Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendiska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett, ej sällan t. o. m. en mängd sår. Vanligtvis
är då det ursprungliga såret det största, de
genom »avto-inokulation» (sjelfympning) uppkomna
mindre, ofta helt små. Den enkla schankern har
inga karakterer, som särskildt och alltid utmärka
den från åtskilliga andra sår. Att icke felaktig
diagnos oftare eger rum, beror endast derpå att den
enkla schankern sällan anträffas utom å könsdelarna,
å hvilka icke förekomma många sårformer att förvexla
den med. Stundom kan dess igenkännande äfven der vara
mycket svårt eller omöjligt. Många hotemedel nyttjas
emot detta sår. Det radikalaste är dess kauterisation,
som, företagen under gynsamma förhållanden, ofta dödar
giftet och leder till snar läkning. Men af åtskilliga
orsaker kan denna läkemetod användas endast i ett
jämförelsevis mindre antal fall. Det enkla veneriska
såret är ofta åtföljdt af körtelansvällningar i
närheten, således oftast i ljumskarna, s. k. buboner
(se d. o.), och ej sällan af inflammation i de
lymfkärl, som utgå från platsen för såret. Dessa
inflammatoriska ansvällningar kunna gå till resolution
eller öfvergå i varbildning, och i det senare fallet
kunna derur utveckla sig enkla abscesser och sårnader
eller sår i allo identiska med det ursprungliga
schankersåret. Dessa sistnämnda, eller s. k. virulenta
buboner m. m., anses i allmänhet framkallade deraf
att schankergiftet upptages i lymfbanorna samt
föres vidare i dessa till närmaste körtlar. Enskilda
forskare vilja dock förneka detta och antaga, att
det existerar endast ett slags bubon, den enkla
inflammatoriska, och att den s. k. virulenta uppstår
genom tillfälligt öfverförande af schankergift
till ett redan befintligt bubonsår. Den virulenta
bubonen kan uppträda i samma former som schankern. –
Om syfilis se d. o. och om gonorrén (»dröppeln») se
Urinorganen. E. Ö-n.
Venern. Se Vänern.
Venersborg. Se Vänersborg.
Venersnäs (Väners-). Se Näs 9.
Veneter (Lat. veneti). 1. Keltisk folkstam, som
var bosatt i vestra Bretagne omkring nuv. halfön
Quiberon. Dess hufvudstad var Dariorigum
(Vannes). Veneterna idkade sjöfart och handel,
mest på Britannien. – 2. Innebyggare, möjligen
af illyrisk stam, i trakten omkring nedre Po och
Adige. Vid det stora keltiska kriget, efter 225
f. Kr., höllo veneterna och deras grannar cenomanerna
med romarna. Något senare blefvo de införlifvade
med Rom. Efter dem har Venezia sitt namn. – 3. Den
latinska namnformen veneti användes äfven om de
slaviske venderna (se d. o.). R. Tdh.
Venevitinov [-nåff], Dimitrij Vladimirovitj,
rysk författare, f. 1805, d. 1827, visade sig
i sina melankoliskt färgade dikter påverkad af
Pusjkin. V. populariserade Schellings idéer i sin
tidskrift »Moskovskij vjestnik». den bästa ryska på
sin tid.
Venezia (T. och Sv. Venedig), fordom
republik. 1. Historia. Sedan uråldriga tider bodde
vid Adriatiska hafvets nordvestra kust veneterna
(Lat. veneti), antagligen ett illyriskt folk. Under
början af 400-talet, då nordöstra Italien hemsöktes
af de germanska folken, och särskildt vid dess midt,
efter hunnernas infall och härjningar under Attila
(452), tog en mängd veneter sin tillflykt till
lagunöarna, der flere stadssamhällen uppstodo,
såsom Heraclea, Malamocco, Chioggia, hvilka
styrdes af valda »tribuner». Sedan Vest-Rom 476
fallit, kommo de venetiska öarna efter någon tid
i ett visst, ehuru ringa beroende af Öst-Rom
(Konstantinopel). Åtminstone sedan omkr. 570
var V. en fullt oberoende stat. Strider med
kringboende folk (langobarder m. fl.) gjorde
en närmare sammanslutning emellan de skilda
venetiska samhällena nödvändig, och 697 valde de en
gemensam höfding för lifstid (Lat. dux, Ital. doge,
hertig). Den förste dogen var Paulo Lucio
Anafesto (697–717). Regeringens säte var till en början
Heraclea, sedan 742 Malamocco, men ej långt efter det
frankisk-bysantinska kriget, 809, hvarunder öarna
härjades, Rialto-ön, der staden Venezia uppstod,
hufvudsakligen genom dogen Angelo Partecipazio
(omkr. 809–827). Kort derefter (828) förde två
venezianska köpmän evangelisten Markus’ (såsom det
uppgafs) stoft från Alexandria till V., hvarefter
Sankt Markus blef stadens skyddspatron. V. blef
snart en rik och mäktig handelsstad. Till sin
handels försvar eller utbredning måste det ofta
vädja till vapnen. Dess flottor kämpade mot de
slaviske sjöröfvarena på Adriatiska hafvets östkust,
mot ungrarna, som omkr. 903 så när hade bragt hela
staten till undergång, mot sarasener och, sedan
slutet af 11:te årh., mot normanner i södra Italiens
farvatten. Vanligen gick V. segrande ur dessa strider;
bl. a. eröfrades delar af Istrien samt en stor del af
Kroatiens och Dalmatiens kuster och öar. V. blef
sålunda den herskande makten på Adriatiska
hafvet. Dogerna voro under de första århundradena
suveräner med stor myndighet, som en och annan sökte
att öka ända till envälde. Detta i förening med bruket
att dogen hade en son eller broder till ett slags
medregent (detta bruk afskaffades 1032) framkallade
inbördes strider. De mest framstående dogeätterna
under tiden före korstågen voro Partecipazio, Candiano
och Urseolo (se d. o.). Sedan dogen Pietro Urseolo
II:s tid (991–1008) anses festen sposalizio del mare
(förmälningen med hafvet) hafva blifvit högtidligen
firad (se Doge).
Genom korstågen nådde V:s handel, sjöfart och
politiska makt en utomordentlig höjd. Dess flottor
fraktade skaror af korsriddare och pilgrimer öfver
till Heliga landet samt återvände med Orientens
alster, hvarigenom tillskyndades stor vinst åt
staden. Men denna deltog äfven i krigsföretagen, i
det dess flottor sammandrabbade med muhammedanernas
eller bidrogo till intagandet af deras kuststäder,
hvarigenom V. bl. a. skaffade sig handelsförmåner
af de kristne eröfrarna. Republiken var redan under
1100-talet så mäktig, att den besegrade ungrarna i
Dalmatien (dogen bar derefter titel »hertig af V.,
Kroatien och Dalmatien»), genom sina sjösegrar
hjelpte bysantinerna att afvärja de italienske normannernas
angrepp och eftersöktes som bundsförvant af kejsar
Fredrik Barbarossa och påfven i deras kamp, hvarunder
V. slöt sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
