Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1024–1125), hvars förste regent, Konrad II (1024–39),
var en kraftig monark, kanske den mest framstående af
alla T:s kejsare. Han skyddade riket mot de krigiska
grannfolken, indrog 1032 konungariket Burgund såsom
ledigt län till riket och upprätthöll en utmärkt
ordning såväl i T. som uti Italien. Hans son,
Henrik III den svarte (1039–56), stod ej mycket
efter sin fader och är näst honom T:s utmärktaste
regent. Han fullföljde sin faders verk och arbetade
särskildt på att påfvemakten skulle innehafvas af
framstående män. Detta kom dock att vålla T:s ofärd,
ty påfvemakten i händerna på utmärkta män blef just
kejsaremaktens farligaste fiende. Henriks son, Henrik
IV (1056–1106), fick pröfva sanningen häraf. Svag
och öfvermodig, utmanade han genom sin sjelfrådighet
påfven Gregorius VII (1073–85), hvilkens mål var att
böja den verldsliga makten under den andliga. Påfven
bannlyste 1076 kejsaren och lät förklara honom
afsatt. Så stor var vördnaden for påfven, att Henrik
öfvergafs af alla och ödmjukeligen måste anhålla om
påfvens förlåtelse, i Canossa 1077. Han ångrade snart
sin eftergifvenhet och började en strid med påfven,
som emot honom uppställde den ene motkejsaren
efter den andre. Under dessa strider förspilldes
det anseende och den myndighet, som kejsaremakten
förr haft; vasallerna blefvo allt sjelfständigare,
T:s splittring allt ohjelpligare. Under denna tid
började i synnerhet två ätter höja sig öfver de
andre: hohenstauferna, som af kejsaren belånades
med Schwaben, och welferna, åt hvilkas hufvudman
han gaf Bajern. Henriks son, Henrik V (1106–25),
fortsatte striden med påfvemakten. Denna strid tog
alltmer karakteren af en strid om investituren
af kyrkans högsta ämbetsmän (se Investera) och
bilades först genom konkordatet i Worms (1122),
enligt hvilket påfven skulle gifva den andliga,
kejsaren den verldsliga myndigheten. Då Henrik ej
efterlemnade någon son, valde de tyske furstarna
till kejsare Lothar af Sachsen (1125–37). Vid denna
tid hade kejsarevärdigheten, som från början varit
ärftlig, småningom blifvit en värdighet, till hvilken
de förnämste andlige och verldslige furstarna valde
innehafvare, ehuru några bestämda valregler ej ännu
funnos och man af gammal häfd vid valet gerna höll
sig inom den aflidnes ätt. Lothar var en svag man,
som fullständigt böjde sig under påfven och för öfrigt
sökte skaffa sin svärson welfen Henrik den stolte
utsigten att få kejsarekronan genom att gifva honom
Sachsen. Derigenom blef denne dock alltför mäktig
och farlig för de andre furstarna, som i stället
valde till konung hertigen af Franken, Konrad III
(1138–52), med hvilken den frejdade hohenstaufenska
ätten (1138–1254) uppsteg på T:s tron. Konrad fick
genast att utkämpa en strid med de missnöjde welferna,
men denna slutade så, att welfernas ätt miste både
Bajern och Sachsen. Konrads brorson och efterträdare,
Fredrik I Barbarossa (1152–90), återgaf dock sin
kusin welfen Henrik Lejonet båda landen. Fredrik
förstod på ett utmärkt sätt att upprätthålla ordningen
i T. Under flere tåg till Italien sökte han äfven der
injaga respekt för kejsaremakten. Men dervid stötte
han på motstånd icke blott af Italiens furstar och
städer; äfven påfven blef hans fiende och själen
i alla uppresningar emot honom. Som han dessutom
öfvergafs af sin mäktigaste vasall, Henrik Lejonet,
blef han till sist slagen vid Legnano (1176). Det
lyckades honom dock att genom en fördelaktig fred
häfda den kejserliga suprematien. Henrik straffade
han genom att fråntaga honom Bajern, som gafs åt Otto
af Wittelsbach, hvars ätt ännu regerar der. Henrik
fick deremot behålla sina områden i nordvestra
T., der hans ättlingar till våra dagar regerat i
Braunschweig och Hannover. På gamla dagar företog
Fredrik – liksom sin företrädare – ett korståg för att
återtaga Jerusalem, men omkom på vägen dit. Hans son,
Henrik VI (1190–97), vann genom giftermål ett nytt
arfland, Neapel och Sicilien, men gjorde derigenom
sin ätt ännu mera obehaglig för påfven, som var detta
lands länsherre och icke gerna såg kejsaremakten
förstoras. Som Henriks son Fredrik vid faderns död
var ett treårigt barn, valde den hohenstaufenska
ättens anhängare Henriks broder Filip till konung
(1198–1208), men motpartiet utsåg Henrik Lejonets
son, Otto IV (1198–1218). Sedan den förre mördats,
var Otto nog oklok att stöta sig med den mäktige
påfven Innocentius III, som då emot honom uppsatte
Henrik VI:s sjuttonårige son, Fredrik II (1212–50),
den mest lysande af sin ätt, hvarefter Otto drog
sig tillbaka. Fredrik hade väl påfven att tacka för
sitt val, men fick icke dess mindre i några af de
följande påfvarna, Gregorius IX och Innocentius IV,
sina oblidkeligaste fiender. Som vanligt uppeggade
de emot honom T:s oroliga furstar. Hans försök att
vinna påfven genom ett korståg, 1228, hvarunder han
för en tid återvann Jerusalem, misslyckades. Hans
öfvermod, hans lösa seder och fria tänkesätt gåfvo
påfven förträffliga vapen. Folket upphetsades genom
tiggaremunkarnas predikningar och genom påfvens
bannlysning. I de ständiga striderna med motkonungar
och upproriska städer utsinade småningom kejsarens
styrka, och när han dog, stod ej mycket åter af den
kejserliga maktens anseende och betydelse. Sonen
Konrad IV (1250–54) hade samma fiender, som Fredrik
haft, och dennes son Konradin (d. 1268), den
siste hohenstaufern, beröfvade man till och med
hans arfland Neapel, som af påfven gafs åt Karl af
Anjou. Redan före Konrad IV:s död hade ett parti
valt Vilhelm af Holland (1252–56). Efter
denne utsagos både Richard af Cornwallis (1257),
engelske konungen Henrik III:s broder, och konung
Alfons af Kastilien (s. å.). Ingendera blef verklig
innehafvare af makten. T. kom sålunda att icke hafva
någon kejsare under en mansålder. Denna tid kallas
det stora interregnum (1254–73). Under denna tid steg
splittringen i småstater till en vida större höjd än
förut; rätt och ordning voro alldeles försvunna, och
näfrättens tidehvarf syntes vara återkommet. Adeln
lefde hufvudsakligen af stråtröfveri, och all
fredlig samfärdsel skulle hafva gått under, om ej
till handelns skyddande bildats de stora stadsförbund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
