Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vertex ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wertmüller, Adolf Ulrik, historie- och
porträttmålare, son af apotekaren och rådmannen
i Stockholm Johan Ulrik W., föddes i Stockholm
1751. Sin första konstnärliga undervisning erhöll
han vid konstakademien i Stockholm under ledning
af L. Pasch d. y., och hans framsteg belönades
1770 med en 2:dra medalj. Men redan 1772 reste han
till Paris för att vid dess konstakademi fortsätta
sina studier, och det skulle dröja 25 år, innan han
återsåg fäderneslandet. – I Paris stod hans landsman
Alex. Roslin, den berömde porträttmålaren, då på
höjden af ära och anseende. Ledamot af Frankrikes
konstakademi sedan 1753, hade han året före W:s
ankomst fått fri bostad i Louvre och utgjorde der den
föreningspunkt, kring hvilken de resande landsmännen
samlade sig. Men för öfrigt började konsten att
beträda nya banor. Boucher, den äldre riktningens,
rococomåleriets, förnämste målsman, hade aflidit
1770 och efterträdts som akademidirektör af den mera
tungt och allvarligt anlagde Pierre. Man yrkade
på ett trägnare studium af naturen och antiken,
på en fastare, mera plastisk formgifning och en
enklare färgbehandling. Chardin och Greuze hade för
konsten återeröfrat det borgerliga lifvets ämnen;
Vien och hans lärjunge David (f. 1748) arbetade på
grundläggandet af en ny, strängare stil i antikens
anda, och den unga Elisabeth Louise Vigée-Le Brun
började tilldraga sig samtidens uppmärksamhet
genom sina porträtt och mytologiska skildringar. I
denna omgifning utbildade W. sig till konstnär,
ehuru gången af hans utveckling ännu ej kan i sina
enskildheter uppvisas. År 1775 säges han hafva
begifvit sig till Italien och ett par år senare
återvändt derifrån till Paris, der han snart nog
intog en bemärkt ställning. Der utförde han 1783 den
sköna qvinliga modellfigur, som under namnet Ariadne
i två exemplar hamnat i Sveriges Nationalmuseum. Med
de tårfyllda ögonen, den läckra behandlingen och
det mytologiska ämnet utgör denna tafla på en gång
en gärd åt tidens sentimentala sympatier och dess
antikbeundran. Den följdes året derpå af den lilla
dansande amorinen i Nationalmuseum. År 1783 kallades
W. till ledamot af den svenska konstakademien och
1784 af den franska. Vid konung Gustaf III:s besök
i Paris sommaren 1784 på hemresan från Italien kom
konstnären i personlig beröring med sin monark och
med det franska hofvet samt erhöll det smickrande
uppdraget att måla det stora porträtt af den franska
drottningen Marie Antoinette och hennes barn,
som nu intager hedersplatsen i den äldre svenska
afdelningen i Nationalmuseum. Det hemsändes 1786 till
Sverige såsom en gåfva af drottningen. Samtidigt
blef konstnären använd som porträttmålare äfven
af sina landsmän. Armfelts historierade porträtt
i Nationalmuseum bär årtalet 1785. Den svenske
ambassadören frih. Staël von Holstein lät också
porträttera sig af W., och af konungen erhöll
konstnären beställning på andra arbeten. – Några år
senare utbröt den franska revolutionen, och dess
stormar drefvo W., liksom så många hans likar,
ifrån den lugna konstnärliga verksamheten och en
trygg ekonomisk
ställning ut i ovissa öden. Han säges under dessa
vandringsår hafva uppehållit sig någon tid i
Spanien, och 1794 utsträcktes färden till Amerika,
der han i Maj s. å. hamnade i Filadelfia. Äfven
der uppmärksammad, fick han året efter ankomsten
(1795) måla den unga fristatens främste man,
George Washington, ett porträtt, som utfördes i
flere exemplar, af hvilka ett finnes i Stockholm i
enskild ego. År 1796 återvände han till Europa, och
följande år finna vi honom åter i fäderneslandet,
der han 1797 målade hertiginnan Charlotta, ett
arbete som nu befinner sig i statens samlingar
på Rosersbergs slott. Under 1798–99 utförde
han i hemlandet ett ej ringa antal porträtt. I
konstakademiens ego befinna sig ej mindre än fem
(fru Pauli, f. Wertmüller, dat. 1798; herr Pauli;
sjelfporträtt; professor L. Grandel, samtliga 1709,
samt ett osigneradt porträtt af Sundvall). Tvänne
ypperliga bilder af major Råbergh och hans fru äro
daterade 1799 Värnanäs och finnas ännu på detta
gods. Dessutom kunna nämnas i privat ego porträtt
af Hildebrand och af S. af Ugglas samt ännu ett
sjelfporträtt (i Nationalmuseum). – W., som 1799
deltog i akademiens utställning, mottog s. å. hennes
kallelse att vara professor, men afböjde denna
utmärkelse och begaf sig å nyo utomlands. Efter ett
kort uppehåll i Paris styrde han 1800 åter färden
öfver oceanen och utställde s. å. i Filadelfia en
Danaë, som väckte uppseende och beundran. Der
blef han nu en af den unga amerikanska konstens
grundläggare. Genom sin konstnärliga verksamhet samt
genom gifte med en förmögen dam af svensk härkomst
förskaffade han sig en oberoende ställning, inköpte en
landtgård vid Delaware och afled der 1812. – W. var
ej någon revolutionär, banbrytande natur, men han
representerar på ett karakteristiskt sätt det lugna,
man kan nästan säga omedvetna, öfverglidandet från en
äldre till en nyare konst, från rococomåleriet till
de nyklassiska idealen. Hans kompositionstalang var
begränsad; äfven hans mytologiska bilder framställa
blott enstaka figurer, närmande sig porträttet
och utmärkta genom den omsorgsfulla modelleringen,
den gratiösa hållningen, den vårdade, opassionerade
färgbehandlingen utan några djerfvare motsatser. Hans
egentliga område är porträttet. Utan att visa
någon djupare eller mera poetisk uppfattning af
personligheten, lemnar han dock af denna en manlig
och säker bild, som bär prägeln af pålitlighet och
tidskarakter. Tekniken är fin och vårdad, särskildt i
behandlingen af drägten och accessoarer; karnationen
är stundom något glatt rosefärgad, hållningen liffull,
nästan alltid elegant. I den svenska konstens
historia framstår W., den siste af århundradets store
konstnärsemigranter, som en glänsande, älskvärd och
veldsmannamässig företeelse. Upk.
Vertot [värtå], René Aubert, abbé de V., fransk historieskrifvare,
f. 1655, d. 1735, inträdde 1671 i kapucin-, sedermera
i premonstratensorden, blef prior i Joyenval (nära
S:t Germain-en-Laye) och var 1683–1703 kyrkoherde
i olika landsförsamlingar. Sedan han 1703 blifvit
ledamot af Acadcmie des
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
