (710–711)
störtades af araberna, se Spanien, sp. 129.
Efter bosättningen i Gallien och Spanien erhöllo
vestgoterna två tredjedelar af jorden och förblefvo
länge en från den romanska befolkningen afskild
ras, i det giftermålsförbindelser mellan dem och
romanerna voro i lag förbjudna. Hvardera folket
lefde också efter egna lagar: romanerna efter
ett af konung Alarik II (484–507) föranstaltadt
sammandrag af den romerska rätten (Breviarium Alarici),
vestgoterna efter vestgotiska rättssedvänjor, hvilka
(sannolikt under Reccared I, 586–601) kodifierades
under namn af Antiqua, och dömdes i första instans
af särskilda kungliga domare; den högre domsrätten
utöfvades deremot af gemensamma sådana, hertigar
(duces) i provinserna och under dem grefvar
(comites) i grefskapen (»civitates»). I olikhet
med förhållandet i Östgotariket (se Teoderik) var
den romanska befolkningen i Vestgotariket (alltifrån
Tolosanska rikets grundande af Vallia 415–419)
underkastad krigstjenstskyldighet. Detta blef det
första medlet att sammansmälta de båda raserna. Hos
vestgoterna hade ursprungligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
