Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås arfförening ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars kyrkoherde tillika är stiftets domprost. Jämte
Köping utgör V. en valkrets vid val af riksdagsman
i Andra kammaren. Stadens vapen är ett bekransadt A
(d. v. s. Arosia) i munkstil.
Ett egendomligt drag i Vesteråsboarnas lif bilda de
tre s. k. folkmarknaderna, hvilka af ålder ega rum de
tre lördagar med näst påföljande söndag, som infalla
närmast före Laurentiusdagen (d. 10 Aug.). De hafva
haft sin betydelse deri att husbönder och tjenare
endast vid dessa tillfällen, i synnerhet vid den 2:dra
folkmarknaden, uppgjort tjensteaftal. Ehuru sådana
numera icke allmänt afgöras vid dem, samlas dock
ungdomen fortfarande vid dessa tillfällen, hvarjämte
staden under dessa dagar öfversvämmas af tusentals
lustresande från länet, hufvudstaden och andra
orter vid Mälaren. Skarorna hafva numera ingen annan
uppgift »än att njuta af sällskapslifvet på stadens
allmänna platser eller af de vanliga marknadsnöjen,
dem förlustelselokalerna erbjuda». – För öfrigt är
staden bekant för den derst. bedrifna gurkodlingen
och inläggningen af de mycket små saltgurkor, hvilka
nyttjas som sallat under namnet »Vesteråsgurkor».
Vestra Aros (till skilnad från Östra Aros,
nuv. Upsala, vid Fyrisåns mynning; se Aros)
var redan i gamla tider en ort af betydenhet,
den naturliga hamnen för den ofvanför liggande
bergslagen. Hufvudort för landskapet och biskopssäte,
blef V. under medeltiden och jämväl senare en plats
af historisk betydelse för hela landet. Icke mindre
än elfva riksmöten höllos i V., bland hvilka de
vigtigaste åren 1527 (se Vesterås recess) och 1544
(Vesterås arfförening; se Tronföljd, sp. 787). Under
katolska tiden funnos, utom domkyrkan tre andra
kyrkor: S:t Nikolaus, S:t Aegidius och S:t Ilian,
den sistnämnda sedermera hospitalskyrka och
nedrifven först 1887; vidare ett dominikankloster
(se nedan), ett helgeandshus och fyra kapell vid
de till staden ledande vägarna. Flere gånger har
staden blifvit härjad af eldsvådor (1569, 1572,
1668, 1714 d. 13 April, 1778). Under Gustaf Vasas
befrielsekrig slogo hans trupper d. 29 April
1521 utanför V. det danska rytteriet tillbaka,
hvarefter detta drog fotfolket med sig och tog sin
tillflykt till klostrets förskansningar. När så
Gustafs trupper bemäktigade sig staden, sköts den
i brand från klostret. Domkyrkan förlorade dervid
sitt tak och var sedermera under flere år täckt
med halm. Danskarna gjorde ofvan nämnda dag ett
utfall från klostret, men tillbakaslogos. Den 21 Maj
lemnade de klostret, efter att hafva med tillräcklig
besättning försett slottet, som först in på 1522
uppgafs. A.G.
V. egde ett kloster för dominikan-(predikare-)munkar,
stiftadt 1244 och beläget på en holme i Svartåns
utlopp, hvarför det ock stundom benämndes »Öklostret»
(Lat. Conventus insulensis). Bland de personer,
som hugnade klostret med testamenten och gåfvor,
må nämnas lagmannen i Upland Birger Persson (1314),
hertigarna Erik och Valdemar (1318), höfvitsmannen
i Finland Mattias Kettilmundsson (1327) – hvilken
valde sin graf i klostret, och hvars
storartade donation utgjordes af 200 mark penningar,
2 silfverkärl och en tafla af elfenben – samt
riksmarsken Karl Knutsson (1440). Äfven många prester
ihågkommo detta kloster i sina testamenten, men det
uppnådde aldrig någon större betydenhet, hvarför
ock dess bidrag till den af Gustaf I 1523 utkräfda
gärden från kyrkor och kloster utmärkte sig genom
sin ringhet. Dess byggnad var dock den förnämsta
på platsen, hvarför konungen der tog sin bostad
vid riksdagen 1525, och vid 1527 års riksdag höllo
ständerna der sina sammanträden. Vid förstnämnda
tillfälle anställde konungen räfst med klostret,
enär han förnummit, att åtskilliga norska munkar i
klostret begifvit sig ut i landet, särskildt till
Dalarna, för att uppvigla folket. Konungen utvisade
ur landet priorn Robertus, som var utländing,
och tillsatte i hans ställe en svensk man vid
namn Nikolaus Andreae, som dock endast några få år
förestod klostret. 1528 upplöstes nämligen konventet,
och de munkar, till hvilka konungen hyste förtroende,
blefvo förordnade till kyrkoprester. Från byggnaderna
hemtades material till slottets uppförande.
C. S-e.
Vesterås arfförening. Se Tronföljd, sp. 787.
Vesterås-Barkarö. Se Barkarö 2.
Vesterås län. Se Vestmanlands län.
Vesterås ordinantia. Se nästa art.
Vesterås recess och Vesterås ordinantia kallas de
för den svenska kyrkans ställning afgörande beslut,
som fattades på en riksdag i Vesterås midsommartiden
1527. De ständiga upproren i riket, kronans uttömda
tillgångar och det rop, som mångenstädes uppkommit
och väckt oro, att Gustaf Vasa ville införa en ny
tro, föranledde denne på våren 1527 till en åtgärd,
som den tiden endast vid utomordentliga tillfällen
vidtogs, nämligen att sammankalla rikets ständer
till ett allmänt möte, en riksdag. Till mötesplats
hade ursprungligen Söderköping utsetts; den ändrades
snart till Vesterås i syfte att dermed inverka på
de upproriske dalkarlarna. I Vesterås samlades vid
trefaldighetstid (d. 16 Juni 1527) ridderskapet och
adeln, 4 biskopar jämte några domkapitelsmedlemmar,
köpstadsmän och bergsmän samt ombud för allmogen
från hvarje lagsaga. För gången af förhandlingarna,
hvilka egde rum i dominikanklostret, är man hänvisad
till Peder Svarts många år senare gjorda skildring
i »Gustaf I:s krönika», ur hvilken alla senare
författare direkt eller indirekt hafva öst. Denna
berömda skildring är dock i tidsbestämmelserna
förvirrad och i uppgifterna, delvis åtminstone,
tydligen opålitlig. Af andra skäl kan det anses stå
fast, att beslutet, sjelfva »recessen» (se d. o.),
daterats d. 24 Juni (midsommardagen); då måste
sålunda allting anses hafva varit afgjordt. Under
tre af de föregående dagarna skulle enligt Peder
Svart de egentliga förhandlingarna egt rum; närmare
kan ej tiden bestämmas, då en helgdag och en söndag
inföllo under föregående vecka, på hvilka dagar
förhandlingarna möjligen hvilade. På första dagen
upplästes sålunda konungens propositioner utaf kansleren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
