Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås arfförening ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(enligt antagande, men utan bestämdt bevis
Laurentius Andreae). Den framställning Peder
Svart ger af dessa öfverensstämmer icke med den
officiella redaktionen, som är känd. Den senare
innehåller dels ett försvar mot de beskyllningar,
som gjordes konungen, dels en framställning af
de »brister», som förefunnos, nämligen folkets
ostadighet och benägenhet till uppror, kronans
otillräckliga inkomster, adelns fattigdom och den
kyrkliga söndringen, hvarjämte konungen förklarar
sig beredd att nedlägga regeringen. Efter denna
framställning följde oppositionen från biskop Brask
och herr Ture Jönsson, konungens vredgade genmäle och
afsägelse af kronan. Det sistnämnda talet, sådant det
nu föreligger, är tvifvelsutan författade af Peder
Svart, men är lika otvifvelaktigt synnerligen väl
gjordt. Då konungen gick sin väg, uppstod förvirring,
som varade åtminstone i två dagar, tills slutligen
menige man, säkerligen med biträde af en god del
af adeln, tvingade biskoparna och deras anhängare
bland högadeln till eftergift. Efter upprepade
budskickningar lät konungen slutligen förmå sig att
återvända till ständerna, och beslutet uppsattes nu
efter hans vilja. Härförut hade de verldsliga stånden
antagligen enat sig om de svar på propositionerna,
som ännu finnas bevarade. Det synes hafva varit
någon dag mellan svarens uppsättande och beslutets
slutredigering, som den berömda disputationen mellan
Olaus Petri och Peder Galle egde rum (svårligen dagen
efter konungens bortgång ur klostersalen, såsom Peder
Svart uppgifver). – Beslutet, den s. k. recessen,
utfärdades af de verldsliga riksråden i de verldsliga
ständernas namn, medan biskoparna gåfvo i en
särskild urkund sitt samtycke tillkänna. Recessen
innehåller en framställning af de fyra »brister»,
som konungen påpekat, samt ständernas svar i fråga om
sättet att »bota» dem, nämligen 1) att de hvar i sin
stad skulle hjelpa till att undertrycka och bestraffa
uppror; 2) att biskoparna »ej skulle rida med flere
karlar», än konungen bestämde, och följaktligen till
honom öfverlemna sina slott och fästen samt sina
öfverflödiga inkomster – efter träffad uppgörelse;
det senare skulle gälla äfven domkapitlens och
klostrens öfverflödiga »räntor», hvarjämte konungen
skulle få uppbära alla sakören af kyrkans landbor;
3) att ridderskapet skulle få kännas vid alla gods,
som af deras förfäder blifvit gifna, sålda eller
pantsatta under kyrkor och kloster alltsedan »konung
Karls räfst» (1453) efter vederbörlig bevisning;
skattejord skulle i allmänhet utan vidare gå tillbaka;
slutligen 4) att de hvar i sin stad skulle stilla
allt rop, som uppkommit med afseende på den nya
läran, hvarjämte de bådo, att Guds ord allestädes
skulle rent predikas. Originalet, numera förloradt,
beseglades af rådet, frälset samt några köpstadsmän
och bergsmän. – Med Vesterås ordinantia menar man
ett antal punkter (20–27), som vid samma tillfälle
uppsattes till ledning med afseende på biskoparnas
och det öfriga presterskapets ändrade ställning dels
till konungen, dels till menigheten, särskildt i
afseende på rätten till böter, den andliga domsrätten
(presterna skulle i allt, som ej angick
deras ämbetsutöfning, söka verldslig rätt),
kyrkans ekonomiska förhållanden, konungens
öfverinseende öfver presterskapet samt upphörande
af påfvens inflytande på biskopsutnämningar;
i påfvens ställe trädde konungen. Derigenom
bröts faktiskt förbindelsen med den romerska
kyrkan. – I en öppen skrifvelse ett par dagar
senare utvecklade riksens råd de fattade beslutens
rätta innebörd i syfte att lugna allmänheten. I
denna skrift berördes äfven några af ordinantians
föreskrifter. Längre fram författade Laurentius
Petri en utförlig förklaring och motivering utaf
recessens och ordinantians innehåll. Reformationen
blef visserligen ej genom dessa beslut genomförd i
fråga om bekännelsen, men läro- och predikofrihet
bereddes åt dess förkunnare. Sin största betydelse
hafva besluten i Vesterås med afseende på kyrkans
ställning till staten. Den katolska hierarkien var
krossad. Biskoparna blefvo ej längre kyrkofurstar,
som på sina slott kunde trotsa en belägring. Kyrkan
underordnades staten, och konungen blef hennes
öfverhufvud, detta icke blott i verldsliga mål,
utan äfven i afseende på kyrkans inre förhållanden
och läran, på samma gång den svenska kyrkan utbröts
ur gemenskapen med den katolska. Slutligen bereddes
kronan i främsta rummet, men äfven adeln, en betydande
ekonomisk vinst. Genom uppgörelser med biskoparna
och domkapitlen, hvilka naturligtvis af konungen
dikterades, inskränktes dessas inkomster till det
nödvändigaste, stundom kanske t. o. m. derunder,
hvarjämte klostren snart af sig sjelfva förföllo och
deras gods återgingo till kronan eller enskilde. Dock
är att märka, att besluten i Vesterås gällde endast
biskopar, domkapitel och kloster. När Gustaf I längre
fram utsträckte reduktionen till landskyrkornas
egendom, öfverskred han den befogenhet han fått
i Vesterås och handlade med sjelftagen myndighet,
hvarför också åt densamma gafs den yttre formen af
ett byte mot tiondevederlagen. Ehd.
Vesteråssjuka. Se Dragsjuka.
Vesterås stift har sedan midten af 1100-talet, då det
först namnes, i det närmaste omfattat samma område som
nu, eller landskapen Vestmanland (hvartill kommit en
liten del af Södermanland, nämligen Säterbo socken
och en del af Arboga socken) och Dalarna. I stiftet
ingå således större delen af Vestmanlands län och
omkr. hälften af Örebro län samt i det närmaste hela
Kopparbergs län. Stiftet omfattar f. n. 16 kontrakt:
Domprosteriet, Munktorps, Köpings, Arboga (inom
Vestmanlands län), Fellingsbro (inom Örebro och, till
en ringa del, Vestmanlands län), Nora (inom Örebro
län), Norrbärke, Vester-Dals, Leksands, Rättviks,
Mora, Stora Tuna, Falu (inom Kopparbergs län),
Hedemora (inom Kopparbergs och till en ringa del inom
Vestmanlands län), Vester-Fernebo och Sala kontrakt
(de två sistnämnda inom Vestmanlands län). Pastoraten
äro 105, omfattande 128 församlingar. Af dessa
pastorat äro 28 regala, 71 konsistoriella, 2
patronella, 2 alternerande konsistoriella och
patronella samt 2 prebenden. Stiftet är i anseende
till areal och folkmängd deladt å Vestmanlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
