Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendiska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årh. blef V. ett grefskap och 1515 ett hertigdöme,
som länge tillhörde en gren af bourbonska ätten. I
Dec. 1870 stodo i närheten af V. flere strider mellan
franska Loire-armén under Chanzy och 10:de preussiska
armékåren under Voigts-Rhetz.
Vendôme [vangdåm], fransk hertiglig ätt. – 1. César,
hertig af V., storamiral, f. 1594, naturlig son
af konung Henrik IV af Frankrike och Gabrielle
d’Estrées, blef af sin fader förklarad legitim 1595
och erhöll 1598 hertigdömet Vendôme samt fick 1610
rang efter prinsarna af blodet. Efter faderns död
slöt han sig till det parti, som tog till vapen
mot Maria af Medicis och stämplade med Condé. Då
hugenotterna 1621 reste sig, deltog han i kampen
emot dem. Invecklad i Chalais’ sammansvärjning emot
Richelieu (1626), blef han fängslad och återfick
först efter fyra års förlopp sin frihet, emot det
att han afstod guvernörskapet öfver Bretagne,
hvilket han erhållit genom sitt gifte med hertigens
af Mercoeur dotter. På nytt anklagad för delaktighet
i en konspiration emot Richelieu, måste han 1641 fly
till England. Sedan han efter kardinalens död (1642)
återvändt till Frankrike, drefs han af sin oroliga
äregirighet till nya stämplingar mot regeringen, som
föranledde hans förvisning från hofvet 1643. Detta
var hans sista handling af opposition; han slöt sig
derefter till enkedrottningen och Mazarin samt
blef, efter Condés fängslande, 1650 guvernör öfver
Bourgogne och s. å. storamiral. Död 1665. – 2. Louis,
hertig af V., krigare, kardinal, den föregåendes
son, f. 1612, d. 1669, gjorde sina första lärospån
i krigskonsten på expeditionen mot Savojen 1630,
tjenade derpå i Flandern och utmärkte sig vid
belägringen af Arras (1640), der han blef svårt
sårad. Faderns missämja med regeringen höll honom
aflägsnad från hofvet till Richelieus död. 1649–51
var V. vicekonung i Katalonien. 1652 förde han
befälet i Provence och gjorde 1656 i förening med
hertigen af Modena ett fälttåg i Lombardiet. Efter
sin hustrus (Laura Mancini) död, 1657, ingick V. i
det andliga ståndet, upphöjdes 1667 till kardinal
och utnämndes s. å. till legatus a latere vid franska
hofvet. – 3. Louis Joseph, hertig af V., härförare,
den föregåendes son, f. 1654, deltog med utmärkelse
i Ludvig XIV:s krig under Turennes, Luxembourgs och
Catinats befäl och fick 1695 sitt första sjelfständiga
befäl, nämligen öfver franska armén i Katalonien,
hvarest han 1697 förde kriget till ett lyckligt
slut. Under spanska tronföljdskriget ersatte han
1702 Villeroi uti Italien och bibehöll i det stora
hela en fördelaktig ställning, om än förvaltningen
och manstukten inom hans armé lemnade åtskilligt att
önska. Efter Villerois motgång vid Ramillies (1706)
kallad att ersätta honom i Nederländerna, ställdes
han 1708 under hertigens af Bourgogne öfverbefäl och
kunde genom sina kloka råd icke förekomma nederlaget
vid Oudenaarde (s. å.), hvarefter han genom intriger
aflägsnades från befälet. 1710 sändes han dock åter
till Spanien och återställde Filip V:s sak genom
segern vid Villa Viciosa (1710). Död 1712. V. var en af
Frankrikes mest begafvade härförare på sin tid,
ehuru hans förmåga ofta blifvit underskattad. –
4. Philippe, chevalier de V., krigare, storprior,
broder till den föregående, f. 1655, deltog i
fälttågen i Flandern 1673–78, utnämndes 1691 till
»maréchal de camp» och 1693 till storprior af
Frankrike. S. å. befordrad till generallöjtnant,
sändes han till krigsteatern i Italien. Då
han 1705 i drabbningen vid Cassano lemnade sin
broder utan understöd, föll han i onåd samt måste
lemna armén. Först efter Ludvig XIV:s död (1715)
fick han tillstånd att återkomma till Paris. Död
1727. V. hade en obestridlig begåfning och en viss
smak för literaturen, men framställes af Saint-Simon
som en i moraliskt afseende djupt sjunken man.
1. 2. 4. A. B. B. 3. C. O. N.
Vendôme-kolonnen [vangdåm-]. Se Paris, sp. 770.
Vendsyssel benämnes den nordliga halfön
på Jylland, från Limfjorden till Skagen,
mellan Skagerak och Kattegatt. Den bildar
större delen af Hjörring amt och ett härad
(Kjærherred) af Aalborgs amt. Innebyggarna,
vendelboerne, utgöra omkr. 128,000. De äro
ett djerft och kraftigt slägte, styfsinta och
sjelfrådiga. Under medeltidens bonderörelser gjorde
de sig mycket bemärkta, såsom i resningarna mot
Knut den helige 1086, mot Valdemar Atterdag 1368,
under Hervid Tagesön mot tiondeskatten 1441 och
under skeppar Clement 1534 mot adelns förtryck.
E. Ebg.
Wendt, Johann Amadäus, tysk estetiker och
musikkritiker, f. 1783 i Leipzig, blef professor
i filosofi 1810 vid Leipzigs och senare vid
Göttingens universitet. Död 1836. W. gjorde sig känd
bl. a. genom arbetena Rossinis leben und arbeiten
(1824), Über die hauptperioden der schönen kunst
(1831; »Betraktelser öfver den sköna konstens
hufwudperioder», 1835) samt en bearbetning
af Tennemanns berömda »Filosofiens historia»
(sv. öfrers. 1839).
Venedey [fe’nedej], Jakob, tysk politiker och
skriftställare, f. i Köln 1805, blef advokat
derstädes, men väckte genom sina åsigter de styrandes
misshag och flydde 1832 till Frankrike, hvarifrån
han återvände under revolutionsåret 1848. Han
tog s. å. såsom ombud för Hessen-Homburg säte i
Frankfurt-parlamentet, hvarest han var en af vensterns
ledare, och uppehöll sig derefter på olika orter i
Schweiz och Tyskland. Död 1871. V. var till det sista
en skarp motståndare till Preussens hegemoni. Bland
hans många skrifter märkas Römerthum, christenthum
und germanenthum (1840), resebeskrifningarna Irland
(2 bd, 1844), England (3 bd, 1845) och Das südliche
Frankreich (2 bd, 1846) samt biografier öfver
G. Washington (1861) och B. Franklin (1862).
Venedig. Se Venezia.
Venelin, Georgij, rysk författare, f. i Ungern
1802, studerade till prest i Lemberg, kom 1823
till Kisjinev såsom lärare i en adelspension,
studerade sedan medicin i Moskva samt blef 1829
med. doktor. Emellertid var hans hufvudintresse
bulgarernas historia. Hans två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
