Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vest-Flandern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förräderi i Juli 1525 återtagit Kalmar slott,
lemnades det jämte Kalmar län i händerna på
Arvid V. Det var vid denna tid, som en skarp träta
uppstod mellan honom och biskop Hans Brask. Biskopen
klagade öfver att Arvid V. såsom konungens fogde
tillegnade sig biskopens tionde och sakören på Öland,
grep prester och prostar, ingrep i den kyrkliga
lagskipningen och tillegnade sig hvad han kunde
öfverkomma af biskopens egendom. I Jan. 1527 var Arvid
V. befallningsman i Dalarna, hvilken befattning han
ännu 1530 innehade. 1537 omtalas han som fogde öfver
de indragna kyrkogodsen på Öland, i Kalmar samt norra
och södra Möre. Såsom en konungens tjensteman var
han ett särskildt föremål för Dackes hat samt blef
af denne 1542 öfverfallen i Voxtorps socken, bunden
vid ett träd och ihjelskjuten med lod och pilar.
A. B. B.
Vestiarium (af Lat. vestis, drägt), klädkammare,
särskildt det rum eller den plats (i en kyrka),
der den kyrkliga skruden med dess tillbehör
förvaras, således i många fall likbetydande med
sakristia. Vårdaren af vestiariet kallas vestiarius.
Vestibul (Lat. vestibulum), egentl. förgård framför
ett palats eller en större byggnad; i det romerska
huset den lilla passagen mellan porten mot gatan och
atriet; i modern betydelse en praktfullare förhall
eller förstuga till ett palats, till ett museum eller
till en annan ansenligare byggnad.
Vestigia terrent, Lat., »spåren (efter förolyckade
föregångare) afskräcka», ett ofta anfördt uttryck ur
Horatius’ epistel I, 1, v. 74, hvarest det hänsyftas
på Aesopus’ 246:te fabel (om räfven och lejonet).
1. Westin, Fredrik, målare, föddes i Stockholm
d. 22 Sept. 1782 och dog derst. d. 13 Maj 1862. Han
var son af riksdagsmannen, garfvareåldermannen
i Stockholm Johan W. (f. 1722. d. 1786) och
halfbroder till riksdagsmannen och
garfvareåldermannen derst. Johan W. (f. 1751, vice talman i
borgareståndet 1810, 18 och 23, d. 1828). W. åtnjöt
redan som ung gosse undervisning i konstakademiens
läroverk, der han 1795 erhöll sin första utmärkelse
i form af en 3:dje medalj i ornamentskolan. Han
genomgick sedermera under L. Pasch och Masreliez de
öfriga klasserna samt belönades 1806 med en guldjeton
och 1807 med guldmedaljen för behandlingen af de
båda årens prisämnen: Admetus och Alceste, Charité
romarne, Cornelia och hennes söner samt Marius och
schytern. Tvänne sjelf valda ämnen: Herkules’ död
och Adonis, lofordades högeligen, och när 1807 års
medalj öfverlemnades till den 25-årige konstnären,
skedde detta med det vitsord att hans talang »ökats
i uttryck, kolorit och smak». När han följande året
utställt sin Amor skjutande en pil, denna svala,
spinkiga och blodfattiga skapelse, som nu finnes
i Nationalmuseum, genljöd hans lof äfven på andra
sidan Öresund. Hans stil har något visst af Correggio;
»samma lätta naivitet och vällust i uttrycket herskar
i båda mästarnas arbeten». Samtidigt var han äfven
och med framgång verksam som porträttmålare. År
1808 upptogs
han bland akademiens agréer, 1812 bland hennes
ledamöter. 1815 kallades han till v. professor,
och 1816 blef han professor, detta utan att hafva
gjort någon utländsk studieresa – något som väl i
början haft sin grund i ekonomiska svårigheter och
i de for konststudier ytterst ogynsamma politiska
förhållandena både hemma och ute, men hvartill
anledningen säkerligen också är att söka i tron på
den akademiska undervisningens sjelftillräcklighet
och i bristande bildningsbehof hos konstnären sjelf
(han kom icke häller efter sin professorsutnämning
att någonsin besöka utlandet). Den långa banan
af ära och erkännande nådde sin höjdpunkt, då
konstnären 1828, efter medaljgravören Grandel,
utsågs till akademiens direktör, en befattning,
som han bibehöll till 1840. År 1843 utnämndes han
till hofintendent. W. utvecklade under hela denna
tid en oförtruten verksamhet. Redan år 1800 hade
han som elev börjat att taga del i de akademiska
utställningarna, till en början med porträtt af
anhöriga, sedermera med akademiska prisämnen,
och han var länge, nästan ända till 1853, en af
de flitigaste utställarna. I en oöfverskådlig
räcka följde på hvarandra porträtt samt religiösa,
allegoriska, mytologiska och historiska kompositioner,
de senare i allmänhet utförda i olja, stundom i
teckning eller aqvarell. Antalet utställda arbeten
uppgår till ej mindre än 168, hvaraf 103 porträtt,
men härtill kommer en stor mängd andra arbeten,
särskildt altartaflor. Som porträttmålare var
W. alltjämt flitigt anlitad, konstnären på modet
under Karl XIV Johans tid. Gång efter annan målade
han den kungliga familjens medlemmar, än hvar för
sig, än i grupper, och derjämte anlitades han
flitigt af aristokratien, »den högre finansen»
och ämbetsmannaverlden. Åtskilliga af dessa
porträtt förvaras i svenska statens samlingar på
de kungl. slotten, så t. ex. Kronprinsen Oskar
och Kronprinsessan Josefina, motstycken (1825),
å Drottningholm samt Kronprinsessan Josefina med
sin förstfödde i knä (1826), ett af konstnärens
mera tilltalande arbeten, Drottning Desideria
(1830), Karl Johan omgifven af sin familj, Georg
Adlersparre m. fl. å Gripsholm. W. har säkerligen
haft förmågan att träffa den yttre likheten och att
på ett fullt igenkänneligt sätt återgifva drägtens
och prydnadernas alla detaljer, men någon djupare
blick för själslifvet, för det karakteristiska,
eger han ej, och hans porträtt erinra ofta både i
uttryck och i hållning om modejournalens glatta
och opersonliga bilder. Ur koloristisk synpunkt
visar han sig i början påverkad af C. F. v. Breda
i dennes rödflammiga manér. Efter hand bleknar
färgen och antager en porslinsartad kyla af en viss
konveritionel elegans. Mot slutet utaf hans lif blir
den tyngre, mera metallisk, dragande i brunt och
violett. – Bland hans figurkompositioner hafva ofvan
nämnts prisämnena och »Amor». De fyra dörrstyckena
på Rosersberg, framställande Dagens stunder, visa
konstnären från hans fördelaktigaste sida och sakna ej
en viss gratie. Den å Gripsholm befintliga allegorien
öfver Kronprinsessan Josefinas ankomst till Sverige
(med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
