Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendiska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den senares parti (guelferna) och slog under dogen
Ziani i grund den kejserliga flottan (1177). Vid denna
tid infördes betydande förändringar i statsskicket i
aristokratisk-republikansk riktning (se nedan). Sin
största makttillökning vann republiken genom sitt
deltagande i det s. k. fjerde korståget (se Korstågen,
sp. 1405), då dess krigsmakt under dogen Enrico
Dandolo (se d. o.) i förening med franska korsriddare 1203
och 1204 eröfrade Konstantinopel samt störtade det
grekiska kejsaredömet, af hvars spillror bildades
det latinska kejsaredömet, hvarvid V. såg sig
väl till godo. Det fick stora handelsförmåner
och så betydande besittningar (Joniska öarna, en
mängd öar i Arkipelagen, städer vid Svarta hafvet
och Marmarasjön samt i Tessalien och på Morea och
genom köp af markisen af Monferrato ön Kandia), att
dogen kunde kalla sig herre öfver tre åttondelar af
romerska riket. I de östra farvattnen fick V. snart
en mycket farlig medtäflare i Genua, med hvilket det
1256–64 låg i krig, och hvilket derunder (1261)
hjelpte den i Nicea residerande grekiske kejsaren
att omstörta det latinska riket, hvarefter genueserna
voro den mest gynnade nationen i Konstantinopel och
V. för omsättningen af Indiens och Levantens varor
mera vände sig till Alexandria. Handelsafunden gaf
flere gånger anledning till blodiga krig emellan
de båda republikerna, såsom det för V. farliga
krig, som efter ön Tenedos’ besittningstagande af
V. utbröt 1377, och hvars sista skede är kändt under
namnet Chioggia-kriget (1378–81), då V. hemsöktes
af genueserna i sjelfva hjertat af sin makt. Sedan
Vittore Pisani efter två sjösegrar vid Capo d’Antium
och Pola besegrat genuesiska flottan, blef han
vid sistnämnda ställe slagen, hvarefter genueserna
i förening med ungrarna 1379 eröfrade Chioggia,
hvarifrån sjelfva staden V. hotades. Men denna uppbjöd
alla sina krafter till motvärn i detta republikens
mest kritiska läge under den 80-årige dogen Andrea
Contarinis ledning, och sedan Pisani vunnit tre
sjösegrar öfver genueserna och Carlo Zeno vunnit
slaget vid Brondolo samt återtagit Chioggia (Juni
1380), slöts fred i Turin 1381, hvarvid V. gjorde
några landafträdelser. I slutet af århundradet
eröfrade V. Korfu, Argos, Skutari och Durazzo. Genua,
som i ett nytt krig mätte sina krafter med V. i början
af 1400-talet, var ej längre farligt. V. stod under
1400-talet på höjden af sin makt. Under tvekampen
med Genua hade det tidtals stridt med framgång med
åtskilliga af norra Italiens dynaster, och i början
af 1400-talet ökades besittningarna med Vicenza,
Verona, Bassano, Feltre, Belluno och Padua med
deras områden, som införlifvades med republiken
1404 och 1405. Sedermera, omkr. 1420, återeröfrades
(det af Ungern 1358 vunna) Dalmatien, hvarjämte
flere städer i Albanien togos. Derpå följde Friuli
(1421), Brescia (1426), som Carmagnola eröfrade från
hertigen af Milano, och Bergamo (1428) samt Crema
(1448). Det gamla patriarkatet i Aquileja flyttades
1451 till staden V. Statens område bildade således
en sammanhängande sträcka från Pos mynningar rundt
omkring Adriatiska hafvets norra
och östra kuster till Korfu, med en befolkning af
omkr. 2 mill. pers. Dertill kommo de ofvannämnda
besittningarna i östra Medelhafvet, hvilka visserligen
minskades något under det 16-åriga kriget med
osmanerna (1463–79), bl. a. med Negroponte och
Lemnos, eri förlust, som likväl på ett glänsande sätt
godtgjordes genom vinsten af ön Cypern, som V. en tid
beherskat i enkedrottning Katarinas (se Cornaro)
namn, men som denna »Venezias dotter» 1489 formligen
afträdde till republiken. Staden V. räknade under
denna sin stormaktstid omkr. 190,000 innev. Dess
medborgare öfverträffades ej i vetenskap och konst,
i industri och handel eller i rikedom. Dess på
1100-talet grundade bank var den äldsta och förnämsta
i Europa och medelpunkten för penningeomsättningen. I
staden präglades årligen mynt i guld och silfver för
öfver 12 mill. kr. V:s flotta och handel voro utan
like. Samtidigt med statens växande storhet stadgades
den aristokratisk-republikanska författningen
1297–98 genom »Stora rådets stängning» (se nedan),
ett verk af den kraftfulle dogen Pietro Gradenigo
(1289–1311),hvilket framkallade ett af Tiepolo ledt
uppror (1310), som dock kufvades och hade till följd
inrättandet af »Tiomannarådet». Dogen Marino Faliero
(se d. o.) fick med sitt hufvud plikta för den af
honom ledda sammansvärjning (1355), som åsyftade
att störta aristokratien. Tiomannarådet afsatte
egenmäktigt en af V:s yppersta doger, Francesco
Foscari (1423–57; se denne).
V:s stolta maktställning undergräfdes emellertid
af tvänne verldshistoriska tilldragelser:
osmanernas framträngande i Europa, hvarigenom V:s
medelhafsbesittningar gingo förlorade, och
upptäckten af sjövägen till Indien (1498),
hvarigenom källan till dess storhet, handeln, kom att
utsina. En politisk konflikt på närmare håll hotade
ett ögonblick staten med en hastig undergång. Kejsar
Maximilian, påfven Julius II, Ludvig XII i Frankrike
och Ferdinand den katolske i Spanien öfverföllo med
förenade krafter (ligan i Cambray 1508) V. i afsigt
att sig emellan dela dess område. Venezianerna
blefvo slagga vid Agnadello (1509) och förlorade
Vicenza, Padua och Verona, men räddade sig från
undergång genom ett skickligt diplomatiskt schackdrag
(venezianerna voro under århundraden Europas mästare
på diplomatiens fält). V. lyckades först spränga
ligan och sedermera i förbund med Frankrike så reda
sig mot sina fiender, att det återkom i besittning
af nästan hela sitt område (traktat i Noyon 1516,
fördrag i Bruxelles 1517). Men dess makt hade fått en
svår stöt. Det fortfor dock att ett par århundraden,
om ock med tynande krafter, taga en aktiv del i
verldshändelserna. Det var Frans I:s bundsförvant i
hans två första krig (1521–29) mot Karl V, hvilkens
tull- och handelspolitik gjorde V:s handel mycken
afbräck. Sedan osmanerna 1570 börjat eröfra ön Cypern
och 1571 tagit Famagusta trots Bragadinos (se denne)
tappra försvar, deltog V. med 140 fartyg under Veniero
i den af 250 skepp bestående förenade kristna flotta,
som 1571 vann öfver osmanerna den lysande segern vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
