Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendiska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häften om de gamle och de nye bulgarerna
(Drevnije i nynesjnyje bolgare, 1829–41,
ett från historisk-kritisk synpunkt svagt
arbete) bidrogo väsentligt att väcka bulgarernas
nationalmedvetande. Bland V:s öfriga skrifter må
nämnas en urkundsamling Vlacho-bolgarskija gramoty
(från 14–17 årh.; Petersb. 1840). V. dog i Moskva
1839. Lll.
Vener (Lat. venae), blodådror, anat., kallas de
blodkärl, som föra blodet från väfnaderna till
hjertat. Om vensystemets anordning se Blodomlopp. I
jämförelse med artererna l. pulsådrorna (se Arter)
äro venerna af större kaliber; deras väggar äro
tunnare, och de äro försedda med klaffar (valvler,
ventiler), som hindra blodets strömning i riktning
från hjertat. Det höga tryck, hvarunder blodet i
artererna står, förbrukas till stor del för blodets
drifvande genom kapillärerna, så att blodtrycket
i venerna är jämförelsevis lågt. En ven kan sålunda
lätt komprimeras (sammantryckas). Vissa anatomiska
anordningar underlätta emellertid blodströmmen i
venerna. Emellan de särskilda venerna finnes vanligen
en mängd anastomoser, förbindningsgrenar, på vissa
ställen nätformigt anordnade till s. k. ven-plexus. Om
en gren hoptryckes, kan blodströmmen sålunda lätt
passera genom en annan. På vissa ställen ligga venerna
så, att de vid muskelsammandragning, t. ex. vid
rörelser af extremiteterna, vid andningsrörelserna
ömsevis sammanpressas och utvidgas. Dessa rörelser
utöfva sålunda ett slags pumpverkan på blodströmmen
i venerna, hvarvid venklaffarna reglera strömmens
riktning. I venväggarna finnas glatta muskler,
liksom i arterväggarna, anordnade dels cirkulärt,
dels longitudinelt. För de stora venerna i bukhålan
är det visadt, att förmedelst dessa muskler venernas
lumen står under inflytande af vasomotoriska nerver,
analogt med förhållandet vid artererna. Den blodmängd,
som nämnda venområde innehåller, varierar genom denna
anordning under olika förhållanden, och på detta sätt
eger en reglering rum af blodtillströmningen till
hjertat. – Den rytmiska förändring af arterlumen,
som kallas puls (se d. o.), utjämnas i de finare
artererna och kapillärerna och finnes derför i regeln
ej i venerna. Under vissa förhållanden iakttages dock
en s. k. venpuls i de närmast hjertat belägna större
venstammarna. Detta är en patologisk företeelse, som
står i sammanhang med en rubbning i hjertklaffarnas
verksamhet. J. E. J-n.
Venerabile, Lat. (»det tillbedjans- eller
vördnadsvärda»), hos katolikerna benämning på den i
monstransen förvarade hostian.
Veneration (Lat. veneratio), vördnad.
Veneridae, zool. Se Venus-mussla.
Veneriska sjukdomar kallas vissa sjukdomar, som
hufvudsakligen spridas genom könsumgänge, och till
dem räknas syfilis, enkel schanker (enkelt veneriskt
sår) och gonorré. Namnet »venerisk» sjukdom, lues
venerea (af Lat. venereus, som har afseende på Venus),
gafs frampå 1500-talet åt morbus gallicus (»franska
sjukan») l. syfilis, till hvilken man då äfven
hänförde de bägge sistnämnda sjukdomarna. Först sedan
dessa åter blifvit skilda från syfilis, talar man
om flere veneriska sjukdomar. I statistiska
redogörelser för dessa sjukdomar brukar man icke
sällan under benämningen »psevdo-veneriska» uppföra en
del åkommor å könsorganen, som ofta stå i sammanhang
med och framkallas af veneriska sjukdomar. – Den
enkla schankern, det enkla veneriska såret (ulcus
venereum simplex, T. einfacher l. weicher schanker,
Eng. soft l. simple chancre, Fr. chancre simple,
chancre mou, charterelle o. s. v.), var känd af de
gamle grekiske och romerske författarna, men först
under medeltiden blef dess kontagiositet allmänt
antagen. Bland andra namn, som detta sår då erhöll,
var äfven cancer virgae och detta antagligen på grund
deraf att såret genom sin frätande beskaffenhet
stundom liknade kräfta (Lat. cancer). Deraf det
franska ordet chancre, som började användas först
omkr. midten af 1400-talet. Detta namn öfvergick
sedermera äfven på den syfilitiska primäraffektionen,
och fastän det i våra dagar vore rättast att åter
inskränka dess betydelse, begagnas det ännu mycket
ofta för bägge sårformerna, med tillägg af epiteten
»mjuk» l. »enkel» och »hård». Likasom i fråga
om syfilis har man ansett schanker-såret vara af
bakteriel natur, och bland de mikrobformer, hvilka
träffas i detta såväl som i andra sår, tro sig flere
forskare hafva funnit den rätta. De hittills gjorda
undersökningarna anses emellertid icke hafva lemnat
något öfvertygande resultat, hvilket jämte andra
omständigheter förmått en del forskare att förneka
detta sårs specifika natur. Sårets utveckling studerar
man bäst genom inokulation (inympning) å egarens
hud, då vanligen redan efter 24 timmar å platsen
finnes en röd papel med börjande pustelbildning
i midten. Denna efflorescens utvecklar sig vidare
under följande dagar, och snart har man för sig en
i läderhuden ingripande, liten, rundad sårnad med mer
eller mindre betydlig inflammationszon, tvära, något
naggade, ofta lätt underminerade ränder samt oren och
mer eller mindre infiltrerad botten. I praktiken är
man mera sällan i tillfälle att se såret från dess
första början. – Detta sår kan vexla ansenligt såväl
till form, storlek ock djup som till bottnens utseende
och basens ansvällning. Stundom höjer det sig upp
öfver omgifningen. Under ogynsamma omständigheter
kunna såren antaga en mera elakartad karakter och
dervid stundom anställa en betydlig förstörelse
af den kroppsdel, der de hafva sin plats. Dessa
svårartade sår kallas vanligen »fagedeniska» (se
d. o.), och flere former af dem äro beskrifna. Någon
gång inträder brand i såret. Med frånseende af de
sistnämnda formerna har det enkla veneriska såret
vanligen ett ganska typiskt och godartadt förlopp, i
det att detsamma under en tid af 1–2 veckor utvecklar
sig till en viss, ej betydlig storlek och derefter
qvarstår vid status quo ungefär lika länge, för att
sedan slutligen rena sig och läkas. Förloppet kan
på grund af behandlingen eller andra omständigheter
vara än kortare, än långvarigare. Derjämte har den
enkla schankern stor benägenhet att fortplanta sig i
omgifningen, och man träffar derför hos samma patient
vanligen flere än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
